Tre veckor senare

Igår var en bra dag. Inte bara för att jag somnade till gårdagen med den trygga tanken att barnet fanns i rummet intill eller för att han satt vid frukostbordet när jag vaknade och att jag fick äta alla mina måltider i hans sällskap, utan för att jag tror att vi hade två händelser som vi kommer se tillbaka på och säga att de var vändningen.

Den första var hos psykologen. Barnet fick frågan om hur han kände nu, tre veckor senare, över att vara vid liv. Han svarade att han var glad över det, att han kan se tillbaka på den nattsvarta känslan och känna att han inte är där längre. Att han försöker vara snäll mot sig själv för beslutet som han fattade där och då, men att han känner nu att det inte var rätt beslut. Att han inte vill dö. Att han vill leva.

Den andra var när vi promenerade på kvällen. Vi sjönk ner i en kort tystnad, lät tankarna vandra åt varsitt håll en liten stund, tills barnet sa att han kan tänka sig att jobba på ett antikvariat. Vi har inte kunnat prata om framtiden innan, inte mer än som något vagt som finns framför oss, aldrig för konkret. Igår var första gången som han själv närmade sig ämnet, såg en liten lockelse och vågade försöka konkretisera framtiden.

Visserligen bara som en tanke, en idé om något som skulle kunna vara. Vi pratade lite om det och landade i att vi inte behöver undersöka exakt hur det skulle kunna gå till riktigt än, att det räcker fint att han leker med tanken om att jobba på ett antikvariat. Just nu, för oss och där vi befinner oss, är det ett enormt första steg.