Varje år i september genomför jag en konferens för min avdelning, kallar det en kickoff och sätter tonen för vårt arbete framåt. Jag antar att det gör mig till en tvättäkta höstnyårstjej att det alltid sker i september och inte i januari.
Årets konferens var bokad långt innan allt med barnet hände och jag velade in i det sista kring om jag skulle skjuta på den, men landade till sist i att stå fast vid planen. Satte in min teamledare i agendan och skrev noggranna anteckningar så att hon skulle kunna ta min plats om barnet behövde mig.
Trots det har jag hela veckan ifrågasatt min egen intelligens som inte avbokade alltsammans. Var så trött och orkeslös att jag trodde att det skulle bli en flopp. Det blev det inte. Istället har vi precis spenderat ett otroligt fint dygn tillsammans, skrattat och gråtit, pratat om jobbet och barnen och livet. Funnit stöd och energi i varandra.
Nu sitter jag i fåtöljen inne på kontoret/barnets rum, skriver det här och svarar på mail, dricker kaffe och äter resterna av konferensgodiset. Jag är redo att sova ett dygn och sen få hem barnet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar