Redo för nästa steg

I sju veckor har vi gått hos psykologen två gånger i veckan. Oftast tillsammans, men ibland har jag väntat utanför medan barnet ensam gått in. Igår föreslog psykologen att det är dags att skifta fokus i behandlingen. Sa att det som hänt ligger bakom barnet nu och att det är dags att fokusera på framtiden. Det ska en kurator hjälpa honom med.

Sen vände sig psykologen till mig och sa att jag borde fortsätta prata om det som hänt på egen hand i form av anhörigsamtal, sa att mina sår är helt andra än barnets och att de också måste läka. Jag började svara att det inte behövs, att jag har kontroll över situationen, men istället började jag gråta. Så jag antar att jag inte motbevisade henne alls.

Nu har jag landat i att jag ska ta henne på orden, att jag ska ta hjälp för att läka såren. Om inte annat så för att kunna vara det bästa möjliga stödet för barnet och det vet vi ju alla att det sker genom att sätta andningsmasken på sig själv först.