Jag är på väg till den lilla staden. Jag har halva mitt team med mig, de som sitter på samma kontor som jag. Vi ska träffa resten av vårt gäng, de som finns på kontoret i den lilla staden. Jag är fullastad med saker inför dagen, både sånt som är nerpackat i papperspåsar men också små saker inuti huvudet som jag inte får glömma bort.
Vi ska ha julmys idag. Äta skinksmörgåsar, saffransbullar och pepparkakor, dricka glögg och julmust. Lyssna på julmusik och julpyssla tillsammans samtidigt som de ska få utvärdera höstens fokusområde: en snäll och tillåtande feedback-kultur.
En timmes jobbsnack (medan julpyssel pågår) är dock det enda jobbfokuset denna eftermiddag, sedan blir det Secret Santa och tävling i pepparkakshusbygge. Allra sist under dagen blir det dock ännu fler julklappar, från mig till dem.
När barnet kraschade slöt de upp runt mig. Samma stund som de fick veta vad som hänt samlades de för att lösa hur de skulle kunna hjälpa varandra för att inte behöva belasta mig. Under de första veckorna när jag var tillbaka igen kunde jag följa deras fotspår i hur de vandrat olika vägar för att lösa saker utan att behöva involvera mig, för att se till att jag fick vara bara mamma. Ansträngningen de har gjort för att underlätta för mig är enorm.
Idag ska jag tacka dem för det. Fast om man tänker på glädjen som jag har funnit de senaste veckorna, när jag har sökt efter de perfekta julklapparna till var och en av dem, och sedan suttit framför min dator och fnissat medan jag skrivit rim till julklapparna, så är det återigen de som ger tillbaka till mig, bara genom att finnas.
Ibland behöver man nog påminnas om det, vilka fina människor som finns i ens närhet. Den här hösten har jag verkligen blivit påmind om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar