Slutet gott ändå.

Jag tror att fredagen gick till historien som en av de sämre dagarna på mycket länge. Vaknade till ljudet av en stökande man som hade läkartid i Katrineholm klockan nio och således var uppe i ottan. Tio minuter efter att han försvunnit ner i garaget ringde han och behövde hjälp, eftersom vårt garage är trångt. Jättetrångt. Jättejättetrångt. Det hela slutade med att han kom ut men att bilens främre vänstra hörn är uppskrapat. Obs att det ej var jag som skrapade. Jag tror att det är bra för vårt förhållande att det inte var jag som gav bilen det första skrapet.

Två timmar senare ringde han igen. En mil utanför Katrineholm. Med tom tank. Tydligen har färddatorn en liten diff på sju mil. Om den säger att en kommer sju mil så kommer en egentligen ingenstans alls. Det är ju bra att veta. Min svärmor kunde dock rädda upp med en reservdunk och läkaren kunde skjuta på tiden en halvtimme, så allt slutade gott.

Under tiden i Stockholm försvann min röst mitt under ett kundsamtal. Mitt jobb går ju till stor del ut på att kommunicera, så det blev lite bök. Dessutom kände jag mig överkörd och kuvad i ett jobbsammanhang. Det är en svår bransch att vara kvinna i, det här. Försökte skaka av mig obehaget på eftermiddagen och hoppade på ett tåg för en helg i Katrineholm.

Bara för att upptäcka att Kim och hans mamma varit hur duktiga som helst under dagen och att det bara var städningen kvar! Ringde över min mamma och kavlade upp ärmarna och satte igång. Klockan elva var lägenheten skinande ren och bilen packad med de sista grejerna och nycklarna lämnade. En bra bit efter midnatt trillade vi in genom dörren hemma igen, i Stockholm. Varvade ner i soffan med en whisky och tittade ut över röran som nu verkligen är vårt hem. Så fin känsla ändå.