Bidar min tid.

Dagarna bara försvinner. Om min chef skulle fråga vad jag gör om dagarna, skulle jag inte ha något bra svar. Fast jag gör saker, saker som jag ska göra. Men det är så mycket annat som händer också, kollegor som stoppar in huvudet och ställer en fråga som leder till tjugo minuter i samtal. Telefonen som ringer och gör att man behöver följa upp med ett annat samtal och ett annat samtal och ett annat, ja ni förstår. Dagarna kutar och det känns som att jag inte gör något som syns, som går att ta på.

Jag hatar den känslan. Hatar att känna att jag inte är nödvändig, tror jag?

I övrigt trillade jag över en jobbannons häromveckan. Ett företag som är ganska synliga i sociala medier och som jag haft en liten fascination för. Tjänsten som de söker verkar extremt rolig och jag gjorde en sån där spontan jag-kommer-ju-aldrig-få-den-men-skitsamma-jag-testar-ansökan, och ja. Jag har haft en intervju och lämnat löneanspråk. De sa att det egentligen var lite mer än de tänkt sig, jag sa att jag har det lite för bra där jag är för att gå ner i lön. Och där är vi nu. Hon som intervjuade mig skulle stämma av med sin chef och återkomma. Vi får se. Det är lite skönt att bollen ligger hos dem, det som ska ske sker.