Jag har en halvskriven roman i min dator. Jag öppnar den ibland när det kliar i fingrarna efter att skriva. Det var ganska länge sen som boken började skava i mig. Jag tror att det beror på att den bygger på en verklig händelse, en tid som var svår och jobbig och som formade om mig i grunden.
Men jag har gått vidare, är ute på andra sidan för länge sen, tänker aldrig på det som hände eller människorna som svek. Jag tror att det är därför boken aldrig blev färdig. Varje gång jag öppnar den nu känner jag att det inte längre är min historia. Jag vill inte leva kvar i den.
I veckan bestämde jag mig för att begrava den. Överge mitt allra första riktiga försök att skriva en roman. Det skedde utan större eftertanke. Jag öppnade texten, läste de senast skrivna sidorna, kände en trötthet. Öppnade dokumentet där jag samlat andra bokidéer och tröttheten försvann. In på scenen kom istället iver och förväntan.
Så jag skapade ett helt nytt dokument. Arbetstiteln är "Hans sista offer". Jag har en synopsis och ett första kapitel, men än så länge är det allt. Texten blir lite längre för var dag som går. Hela tiden längtar jag till kvällen och texten. Det är ett nytt försök att skriva en roman, en annan text och äntligen en glädje i att skriva igen.
Åh vad roligt!! Heja! /Tove
SvaraRadera