Vi pratar om hur barnet känner just nu. Vi pratar mycket om det, pratar om hur det känns nu och hur det kändes då i Malmö. Varje gång jag refererar till den där natten säger jag när det hände eller när allt kom upp till ytan eller när det brakade samman.
Till sist säger barnet det som jag aldrig säger högt. Att jag försökte ta mitt liv, säger han och jag rycker till, trots att jag inte vill, trots att jag inte borde. Jag avskyr de där orden.
Jag kan prata om det, om det som hände, men jag kan inte säga orden. De gör för ont. Är hemska, ondskefulla ord. Igår hade jag min första terapisession för att bearbeta, kanske för att lära mig säga orden högt, för att börja läka mina sår. Det gjorde ont under hela sessionen, genom hela timmen, men jag tror att det är nödvändigt. En nödvändig smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar