Apropå det jag skrev igår, att barnet kommer fortsätta finnas i min närhet, så är det som att jag har fått tillbaka en av mina favoritpersoner. Att umgås med barnet så här mycket igen, att långsamt se honom bli den som han brukade vara, det är en ynnest i mitt liv.
Samtidigt, ju längre tiden går och ju mer han blir sig själv igen, desto mer kan jag inte förstå hur jag inte märkte att han gled bort. Gled bort från mig, gled bort från sig själv.
Jag vet att det aldrig hade hänt om han hade bott i Stockholm, att det var för att vi sågs så sällan som jag inte upptäckte det, men vi hördes ju så ofta, och jag kan inte låta bli att tänka att jag borde ha sett det, jag borde ha hört det på hans röst.
Jag hör ju skillnaden i hans röst nu, kan se på hela hans uppenbarelse att han är på väg tillbaka, så hur kunde jag inte se när han försvann?
Det är nog svårt att komma från de känslorna, att skuldbelägga sig själv, jag tror att jag skulle gjort samma sak. En viktig faktor är ju att han nu tillåtet dig att se, det gjorde han inte innan. Den öppenheten som han nu har är nog en viktig del i tillfrisknandet. Det är skönt att läsa om stegen i rätt riktning.
SvaraRaderaJa det är väldigt sant, tidigare satte han ju upp en fasad och den är helt borta nu. Tror också att det är en viktig del i hans tillfrisknande att han öppnar upp för att visa hur han mår. Tack för att du sa det, jag tror att jag behövde bli påmind. ❤️
RaderaJa och så svårt att se när något förändras långsamt. En del i det här var ju en separationsfas för er också, tänker att jag läst mycket sådant i det du skrivit. En stolthet över hans självständighet som man kan se på annat sätt i backspegeln men hur hade du kunnat se och tänka annorlunda då, man har ju inte facit. Bara modigt att våga omfamna det som är nu.
SvaraRaderaMin son är så mycket mindre men kan verkligen se hur jag feltolkat och övertolkat fader han varit i för att nu kunna se bättre vad det handlar om. Så får väl också relationer vara? Måste vara ♥️
Ja, det är ju sant, det har ju varit en seperationsfas samtidigt och en vilja att låta stå på egna ben. Usch så svårt detta är. 😔
RaderaJag har också en son som flyttade till en annan stad för att plugga och som vi fick hämta hem med så svårt utblommad OCD att han i princip inte kunde ta sig utanför dörren för egen maskin. Och han höll också masken ganska länge pga mån om sin integritet, han har också Asperger syndrom och är något av en enstöring så inte lätt att veta vad som var/är hans normaltillstånd och vad som senare blev ofrivillig isolering pga ångest 24/7. Har också anklagat mig själv jättejättemycket för att jag inget märkte, men som förälder VILL man ju ändå någonstans tro att allt är bra när de säger att det är bra, och att inga nyheter är goda nyheter, osv. Det är ju först när man har hela bilden som man kan se att de enskilda pusselbitarna varit en del av helheten, det är svårare att se ett mönster om man bara får en pusselbit lite här och där, som det ju blir när man inte längre har daglig kontakt.
SvaraRaderaPS: Alla mår bra idag.
Det verkar vara en så otroligt svår tid för många, den när man flyttar hemifrån och ska stå på egna ben. Alldeles särskilt när de flyttar långt bort. Så svår balans både för den unga och de äldre i situationen. Det glädjer mig att ni alla mår bra idag.
RaderaDet finns inget som säger att man ser vad som pågår även om de bor hemma. Vi upptäckte det sent och herregud vad jag har grunnat över detta och hur vi inte kunde se. Men de är duktiga på att dölja och eftersom man själv är omedveten så letar man ju heller inte efter något.
SvaraRaderaVår 05:a flyttar hemifrån efter jul. Nu mår hon helt bra igen. Men det blir Uppsala för hennes del, hon vill ha nära hem om något skulle hända. Och hit hem är hon ju alltid mer än välkommen.
Ta hand om er <3
Vad skönt att ni har hittat en väg genom detta och fint att läsa att hon är redo att stå på egna ben. ❤️
Radera