På måndagskvällen säger jag att min hormonspiral besvärar mig. Jag blöder fortfarande nästan varje dag. Jag satte in spiralen i somras, efter någon slags panikångest över att inte ha kontroll över min kropp. Över att inte själv bestämma över den. Jag fick rådet av en terapeut, att ta bort frågan om att bli gravid igen från bordet tills jag läkt färdigt. Därefter kan vi börja prata om att försöka igen, om det är vad vi vill.
- Ta ut den, säger Kim.
- Men, säger jag. Tänk om...
- Ja, tänk om. Kan vi inte bara låta det hända, om det händer?
Jag blir tyst. Den där paniken som tryckte i mitt bröst i somras, den finns fortfarande kvar. Hjärtat bultar fortfarande lika hårt och svetten tränger fortfarande fram vid tanken på att vänta på mens efter mens. Kommer det ta fyra år den här gången också? Kommer det sluta med ett dött foster den här gången också?
- Men minns du inte din panik när jag blev gravid i våras?
- Jag var sjuk. Jättesjuk. Och i sorg efter pappa, säger han.
- Mm, säger jag.
Jag vet det. Men jag är nog ännu inte helt läkt. Ännu inte redo.
om jag får ge ett råd (kanske kliver över gränser här nu, skit i så fall i det jag säger): vänta lite. jag väntade inte. borde ha gjort.
SvaraRaderaKänner i hela mig att jag måste vänta. Är inte redo.
RaderaEller ta ut den om den besvärar dig och kör skyddat? Då finns inga hormoner eller annat som hinder den dagen du känner dig redo. Gör som du känner, lita på magkänslan. Kram
SvaraRaderaDet är ju förstås också ett alternativ. Tack!
Radera