Minnen från 2016.

* Det är mars och påskhelg. Jag står i vårt kök och frågar honom om det är dags att sätta punkt för oss. Väntar på hans svar i tusen evigheter med ett hjärta i halsgropen som pickar i hundratjugo kilometer i timmen. Tänker att det lättaste är om han säger ja. Tänker att det lättaste är att sluta kämpa. Att bara ge upp. Han säger nej.

* Fortfarande mars, fortfarande påsk. Han har sagt nej, han vill inte sätta punkt. Jag har sagt att jag kommer bli tvungen om inte något förändras. Jag har sagt att det är terapi eller ingenting alls, han har nickat och tyst gått hemifrån. Jag med. När jag kommer hem ligger hans förlovningsring på min säng. Jag lägger min ring bredvid hans.

* Vi sitter hos parterapeuten. Något har förändrats. Jag vet inte om han insåg hur nära vi var att gå sönder. Hur trasig jag var. Terapeuten frågor honom om jag är viktig för honom. Han tittar på mig och hans ögon är glansiga. Det allra viktigaste, säger han.

* Jag sitter vid matsalsbordet, han tömmer diskmaskinen. På bordet framför mig ligger ett graviditetstest. Ingen av oss förväntar sig att det ska vara positivt, vi har gjort det här förr. Plötsligt står det Gravid 3+ i den lilla displayen. Jag reser mig upp, han stannar upp och vänder sig mot mig. Älskling? säger han. Vi ska ha barn, säger jag.

* Det är fem veckor efter graviditetstestet. Fostret har runnit ur mig, en klump jag var tvungen att pressa ut. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Aldrig känt så intensivt att hela jag kommer explodera, implodera. Lovar mig själv där och då att aldrig mer i hela mitt liv utsätta mig själv för en sådan smärta igen.

* Vi åker i en liten ranglig hiss. Den är nästan hundra år gammal och jag är lite nervös. Vi kliver in i en lägenhet. Det är gamla trägolv och löjligt högt i tak. Den är våran. Vi stryker med händerna över väggarna, pratar om vilka färger de borde ha. Hamnar i köket, skrattar åt att jag inte når den översta raden köksluckor. Kramas mitt på ett tomt köksgolv.

* Jag står i en stor ljushall. Den är centrum i min sons skola. Han har första skoldagen i ryggen, bad mig komma tillbaka efter fritidsklubben när jag mötte honom vid skoldagens slut. Jag pratar med fritidsklubbens ledare, han säger att min son hade fått kompisar redan innan klubben började. Jag står där mitt i en ljushall och känner hur tusen spänningar släpper.

* Jag sitter på golvet i ett mörkt vardagsrum. Jag är ensam hemma. Jag tänder ett ljus för barnet som inte längre ligger i min mage. Gråter stilla, tunga tårar. Den värsta smärtan har lagt sig, men det gör fortfarande ont. Känner mitt i allt det onda en lycka i att vi har hittat tillbaka till varandra, men kan inte hjälpa att undra vilka vi hade varit idag om barnet hade stannat kvar.

* Julafton. Det är kväll, luften är krispig. Vi går på en gångstig, han till vänster och barnet i mitten och jag till höger. I min bröstkorg bubblar det av tacksamhet. För vi har firat jul med hans familj och de har lagt så mycket energi på min son. Köpt julklappar med eftertanke, spelat spel och bubblat av frågor om hans dagar. För att de bryr sig. Jag går där på en gångstig tillsammans med min lilla familj och tänker att om det här är allt, så är det tillräckligt.