Varje år i september genomför jag en konferens för min avdelning, kallar det en kickoff och sätter tonen för vårt arbete framåt. Jag antar att det gör mig till en tvättäkta höstnyårstjej att det alltid sker i september och inte i januari.
Årets konferens var bokad långt innan allt med barnet hände och jag velade in i det sista kring om jag skulle skjuta på den, men landade till sist i att stå fast vid planen. Satte in min teamledare i agendan och skrev noggranna anteckningar så att hon skulle kunna ta min plats om barnet behövde mig.
Trots det har jag hela veckan ifrågasatt min egen intelligens som inte avbokade alltsammans. Var så trött och orkeslös att jag trodde att det skulle bli en flopp. Det blev det inte. Istället har vi precis spenderat ett otroligt fint dygn tillsammans, skrattat och gråtit, pratat om jobbet och barnen och livet. Funnit stöd och energi i varandra.
Nu sitter jag i fåtöljen inne på kontoret/barnets rum, skriver det här och svarar på mail, dricker kaffe och äter resterna av konferensgodiset. Jag är redo att sova ett dygn och sen få hem barnet igen.
Blir glad över att läsa att du rest dig lite iallafall. Betänk att du varit med om ett jädrans trauma med barnet. Och tröttheten som kommer när det lättar upp i vardagen. Skriv ett avtal med honom där han lovar att höra av sig om tankarna kommer tillbaka på suicid. Det kanske inte hjälper men där och då kan ni göra upp en riskanalys. Inte ovanligt att dom tänker att inte ens ett självmord klarade jag av. Kämpa på, och fortsätt leva, drick vin och kramas mycket. ❤️
SvaraRaderaTack! Ja, det går lite lättare för var dag. Vi har fått en krisplan som utarbetats åt oss och tillsammans med oss och där står det hur vi ska hantera om såna tankar kommer. Jag upplever att hans glädje (jag vet inte om glädje är rätt ord här egentligen, det är för starkt) över att leva sakta kommer tillbaka. Vi närmar oss framtiden försiktigt och tillsammans.
Radera❤️❤️❤️
SvaraRadera