Det blev en fin dag med mitt gäng igår. Vi pysslade och pratade, fikade och bytte julklappar. I slutet av dagen skulle jag ge dem de julklappar som jag köpt som ett tack för hur de slöt upp runt mig när barnet kraschade. Jag kunde förstås inte ta mig genom det hela utan tårar men det kunde inte de heller, så vi var alla på samma sida.
Samtidigt som vår dag pågick hade barnet en jobbig dag på sin front. Han har spenderat några dagar hos sin pappa och på väg hem skulle han göra något som han upplevde som svårt och obehagligt. Vi pratade flera gånger under dagen, jag försökte stötta på avstånd och han tog sig an och genom det svåra på ett väldigt fint sätt.
Vi var båda så slut när vi till sist tog oss hem igårkväll. Jag duschade och bytte om till pyjamas, gick runt och pysslade i lägenheten och slappnade av i vetskapen om att barnet fanns inom räckhåll i soffan. Såg på honom hur han slappnade av, landade, men kanske också hade en ny stolthet i kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar