När min man och jag träffades spelade han i ett band. De hade gjort det ett gäng år, fått skivkontrakt och gett ut album, kuskade landet runt och gjorde spelningar. Men så började barn komma till världen, familjer lockade mer än musiken och när vi flyttade till Stockholm blev det spiken i kistan och bandet gick i graven.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro när man tittar på min prydligt friserade man i sina fina skjortor och dyra skor, så spelade han dödsmetall. Alltså vi pratar nitar och grisblod på scenen och texter om djävulsdyrkan.
Egentligen är det nog mest den tekniskt komplicerade musiken som lockar, snarare än djävulen. Hursomhelst, för någon månad sen hörde en arrangör av sig och berättade att man försökte få ihop en konsert för att rädda replokalerna i den lilla staden och frågade om de kunde tänka sig att göra en spelning.
Så bandet har återuppstått, även om det är lite oklart om det bara är för en spelning eller om de är här för att stanna. Min man knappt har hållit i en gitarr på tio år och musiken som de spelar kräver extremt flinka fingrar, så nu övar han varje kväll, vissa dagar flera timmar. Varje söndag åker han till den lilla staden och så ses de alla i en replokal och spelar tillsammans.
Att döma av deras uppdateringar på sina sociala medier är det även mycket kramande och kaffedrickande, men det är fint. Jag tror att det är bra att han har musiken och bandet just nu. Jag tror att han behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar