Igår var en fin dag. Jag tror att det långsamt vänder för barnet, det blir lite lättare att prata om framtiden för var dag som går. Vi pratar inte något konkret, gör inga framtidsplaner om jobb eller utbildning, men pratar om framtiden som något som finns där.
Jag har ett hopp, en tro om att saker kommer bli bra.
-----
Jag skrev ovan i förmiddags, men jag hann inte skriva klart i stunden. Och sedan, sedan kom tårarna. Inte för att något har hänt, utan för att en kollega frågade hur jag mådde och det var som om avgrunden blev evighetsdjup.
Jag är så trött, kan inte sova på nätterna om jag inte är helt utmattad, så jag springer varje kväll. Kan inte äta eftersom magen gör uppror och halsen drar ihop sig när jag försöker. Pendlar mellan hopp och förtvivlan, tillåter inte mig själv att känna efter för djupt, snörar ihop känslorna så snart det känns mörkt.
Barnet är hos sin pappa nu och jag behöver jobba ikapp och jobba i förväg inför nästa veckas alla psykologbesök. Jag behöver gömma mig i jobbet, i löpningen, i sömnen. Men jag är så trött, så fruktansvärt trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar