Vi håller oss aktiva hela tiden, involverar barnet i allt vi gör. Städar tillsammans, tvättar det lilla som hinner landa i tvättkorgen mellan varven och lagar mat. Springer i Hagaparken och går promenader. Allt enligt doktorns ordinationer.
Och vi pratar. Pratar och pratar och pratar. Pratar om det som gör så ont, men vi pratar bara i dagsljus när saker gör som minst ont, aldrig sent på kvällarna. Då ligger vi skavfötters i soffan och läser eller tittar på dåliga komedier som lockar fram skratt, eller så sitter vi mittemot varandra vid matbordet och ritar eller spelar sällskapsspel.
Vi tar en dag i taget, hela tiden på väg framåt.
Det låter bra! Har du kunnat gå ner i tid eller ta ledigt från jobbet nåt? Kram Tove
SvaraRaderaJa, jag har fått ett otroligt stöd från min arbetsgivare och jobbar så mycket som jag kan och orkar.
RaderaVad skönt! /Tove
RaderaTänker mycket på er. En så tung sak att gå igenom, men tror det är helt rätt att ta det en dag i taget. Sakta, sakta åt rätt håll.
SvaraRaderaMed det stöd han har från er kommer han att ta sig igenom det. Min erfarenhet är att villkorslös kärlek och människor som alltid finns där är det absolut viktigaste. Och en dag i taget.
SvaraRadera