Jag blev arg på barnet igår. Eller arg är ett starkt ord, irriterad är nog bättre. Det var ingen stor grej, han dubbelbokade sig när vi redan hade gjort planer som jag såg fram emot, men det som jag skulle komma till var att jag blev sur på honom och det var en så skön känsla.
Det är inte det att jag inte har vågat bli arg på honom under hösten, utan snarare att de känslorna inte har funnits, även om de kanske ibland borde det. Men rädslan, oron och sorgen åt upp alla andra känslor. Lämnade inget utrymme för något annat.
Men igår blev jag irriterad. Liksom så där brusande, så det inte kunde stanna kvar inombords. Sa det till honom, vi pratade om det, han bad om ursäkt och så var det inget mer med det. Förutom att det lämnade kvar en skön känsla av normalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar