Torsdag kväll. Jag ligger med kinden mot hans bröst. Han håller upp sin mobil framför oss, jag tittar med ett öga på klippen som han klickar fram på youtube. Det är gammal musik, mest Simon & Garfunkel. Det är vaggande. Sövande. Han placerar en puss på min hjässa, viskar att det är okej. Okej att jag är lite frånkopplad just nu, att han förstår att det är tungt mellan stunderna. Men att jag kommer hitta ur det och att det viktiga är att vi är två i det. Och jag nickar, trycker ansiktet närmare honom, lägger ett ben mellan hans. Kan inte låta bli att blunda även med det andra ögat.
Nollfemtjugo vaknar jag. Det är alldeles för tidigt, men jag har den där flyktiga känslan av en dröm jag inte minns. Kan inte komma ihåg vad som hände, kan bara sätta fingret på ledsamheten inom mig. Kryper ihop till en liten boll bakom hans rygg, försöker komma så nära som det bara går. Blundar och försöker känna efter varför jag känner mig så ledsen. Egentligen är jag ju glad, jag är ju lycklig. Egentligen.
Tror det är så livet är bara. Ibland är man ledsen utan att veta varför. Kram♡
SvaraRadera