För elva dagar sen, när allt kom upp till ytan, var jag säker på att jag skulle behöva kriga för att min son skulle få hjälp. Det är så mycket skit om den svenska sjukvården som hörts genom åren, och särskilt om psykvården. Men gång på gång har jag gråtit över hur fantastiska alla är. Det är så många som har ansträngt sig bortom sina egentliga yrkesuppgifter för att hjälpa oss i det här.
Det började redan tio minuter in, med SOS-operatören som genom min man tvingade mig att lägga på telefonen med barnet så att hon kunde ringa honom för att förstå exakt vad som hänt, när ambulansen kommit ringde hon upp min man och berättade för oss vilket sjukhus barnet förts till, att han hade pratat med henne hela tiden, att han var sömnig efter alla tabletter men vid liv. Berättade att hon bröt mot protokollet men att hon ville att vi skulle veta.
Vi har träffat så många läkare och psykologer genom det här och alla tre instanser har övervägt att lägga in honom, men alla har landat i att det var den isolerade situationen som triggade det fruktansvärda beslutet på söndagsnatten och att han nu är trygg med oss. Vid varje nytt beslut har de pratat med oss, både mig och barnet, och hade vi inte varit eniga hade han blivit inlagd. Han är hemma med oss för att det är det bästa för honom och inte för att en budget dras med besparingar.
Det finns en kortsiktig krisplan och en långsiktig plan för hur vi går vidare, utarbetade av människor som genuint bryr sig och visar omtanke och handlingskraft. I onsdags berättade jag för läkaren att vi försökt lista barnet på vår vårdcentral men att de har en väntelista. Hon bad mig gå förbi och prata med dem, så vi berättade om situationen för en läkarsekreterare i receptionen och fick svaret att de generellt inte ger förtur men att hon skulle undersöka om de kunde göra ett undantag. I tjugo minuter betraktade vi henne röra upp himmel och jord och sedan var barnet inskriven igen.
Jag har gråtit så mycket över den här hemska situationen, men så många tårar har också varit över den fantastiska hjälpen som vi får. Jag trodde att jag skulle behöva kriga för barnet inom den svenska sjukvården, men det är de som krigar för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar