Apropå att vara arg på barnet: när min mamma genomförde sina självmordsförsök var jag så arg på henne. Så fruktansvärt arg. Min ena bror sa att deras relation var över vid det senaste försöket, även om den känslan mattades av när hon vaknade upp ur koman.
Men när det kommer till barnet, det finns inte ens en tillstymmelse till ilska. Inget anklagande, inga arga känslor, ingenting som hålls emot honom. Bara sorg och bedrövelse och lättnad.
Ibland funderar jag på hur det kan kännas så olika. Det är två nära relationer, även om inget förstås toppar barnet, han är närmst av alla. Men ändå, det är två väldigt olika känslor och ibland har jag lite svårt att förstå varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar