Om att ha grubblat.

För någon vecka sedan skrev Jenny något som kröp innanför min hud. Om hur tanken grott om att Stolte mannen kanske inte älskar henne längre. Och det är naket och vackert och man kan ta på smärtan som tanken frambringar. Men han älskar henne mer än någonsin och jag tänker att han vore en idiot om han gjorde någonting annat. För jag tror, på riktigt, att hon är en fantastisk kvinna.

Men det är inte det som har stannat hos mig. Det som stannade är en kommentar från en annan kvinna som skriver att hon struntar i om hennes man tycker om henne eller inte. Jag har grubblat över det där sedan dess. Som jag har grubblat över det. Hur kan det bli så? Var är man i livet för att den känslan ska kännas okej? Vad har man upplevt tillsammans?

Tolka mig rätt, herregud, jag säger inget ont om hennes känsla, inte om den är förankrad och okej för båda och absolut inget ont om kvinnan som skrev den. Hennes känsla kan ju aldrig vara fel så länge den känns rätt för dem, menar jag. Jag bara undrar hur det blir så. Jag skulle vilja sätta henne ner vid mitt köksbord och hälla upp ett glas vin och prata, prata, prata. Förstå hur det blir så, förstå hur känslan fungerar. Jag vill bara förstå.