Barnet kom hem från sin pappa redan på söndagsmorgonen. Vi hade bestämt att vi skulle åka till den lilla staden, alla tre. Min man för att repa med bandet och barnet och jag för att fira min mammas födelsedag.
Det var första gången som barnet träffade sina morbröder, mostrar och kusiner sedan allting föll samman. Mina föräldrar hälsade på oss för ett par veckor sen, kom upp på en fika och stannade bara i en timme. Han tycker att det är jobbigt att träffa människor utanför sin närmsta krets, så därför har vi tagit det i små inkrement.
Vi var bara där i knappt ett par timmar, åt tårta och kramade om släkten, men framför allt gjorde vi det allra viktigaste: tog oss över ännu en tröskel. Upptäckte att det gick bra att träffa alla, att det till och med var trevligt och att tanken på en nästa gång inte känns särskilt jobbig.
Så fint du stöttar honom i det här!
SvaraRadera