Om att lyckas, eller nåt.

Tidig onsdagsmorgon, klockan är inte ens sex, och jag tittar ut från mitt vardagsrumsfönster och ser hur snöflingor dalar ner. Jag väcker barnet, säger att vi måste komma iväg tidigt. Att vi måste köra extremt försiktigt. En knapp timme senare sätter vi oss i en bil på sommardäck.
Det är min bil, min alldeles nya fina tjänstebil som jag hämtade för två veckor sedan.
Jag ringer Däckia för att kolla om de har tid att lägga på vinterdäcken eftersom de finns i Katrineholm, dit vi är på väg över dagen. Det har dem inte. Jag ringer pappa.
- Aldrig i livet att ni ska åka runt i snöstorm med sommardäck. Kom hit, säger han.
På kvällen, efter att jag har haft möte på vårt huvudkontor hela dagen och Adrian har lekt med gamla vänner och min mamma gräddat en hög pannkakor och pappa fixat med mina vinterdäck, sitter vi runt deras köksbord.
- Är det inte häftigt, den du har blivit? säger pappa.
- Hur menar du? frågar jag.
- Du gör det du gör om dagarna, folk lyssnar på dig. De ger dig en bil för fyrahundratusen att köra runt i. Du ska snart åka hem till din lägenhet i Stockholms innerstad. Tänk vem du har blivit som vuxen. Jag är imponerad.
- Vi är väldigt stolta över dig, säger mamma.
Jag säger att det handlar om tur också, att jag har varit på rätt plats vid rätt tillfälle. Men jag blir ändå glad över deras ord. När jag och Adrian en liten stund senare sitter i bilen på väg hem, med mörkret runt oss och en och annan snöflinga fallande utanför och mjuk musik från stereon, tänker jag på det där. Sneglar lite på min son. Även om jag har varit hans mamma i elva år har jag fortfarande svårt att förstå det ibland. Jag var bara nitton när jag fick honom och tiden har gått så fort sedan han kom. Och även om jag har kämpat hårt för att ta mig hit, från att vara en ensam nyförlöst tonåring utan någon användbar utbildning, så har jag haft människor som har hjälpt mig på vägen. Allting handlar ju om dem. De som gjorde det möjligt, hjälpte mig när jag behövde det. Jag tror att det, i den situationen som jag var i, är avgörande för om man ska lyckas. Jag vet nog förresten inte riktigt vad jag menar med att lyckas, men det känns som att jag har gjort det. Kanske är det något så enkelt som att skapa ett liv för sig själv, ett liv man är nöjd med, och sedan är dess utformning mindre viktig.