Jag sitter i en fåtölj på jobbet. Jag vill inte sätta mig vid mitt skrivbord, på min stol, framför min skärm. Det känns så hårt och kantigt. Jag känner mig hård och kantig. Så jag sitter i en mjuk fåtölj med runda hörn med min dator i knät. Skriver en lista över sånt som jag har skjutit upp som inte går att skjuta på längre. Jag ångrar att jag tog ett par låga skor idag, hade behövt kraften från ett par höga klackar. Ångrar att jag valde just de här byxorna, de kommer säcka efter fåtöljsittningen.
Det regnade när jag gick från tunnelbanan till kontoret. Paraplyet låg i väskan, men jag orkade inte ta upp det. Orkade inte veckla ut det, blev hellre blöt. Läste om att bli lämnad och förkrossad i en poetisk skildring av Sandra Beijer på tunnelbanan. När jag klev av mötte jag en kvinna med ögon röda och svullna av tårar som fotfarande strilade nerför kinderna. Hon såg så ensam ut, samtidigt som hon såg ut precis som jag. Samma ålder, samma utseende, samma klädstil. Förutom att hon var blond och jag är rödhårig. Men hon kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit hon. Jag ville så gärna gå fram och krama henne. Bara hålla om henne, säga att det är okej att vara ledsen. Men så kan man ju inte göra med en främling.
Och min mage är mensvärksömmande och svullen. Jag är hård och kantig inuti, men mjuk utanpå. Jag tror att det bara kan rådas bot på med mjuka fåtöljer och te och att jobba undan jobbiga uppgifter. Ungefär som när man trampade snett på idrotten och läraren sa åt en att gå bort det. Jag ska jobba bort det idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar