Torsdagsplaner gånger två

Nytvättat hår och glansiga naglar. Leopardkjol, vit instoppad tisha med svart tryck, brun kofta med bara de två nedersta knapparna knäppta. Ring på vänstra ringfingret och högra lillfingret, två små hoops och en pärla i öronen. Det finns fan ingenting som säger snickare över mig idag.

Jag är arbetsbefriad från hemmasnickeriet för dagen. Ska istället äta middag med Johanna och dricka enorma mängder bubbel. Men först väntar en mycket bra arbetsdag: två roliga möten samt ärenden på stan för att köpa champagne, blommor och tårta till vår avgående VD. Planerar att lyssna på ljudbok under tiden. Jag är mitt i House of Sky and Breath av Sarah J Maas och det är liksom mysspännande att lyssna på. 

Skrev med barnet imorse och berättade om dagens aktiviteter och han svarade att hans plan för dagen var att titta på How I met your mother, skriva med en tjej på tinder och rita en kyrka. På något sätt slående lika, men ändå så väldigt olika, planer för dagen.

Pudlar

Okej, en sista sak om snickrandet, jag förstår att det inte är det mest intressanta att läsa om men nu har jag hånat min man så mycket för hans genuina lycka över alla maskiner som han har köpt till hemmasnickeriet att jag känner att jag behöver ta honom lite i försvar mot mig själv och mitt tidigare raljerande.

En av maskinerna som han har köpt (och planerar att sälja vidare tillsammans med sågarna och fräsen när alla tre platsbyggda skåp är klara) är nämligen en grovdammsugare. En fantastisk manick som man pluggar in i maskinen som man ska använda och som startar tillsammans med apparaten och fångar allt - verkligen allt - smuts och damm.

Vår lägenhet må vara ett fullkomligt kaos med delar, prylar och verktyg överallt men den är då verkligen inte dammig eller skitig. Och det är tack vare vår fantastiska grovdammsugare. Tusan det bästa köpet på hela året.

Tillbaka till hobbysnickare

Jag har så många små sår överallt, alla orsakade av snickrandet. En ganska enorm bedrift eftersom min främsta uppgift under snickrandet var att hålla, mäta och slipa. Hur mina naglar ser ut ska vi inte ens prata om.

Trots min ringa insats som snickare lyckades jag få en sticka under en nagel (som kom upp tillsammans med var två dagar senare), en ännu längre sticka rakt genom det yttersta hudlagret på pekfingret (såg på nyheterna samma kväll en kvinna som spetsats av en påle genom ansiktet och fortfarande fungerade, så bestämde mig för att inte gnälla mer om mina stickor) samt en blodblåsa.

Idag jobbar vi hemifrån för att kunna snickra på lunchen samt direkt när klockan slår sexton, men sedan får det faktiskt räcka för en stund med snickrandet på arbetstid. Jag vill måla naglarna, tvätta håret och lukta något annat än slipdamm för en dag eller två.

Fem av fem hammare

Den långa snickarhelgen är över och förbi. Det var roligare än jag trodde och det är tur, för vi är evigheter från att vara klara. Tanken är att hallen ska se ut som en serveringsgång från 1885 när vi är klara, men ännu är hela lägenheten ett totalt kaos.

Vi har köpt en massiv möbel som vi har spenderat helgen med att kapa på alla möjliga längder och höjder för att passa in i vår hall. Det blir väldigt många delar när man plockar isär en så stor möbel. Ännu fler när man sen börjar såga i varenda bit.

I helgen kapade vi brädorna och fräste nya spår och hål och idag har jag slipat alla delar medan min man byggt socklar, fräst ut för belysning och köpt lister. Vi har också druckit öl ur flaska, ätit hamburgare och thai och kycklingmackor. Helt klart en fin snickarhelg.

En lång snickarhelg

Den mycket själviska delen av mig är väldigt tacksam för aprilvädret som vi ska ha i helgen. Igår bestämdes det nämligen att våra fönster ska renoveras med start i slutet av april, och därmed blev det en väldigt tydlig deadline för när vi behöver vara färdiga med skåpsbygget i hallen.

Det innebär att vi inte bara kommer att snickra hela helgen, utan även att vi passade på att nyttja det faktum att måndagen var en tillräckligt lugn mötesdag för att alla möten skulle kunna fördelas ut på resten av veckan och så fick även måndagen bli en snickardag.

Jag har lovat min man att gå raka vägen hem efter sista mötet vid femton idag, byta om till snickarbyxorna och stå redo med tumstocken och hammaren. Ser nästan lite fram emot en helg av foodora och snickrande. Är dock väldigt glad för att det samtidigt ska vara två grader och regn.

Tråkigt men sant

Egentligen borde vi vara mitt i planeringen av vår Italienresa just nu, men det är som att tiden för det aldrig finns. Igår föreslog jag att vi skulle skjuta på resan till nästa vår. Fokusera på renoveringen nu och Italien sen.

Vi skulle vilja göra en ordentlig resa genom Italien, besöka Rom, Florens, Venedig, Verona och Milano. Vi är drömmare, såna som planerar och googlar och läser på. Bokar hotell och restauranger och gör långa listor med saker att se. Planeringen och resan är båda lika viktiga, veckorna före nästan lika fina, när man drömmer och längtar.

Och det finns inte tid eller energi för det nu, vi är redan så trötta varje kväll, lägger varenda minut som vi inte arbetar på renoveringen. Och Italien förtjänar oceaner av tid till att planera, längta och drömma. Det är en alldeles för fin resa att stressa fram. Det är visserligen ett beslut fattat i vemod, men det ligger väldigt rätt i magen.  

Överlevnadsstrategi

Jag höll på att hamna i ett sågrelaterat samtal igår, men passade mig jäkligt noga och log endast till svar. Lärde mig nämligen läxan när jag av artighet fejkade ett intresse för våra nya högtalare för några veckor sedan och sen aldrig hörde slutet på varför olika stereoprylar är bättre eller sämre än andra. 

Nu ställer jag inga följdfrågor när min man börjar prata om verktygen som ska användas till snickeriet av våra platsbyggda skåp. Imorse, när klockan var halv sju och vi varit vakna i exakt en halv sekund, frågade han om jag ville se en filmsnutt på en kantfräs. 

Det ville jag inte, så log och svarade att jag hade lite bråttom till jobbet. Det är min nya strategi, att le och byta samtalsämne.

Rapport från den lilla staden

Det är en dag i den lilla staden idag. Har blockat mig i kalendern hela dagen för att kunna säga till teamet att min dörr står öppen. Försöker alltid vara tillgänglig och snabb på att svara på frågor, men jag tror att de just nu behöver den lilla extra närvaron.

Att springa på varandra vid kaffemaskinen eller bolla nån fråga när man möts i korridoren, ärenden som man visserligen löser på egen hand men som skapar teamkänsla när man axlar dem tillsammans. Små men viktiga saker.

Jag tror att det är min största utmaning, just att leda på distans. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag finns på teams, det är alltid en tröskel att faktiskt ringa det där samtalet, hur liten tröskeln än är.

Om en stund ska jag stänga ner för dagen och möta mina föräldrar på en restaurang, äta en tidig middag innan tåget tar mig hem igen. Det blir fint.

Det allra sista av mars

Så blir det den sista mars. Det kändes som att vintern både varade en evighet och nästan inte alls. Jag har haft loafers knappt utan uppehåll sedan i september. Varenda träd och buske där ute har stora gröna knoppar, antagligen bara några dagar från att brista.

Jag lyssnar på fantasy nästan hela tiden, alla lediga stunder när inte arbete eller relationer pockar på. Det är en trevlig värld att försvinna in i. Jag är sugen på matiga sallader och soppor. Vill nästan aldrig ha choklad, men desto mer kakor som smakar citron och bär. Drömmer om croissanter och franska landsbygden.

Kanske lyckades vi ändå

Apropå nedan, gällande positiviteten och godisbelöningen. Den där godisskålen har stått inne på min teamledares kontor hela veckan och teamet har emellanåt, när sötsuget smugit sig på, knackat på hennes dörr för att berätta om något positivt från dagen och för att låta sig belönas med en chokladbit.

Alldeles precis ringde hon, teamledaren, och berättade att även orderavdelning - som inte alls tillhör vår avdelning - precis varit inne och rapporterat om deras prestationer från veckan och fått med sig varsin näve godis till trefikat.

Blev helt varm i hjärtat. Den här känslan ska jag ta helg med.

Positivitet/negativitet

Jag har ett litet problem med negativitet i en av mina grupper. Det är sprunget ur att vi har en alldeles för hög arbetsbelastning efter en omorganisering i november så negativiteten är befogad på många sätt, men det betyder inte att den är mindre belastande.

Det stora fokuset hos alla ligger på allt som de inte hinner med, men det är väldigt få klappar på de egna axlarna för allt som de faktiskt gör. De flyttar berg om dagarna. Är fantastiskt duktiga medarbetare. Men gnälliga, om vi ska vara ärliga.

De har ett veckomöte varje måndag och den här veckan gav jag min teamledare i uppdrag att köpa in en enorm skål prasselgodisar. Sen skulle alla ropa ut bra saker som de hade gjort på sistone och för varje positivitet skulle teamledaren kasta en godis till personen. Jag såg framför mig hur hon skulle stå där och kasta godis i ett rasande tempo.

Så blev det inte riktigt. Det satt så otroligt långt inne att säga bra saker om sig själv eller sina prestationer, trots att detta är människor som verkligen levererar, som vi berömmer dagligen. 

Jag funderade över det här när jag stod och sminkade mig imorse. Om det kanske är en omöjlig uppgift att rapa upp bra saker som man gjort. Det visade sig att jag antingen har en väldigt bra självkänsla eller är snudd på narcissist, för jag kunde komma på säkert tjugo bra saker som jag gjort bara under veckan som gått.

Jag vet inte om det säger mer om mig än vad det säger om dem, men jag skulle vilja att de också kan säga tjugo bra saker om sig själva bara så där, liksom på studs. Jag tror att jag ska lyfta det som årets mål i mitt medarbetarsamtal i eftermiddag.

Värdet av helt och rent

Vi bestämde igår att vi ska försöka låta vardagsrummet vara snyggt och iordning genom hela skåp- och garderobsbygget för att ha en känsla av att det inte är totalt kaos. Ett särskilt bra beslut eftersom ett nytt skåp levererades hem till oss igår.

Ett måttbeställt skåp som ska stå i ett hörn i vardagsrummet och husera vår skivspelare och alla vinylskivor. Det blev fint, passade väldigt bra i rummet. Det kanske allra bästa med skåpet är att jag äntligen har en plats för säsongspynt. 

Intill skivspelaren ska vi ha två tjusiga bildböcker i en liten hög och ovanpå böckerna ser jag ett påskris, kvistar som blommar, fjädrar i mjuka toner, små hängande ägg i glas. Vad som ska pryda den lilla bokhögen efter påsk vet jag inte, men det är en trivsam fundering att leka med.

Lite små saker bara

Vi är i startgroparna för att bygga platsbyggd förvaring i hallen, på kontoret och i sovrummet. Min man, som verkligen inte har tummen mitt i handen till skillnad från mig, har skissat fram hur vi vill att det ska se ut.

För några veckor sen skickade han ritningarna till olika finsnickare och prislappen verkar hamna på den nätta summan trehundratusen på totalen. Det är galet mycket pengar för några garderober. Orimligt mycket pengar.

Två glas vin in i lördagskvällen deklarerade min man att han tror sig klara av att snickra garderoberna på egen hand. Igår startade vi igång. Han rev runt i både hallen och kontoret och när jag frågade var han ville börja så svarade han bara ja.

Mycket spännande tider just nu alltså. Jag är särskilt nyfiken på om vi har en kostnad på trehundratusen för finsnickare samt ytterligare en hög pengar som måste ut sen för att fixa en halvt demolerad lägenhet. Har dock valt att hålla just den nyfikenheten för mig själv.

Adolescence

Vi såg Adolescence i helgen. Rev av alla fyra avsnitt på lördagskvällen, för det gick inte att sluta, hade inte kunnat somna utan att först se slutet. Jag tror att jag vågar kalla det för årets bästa serie, trots att det ännu bara är mars.

Årets bästa serie, men ändå inte en full tia. Det är så fruktansvärt bra att det blir kännbart att det saknas ett sista litet djup, ett problematiserande kring orsak och verkan. Jag ska inte säga mer om detta, vill inte avslöja för mycket, inte mer än att om det är någon serie som man borde se, så är det Adolescence.

Och så gick en helg

Uteserveringarna fyller trottoarerna, vi sicksackar fram mellan människor, det är som om alla plötsligt hittat ut. Solglasögon, sneakers och vårjacka. En kaffe i handen, solsken ramlar ner över oss, vårkänslor dundrar in.

En blekgul hyacint på matbordet, franska tulpaner på soffbordet, ett ljusgrönt stearinljus i mässingljusstaken. Ett nytt hål i örat, en liten låtsasdiamant intill guldhoops strösslade med gnistrande små stenar.

Sitter skräddare i sängen med datorn i knät, letar hotell i Italien. Min man bredvid, ett glas vin på sängbordet. Mjuka tights och hans skjorta. Sävlig musik som letar sig fram från vardagsrummet. 

Här och nu

Jag sitter inne i tysta rummet på kontoret. Det är fyra platser härinne, en neonskylt som säger Knäpptyst! på väggen, men det är bara jag här så jag har redan genomfört två möten och ett samtal från skrivbordet, trots pratförbudet.

Solen skimrar i husfasadens fönster på andra sidan innergården sju våningar ner. Jag har vida kostymbyxor och en stickad tröja, hade tänkt byta mina adidas gazelle till höga klackar, men jag orkade inte.

Sa till min man imorse att jag är sugen på vitt vin och räkor. Köpte läkerol häromdagen, i smakerna citron och jordgubb, äter dem två åt gången, en av vardera smak. Pratade med en kollega för en stund sen. Hon ropade till mitt under samtalet, skrek att de sopar trottoarerna.

Dagens känslor

Om tisdagen är en katastrof, så blir onsdagen något bättre. Fortfarande känslosam men med fokus på åtgärder. Lite stum i känslorna, som det kan bli efter en sån urladdning som tisdagen blev. På torsdagen vaknar jag med en försiktig känsla av tillförsikt.

Jag tror att det var för att jag fångades upp efter tisdagens känslostorm. Drogs in på vår HR-chefs rum det första som skedde på onsdagen. Det visade sig att min chef hade ringt sin chef och berättat vad som hänt och hur ledsen jag var. Min chefs chef ringde HR-chefen och bad henne fånga mig direkt.

Deras fokus på mig, hur jag mådde och mitt behov i situationen, var nog det som fick mig att kunna skapa en handlingsplan, att orka hålla ihop och stötta mina egna medarbetare. Det skapade en känsla av ett vi, ett tillsammans, att jag inte var ensam.

Och det är nog det som gör att det känns okej idag.

Mer känslor

Det hade varit bättre om jag aldrig lämnat sängen igår. Fick ett samtal under förmiddagen, min teamledare i den lilla staden som berättade att en medarbetare var på väg till sjukhuset med bröstsmärtor. Timmarna som passerade utan att vi visste något mer, så långa och svåra. Ingen timme är så lång som den i ovisshet.

Jag vet inte om jag någonsin haft så dåligt samvete förut. Samma tanke på repeat genom huvudet hela dagen, att om det är stressrelaterat så är det på mig, då är det mitt fel. Jag vet att arbetsbelastningen är för stor och jag har skrikit uppåt, men har jag skrikit tillräckligt, är jag verkligen hes nog, kunde jag ha gjort mer?

Lättnaden är enorm när hon till sist skriver på kvällen, hemma och med medicin utskriven. Jag pratar med min chef igen, slutar inte förrän jag blivit hes. Tänker på hur lätt vi glömmer bort skörheten i livet.

Känslorna

Jag har ett skav i kroppen, kan inte sätta fingret på vad det är. Ligger kvar i sängen långt efter att alarmet ringt, kan inte förmå mig att gå upp. Min livmoder väsnas, antagligen hade det varit dags för mens om inte hormonspiralen blockerat. 

Hela mittenpartiet av kroppen värker, obehag strålar från magen till ryggen. Håret är smutsigt, fångar det i en snodd, hinner inte tvätta det eftersom jag var tjugo minuter sen upp från sängen. Har mina höfter alltid varit så runda i den här klänningen?

Känner mig omotiverad och lite osynlig på jobbet. Har möte med min chef i eftermiddag men vill inte vara gnällig så kommer inte säga något. Kanske får man en klapp på axeln, kanske blir det istället ytterligare något som måste göras, ännu en alldeles för snäv deadline.

Helgen vecka elva

Kommer hem till Stockholm. Har en känsla av sorg i bröstkorgen, en saknad efter barnet, som att träffa honom rispade upp såret igen. Försöker bota det med promenader på soliga trottoarer, kalla och blåsiga men ändå med löften om vår.

Dricker bubbel och rosévin, äter bouillabaisse och eggs florentine och dillchips. Köper tulpaner och placerar på matbordet och soffbordet. Läser böcker, sover länge, vägrar arbeta en endaste stund på hela helgen.

Trettiosex timmar i hans värld

Hej och god morgon från Malmö. Jag ligger fortfarande i min hotellsäng på MJ's. En fluffig rosa historia, mycket fin, hade absolut fått min man att himla med ögonen. Jag ska snart hoppa upp och äta en rejäl hotellfrukost innan jag träffar barnet.

Det var en välbekant men också mycket saknad känsla att sitta mittemot barnet med varsin dator igår. Hade nog inte insett hur mycket jag har saknat att vara i tystnad med honom. Kanske är det de stunderna som jag saknar mest, nu när jag tänker efter. Att bara vara. Vi pratar ofta, men vi är ju aldrig längre.

Jag vet inte exakt hur den här dagen kommer att se ut, jag har sagt att jag ska hänga på i hans värld och först ut är tydligen ett förmiddagspass med plugg/arbete på stadsbiblioteket.

Två månader sedan sist

Jag sitter på ett tåg till Malmö. Kommer vara framme strax innan tio, vilket innebär att jag tog det absolut första tåget som gick, så ivrig var jag. Kommer passera förbi hotellet, lämna min weekendväska och sedan promenera raka vägen hem till barnet.

Vi ska ha två dagar av att arbeta sida vid sida, han med att renskriva anteckningar från veckans föreläsningar och jag med tusen administrativa arbetsuppgifter som jag har skjutit upp, använt som en ursäkt för att ha två mötesfria dagar att spendera bredvid mitt barn. Arbetandes, men i sällskap av varandra.

Jag längtar som en liten idiot, vill att de närmaste timmarna ska rusa förbi och sedan vill jag att tiden saktar ner, att de följande trettiosex timmarna ska kännas som hundra, minst.

Hoppsan, en åsikt

Det är den andra dagen på en tvådagarsutbildning. Den sker på vårt kontor och innehåller inga kvällsaktiviteter, så det går inte ut över mina dagar alltför mycket, förutom att jag behöver jobba ikapp på kvällarna. Det är dock inget nytt fenomen i sig.

Plus att det är en intressant utbildning, dels för att det är inom ledarskap och dels eftersom den är intern, vilket gör att det blir väldigt relevanta diskussioner. Samt också bra att vi faktiskt får prata om ledarskapsfrågor i ett gemensamt forum.

Åsiktsmaskinerna

Apropå det som jag skrev häromdagen, att jag tycker att det är skönt att inte alltid ha åsikter. Om det är någon förmåga som jag har utvecklat de senaste åren så är det att sluta ha åsikter när de inte behövs. 

Jag tycker så mycket (och behöver tycka) i mitt arbete att det är befriande att sluta ha åsikter när jag inte behöver. Jag tror att det är den största energitjuven i mitt arbete, människor som har åsikter i ämnen som de inte har djupare insikt i. När de ska ha en åsikt bara för att ha en åsikt, inte för att den nödvändigtvis är särskilt grundad.

Jag vet inte om det handlar om förtroende, att man inte vågar låta de som faktiskt vet saker vara de som har åsikterna, eller om vi har formats av samhällets ständiga tyckande till att konstant ha åsikter om högt och lågt. Vet bara att jag vill vara den sortens person vars åsikter bedöms som befogade, kompetenta och rimliga.

Bevis från kvällen före

Bland mina bästa känslor är att vakna upp till spår av kvällen före: ett par vinglas på soffbordet, filten slarvigt kvarlämnad i ena soffhörnet, en bok uppslagen med omslaget uppåt i soffan. Små bevis för att kvällen var fin.

Eller som i söndags: flera vinglas stående på köksbänken, fläckar på duken över matbordet, dessertskålar, kaffekoppar och glas staplade i diskhon.

Min bästa start på dagen - efter att ha lämnat sängen två koppar kaffe senare - är att långsamt få ställa i ordning hemma. Diska vinglas, snitta om blommor, torka av köksbänken, fluffa kuddarna i soffan. 

Det känns alltid som att morgnarna blir för korta när det inte finns några vinglas att diska eller när filten redan är vikt. Det är som om jag behöver de där minuternas arbete med händerna innan hjärnan är redo att ta vid.

Någon slags vårfest

Imorgon ska vi ha någon slags liten vårfest. Kanske kan man inte kalla det för fest, för det är knappt tio personer och vi ska bjuda på smörgåstårta och bubbel. Jag har varit sugen på smörgåstårta sedan våren började viska, men min man sa att vi inte kan göra en smörgåstårta för två, så därför blir det en liten fest av det.

Vi har en magnumflaska bubbel kvar från julafton, den väntar på att kylas och poppas och serveras. Jag ska köpa tulpaner och randiga servetter och bära någonting i färg. Fira att våren är här och att jag äntligen ska få äta smörgåstårta.

Något av en pausdag

Jag jobbade hemifrån igår. Hade möten från tidig morgon till sen eftermiddag, men det var möten där jag mest behövde lyssna. Uppskattar verkligen dagar där jag kan hålla en låg profil, när jag inte tvingas tycka och tänka och besluta.

Spenderade min dag iförd en prydligt stickad tröja, mina mjukaste jeans och nakna fötter i fårskinnstofflor. Makeupen diskret, håret blankt och fortfarande vågigt efter frisörbesöket dagen före, små gnistrande guldpärlor i öronen.

Gled mellan rummen hemma i de korta mötesskarvarna. Strök morgondagens kläder, tömde diskmaskinen, fluffade kuddarna i soffan, putsade badrumsspegeln. Lyssnade på tystnaden, tömde hjärnan. Ibland glömmer jag hur mycket såna dagar behövs.

Om ett första steg

Jag köpte ett par läsglasögon häromdagen. Märkte nämligen för nån vecka sen att jag hade något slags kisande för mig framför datorskärmen. Berättade det för en vän när vi åt middag, fick låna hennes läsglasögon och kunde plötsligt läsa menyn utan minsta svårighet.

Så jag gick till Åhléns och köpte mig ett eget par. Styrka plus ett för någonstans måste man ju börja. Antagligen ska man inte alls göra så utan istället gå till optikern som en sansad vuxen kvinna, men jag ville känna in om jag ens skulle använda glasögonen.

Och det har visat sig att jag gör det, använder dem alltså. Och att jag ser bra med dem, till och med jättebra, mycket bättre än tiden innan dem.

Våren och kavajerna

Jag vill ha en vår i kavaj. Smala kostymbyxor, nakna vrister, höga klackar och kavaj. Vill bära dräkt i form av kort kjol och kavaj, eller en snäv klänning, en sån som alla kvinnor som jobbade på kontor i början av tvåtusentalet hade, med en kavaj i längre modell över.

Den ska alltid vara knäppt, kavajen. Helst bara med en enda knapp i midjan. Ibland kanske med ett tunt skärp, även det placerat i midjan. Alla möjliga färger: svart, blått och grönt som jag redan har i garderoben, men kanske även rosa. En ljust rosa kostym, jag tror inte att det finns något som säger vår lika mycket.

Adjö vintern

Första mars kommer och går. Väderprognosen visar bara plusgrader framåt, vissa dagar är de dubbelsiffriga. Jag putsar mina vinterskor och ställer undan dem. Torkar ur skohyllan i hallen och tar fram vårskorna.

Hänger undan min långa päls, den som är alldeles för varm för allt annat än många minusgrader, tar fram min blazer i ull istället. Målar naglarna med ett mjölkrosa lack, dricker bubbel och säger att jag är sugen på räkor, på smörgåstårta, på rosévin, på vår.

Bästa vänner

Det är sen onsdagskväll, vi står utanför restaurangen och har precis sagt god natt till våra väninnor. Långsamt promenerar vi hemåt, småpratandes om kvällen, hennes hand vilandes i mitt armveck. Men så stannar hon plötsligt och vänder sig mot mig. Hennes ögon glittrar av två flaskor vin och ett känslosvall.

Du är nog min bästa vän, säger hon och jag känner hur mina ögon fylls och jag kramar henne hårt, så hårt.

Min man ligger i sängen och läser när jag kommer hem. Jag berättar om vårt ögonblick. Jaha men sa du att jag är din bästa vän? säger han och jag kastar en kudde på honom. Jag tänker på det när jag somnar, att jag har en bästa vän. Två, om man ska tro min man.

Soffkuddar, böcker och loafers

Jag har en kväll utan planer. Jag har också tre paket att hämta ut på väg hem från kontoret: nya soffkuddar, en bok och ett par loafers. Soffkuddarna är en trio i linnebeige, ljust salviagrönt och gröna blommor mot beige botten. Tror att de kommer komplettera mitt vardagsrum på ett mycket tilltalande sätt.

Boken är den femte om Lacey Flint. Upptäckte av en slump att den existerar men aldrig översatts till svenska. Beställde den och har under den länga leveranstiden hunnit läsa om de fyra första böckerna. De har varit ett trevligt sällskap de senaste veckorna.

Och nya loafers, ett nästan lika stort vårtecken som rosévin, sopade trottoarer och solkatter på väggar och golv som vilat i dunkel det senaste halvåret. Tänk att den finaste tiden väntar. Tänk att vi har en vår framför oss.  

Barnet och väninnorna

Till skillnad från i söndags och måndags så somnade jag lycklig igår. Med ett leende på läpparna, bokstavligt talat, orsakat av glädjen över att jag bokat biljetter till Malmö. Om två veckor ska jag äntligen få träffa barnet igen.

En annan sak som gör min onsdag bättre än måndagen och tisdagen är att högre instanser gav mig rätt i ordväxlingen med en av de arroganta männen. En tredje sak som gör mig glad är att jag ska äta middag med tre av de allra finaste väninnorna ikväll. En fjärde sak är ordet väninnor. Hur fint ord? Ska addera det till mitt vokabulär med start nu.

Arroganta män

Det verkar som att folk är ovanligt korkade den här veckan. Kanske är det något med hur månen eller stjärnorna står, herregud vad vet jag förutom att jag har varit irriterad de senaste två kvällarna efter att ha suttit med datorn i knät och jobbat ikapp.

Jag har ingenting emot när människor på riktigt inte förstår, då är tålamodet enormt, men när det handlar om medelålders män som medvetet misstolkar och fultolkar, fy fan vad irriterad jag blir då. Det är få saker som retar upp mig lika mycket som arroganta män.

Livsmål och främmande tankar

I helgen nådde jag ett livsmål: placerade en bukett tulpaner i gästrummet inför att min svärmor skulle sova där. Har alltid drömt om att ha ett gästrum och att ställa in en vas med blommor och bädda med fina lakan till någon som har vägarna förbi.

Nu inser jag i skrivande stund att jag kanske nådde det här målet redan i julas när jag pyntade som fan inför att barnet skulle komma hem, men det är en sån främmande tanke att han skulle vara en gäst i vårt hem. Också en läskig tanke att han en vacker dag nog kommer kännas som det.

Att axla en februarilördag

På en galge i bokhyllan hänger en ny klänning, en åtsmitande svart historia med skärp i midjan. Intill hänger min mans mörkgröna kostym och en skjorta i nyansen ljusare. Idag fyller hans syster femtio och ikväll ska vi fira henne med middag på restaurang.

Jag har en plan för eftermiddagen: Ansiktsmask och hårinpackning. En evighetsdusch. Smörja in kroppen med en dyr lotion. Blåsa ut håret på rundborste och lägga makeup. Byta till små guldhoops strösslade med massa gnistrande stenar. Måla naglarna dimmigt ljusrosa. Ett glas bubbel på handfatskanten genom hela processen.

Det är nog vårvintern

Är det vårvinter nu? Det är det kallaste som det har varit på hela vintern, termometern är bara uppe och rör sig precis över nollan lite då och då, men det är också något med himlen och ljuset. En klarhet, något högtidligt, nästan som ett löfte.

Det är också något med hur jag automatiskt sträcker mig efter tulpanerna när jag går förbi blomaffären, att jag beställer bubbel istället för rödvin när jag träffar en vän över ett glas, att jag har börjat längta efter att springa utomhus. Jag tror att det är vårvintern.

Vatten och gröt

Äntligen torsdag. Varje dag den här veckan har varit eller kommer vara fylld med saker att göra, middagar, sällskap och besök. Alltsammans är väldigt roligt, men jag har också längtat en stunds tystnad, att inte behöva prata, vara trevlig och social.

Har också längtat efter en kväll utan socker eller alkohol. En kväll utan vin till maten, ingen efterrätt som avslut. Ska äta gröt och dricka flera liter vatten. Kanske springa en runda. Gå och lägga mig hungrig, till skillnad från min ständigt väldigt mätta känsla den här veckan.

Tulpaner, rödvin och köttfärssås

Onsdag. Spenderar den hemma, sittandes inne i vårt lilla kontor, i möte efter möte. Promenerar i solskenet på lunchen, behöver kisa för att kunna se, tänker att det är dags för solglasögonen att vara redo i väskan. 

Köper ett knippe tulpaner i olika former och färger, ställer i en vas på matbordet. Klipper ner de röda rosorna som redan stod där, placerar dem i en låg och kompakt bukett på det lilla sidobordet inne på kontoret. 

Tänker att jag måste komma ihåg att städa badrummen, att köttfärssåsen måste få hinna puttra länge på spisen, att jag inte får glömma att kyla rödvinet en halvtimme innan gästerna kommer. 

Statusrapport från det barnfria livet

Alla vet att jag verkligen sörjer att barnet inte längre bor hemma, men med det sagt så finns det absolut några fördelar med att ha ett utfluget barn:

1. Tid för vänner. Jag umgås med vänner minst en gång i veckan nuförtiden, äter middagar eller dricker ett glas vin eller en kaffe efter jobbet. Framför allt så hinner jag vara den som först föreslår att vi ska träffas, vilket är en väldigt fin känsla.

2. Tid för dejter. Vi har väl alltid varit ganska duktiga på det, min man och jag, men nuförtiden är inte dejtandet förpassat till helgerna. Det kan lika gärna vara en tråkig tisdag i februari som behöver flärd i form av bra mat och fint vin samt en aning romantik.

3. Tid för spontanitet. Det är ingen som behöver mig direkt efter jobbet, inga läxor att förhöra, inget barn som behöver mat eller schasas iväg till träningen. Jag kan göra saker, sitta kvar och jobba klart dagen, träna innan jag går hem, träffa någon på ett glas vin.

4. Tid för dötid. Jag hinner tänka tankar färdigt, hinner skriva med vänner varje dag, hinner läsa böcker på löpande band. Jag hinner även planera nästa resa till Malmö och barnet, ett planerande som pågår i detta nu.

Men ja, jag saknar barnet. Men samtidigt är livet fint precis som det är.

Helgen, helgen och veckan, veckan

Äntligen en helg i perfekt jämvikt mellan vila och aktivitet. Alla hjärtans dag, middag och vin, ett par vänner från förr i tiden på besök i Stockholm, en drink på vägen hem, en timme till att prata gamla minnen från den lilla staden.

Sovmorgon, kaffe i sängen, ett långsamt uppvaknande. Ärenden på stan, femtontusen steg på hög, en timme med en bok i soffan, ett glas vin till matlagningen. Och så söndagen och nästan en exakt repetition.

Nu startar en ny vecka och det händer saker nästan varje dag: middag med vänner idag, middag med mina föräldrar i den lilla staden imorgon och middag med min brors fru och deras dotter på onsdag. På fredag kommer svärmor och på lördag fyller min svägerska år och det ska firas på vår bästa lilla franska restaurang.

Så gick februaris andra vecka

Det har varit en vecka av tidiga möten, sömngrusiga ögon som försökt vakna klockan sex, en lätt huvudvärk i pannloben, kaffekoppen balanserandes mellan bröstbenet och handen som håller telefonen medan blicken fortfarande är kisande.

Det har varit en vecka med att starta datorn direkt på morgonen, att gå mellan den och badrummet, svara på mail, lägga mascara, boka möte, applicera rouge. Komma på halvvägs till kontoret att jag glömt äta frukost.

Det har varit en vecka av att jobba, äta, jobba, sova. I de små mellanrummen har ett halvt avsnitt outlander rymts, ett sent kvällssnack i form av resterna av helgens ostar ståendes intill min man vid köksbänken, tjugo minuters skrollande efter nya soffkuddar, ett långt samtal med barnet, de ständiga evighetschattarna med människorna som jag bryr mig om.

Men nu är det fredag, det är alla hjärtans dag och vi ska äta tapas. Jag bad om en helt vanlig fredagsdate och fick bifall. Orkar inte hålla på med avancerade menyer och romantik idag, vill bara avsluta den här arbetsveckan mittemot min man, med bra mat, en fin flaska vin och okomplicerade samtal.

Blygsam men inte försvunnen

Jag brukar fundera över veckans kläder redan på söndagen. Plocka fram, stryka och steama, para ihop och hänga över garderoben i gästrummet. Den här veckan upptäckte jag att jag bara vill ha snälla plagg, inget som sticker ut, inget uppseendeväckande. Antagligen för att livet är lite hektiskt och rörigt just nu.

Den här veckan har dagarna klätts i jeans, t-shirt och kavaj, jeans och luftig stickad tröja, kostymbyxor och stickat oversized upptill. Jeansen blå, allt annat i svart och vitt, ingenting i färg, det klarade inte min hjärna.

För att känna att man fortfarande finns, att man inte har sjunkit in i väggarna och försvunnit, tror jag att detaljerna är extra viktiga när man klär sig så blygsamt. Putsade höga klackar, ett skärp eller ett smycke som syns, djupröda skinande naglar, mängder av torrschampo som ger håret studs, extra fokus på kindben och läppar i makeupen. 

Alla har vi våra strategier för överlevnad i februari.

Standarduniformen

Jag har en ny standarduniform när jag är hemma: ett par svarta leggings, en oversized skjorta och nakna fötter i fårskinnstofflor. Hemligheten med fårskinnstofflor är att de inte får ha täckt häl, då blir de alldeles för varma.

Jag känner mig påklädd men samtidigt lite avklädd, särskilt om jag inte har behå under skjortan och låter flera knappar vara oknäppta. Både bekväm och en smula sexig. Och absolut generad som precis skrev så, men det är min känsla så jag får stå för den. 

Vuxenlivet och lantställena

Ibland vet jag inte vad som hände. Förstår inte exakt när blev jag vuxen, hur åren kunde gå så fort. När jag träffar mina vänner pratar vi om våra sekelskiftestreor, chefspositioner och lantställen. Det går inte ihop, egentligen är vi ju fortfarande barn.

Nästa år fyller jag fyrtio. Jag tror inte att jag har någon ångest över det, den enda anledningen till att jag har svårt att förstå det är för att jag inte vet hur jag kunde nå hit så fort. Vissa dagar känns det som att jag leker vuxen, att allting bara är på låtsas.

Och med det sagt skulle jag verkligen också vilja ha ett lantställe.

Veckorna och helgerna

Måndag. Jag längtar tillbaka till sängen i samma ögonblick som jag går upp, längtar efter kväll och mer sömn. Går upp, byter nattlinne mot behå, lägger mig under täcket igen. Att ta på mig dagens kläder blir ett tjugo minuters-projekt. Säger till min man att vi måste börja vila på helgerna. Jag är mer trött efter en helg än efter en arbetsvecka, och då är arbetsveckorna inget körsbär på toppen av det som är livet. 

Går till jobbet och jagas kring de senaste siffrorna. Det skriks om fakturerade belopp, om estimat och offertvärden. Jag genomför medarbetarsamtal och ser mailen flimra i en strid ström i skärmens högra hörn, betraktar siffran från teams-symbolen hela tiden takta uppåt. Den enda halvtimme utan möte i kalendern täpps igen av en obligatorisk inbjudan.

När ska man egentligen vila i det här livet?

Fredagskänslorna

Två små vaser med franska vita tulpaner, en på matbordet och en på soffbordet. De på matbordet bugar sig djupt, nästan hela vägen ner. Ett högt ljus i samma nyans som vardagsrumsväggarna i mässingljusstaken intill.

Min man skrev just att han köpt ett par ostar till ikväll, som en liten förrätt att placera på en bricka tillsammans med oliver och marconamandlar, att äta medan ratatouillen långsamt blir färdig. 

Jag tänker champagne medan maten lagas, till osten, oliverna och mandlarna, och rödpang till middagen. Kanske avsluta med den där kaffeglassen, för att verkligen göra det till en fredagsmiddag. Ja, jag tror det.

Trygghetstörstande

Kommer hem en bit efter tjugotvå. Min man mäter och skissar på ett nytt skåp till hallen. Jag lyssnar och tittar, sedan går ögonen i kors, säger att jag måste gå och lägga mig. Somnar med lamporna tända, till ljuden av honom i hallen, hinner tänka att det är det tryggaste i hela världen att somna med lyset tänt i en värld där det varje dag sprängs och skjuts.

Vaknar till nyheten att vår VD avgår. Blir lite ledsen, för jag tycker verkligen om honom. Alla andra dagar är jag för förändringar, men idag vill jag bara ha samma gamla vanliga, en fluffig hög av trygghet. Köttfärslimpa till middag, te i soffan, allting precis som vanligt.

Och så det hemska

Apropå tidigare, apropå den bra dagen. I Örebro finns familjer som aldrig mer kommer vara kompletta, någon som för alltid kommer fattas dem, människor som aldrig mer kommer hem.

Det är så fruktansvärt att det inte går att förstå. Min onsdag är bra på så många sätt, men den är inte fri från från sorgen över alla de som förlorade livet igår. Det kunde varit du, det kunde varit jag, det kunde varit vi.

Men jag tror att det är en anledning att tycka extra mycket om de dagar som vi får.

Sammantaget en bra onsdag

Så blev det onsdag. En mycket bra dag, av flera anledningar. Låt oss tillsammans kika närmare på vilka trevliga orsaker som ligger till grund för att den här dagen är bättre än många andra:

1. Jag arbetar hemifrån och tack vare mina nya mintgröna vardagsrumsväggar har jag en förnyad kärlek för mitt hem. Plus att kaffet är godare här hemma.

2. Dagens samtliga möten är statusmöten med admingrupperna i våra sex regioner. Jag är snudd på överflödig vid de här mötena, för vid årsskiftet tillsatte jag en ny teamledare för dessa grupper och hon axlar sitt uppdrag med bravur. Jag sitter mest bara och myser över att se henne leverera i sin nya roll.

3. Jag ska kvitta helgens arbetstimmar mot en långlunch och spendera den promenerandes. Planen är att säkra dagens dos D-vitamin och tiotusen steg. Planerar även att äta en korv på vägen och dricka en kaffe i farten.

4. Dagens trefika kommer att ske över länk. Barnet och jag ska äta årets första semla tillsammans. Min kommer vara från Fabrique, hans från ett litet café i närheten av honom. Dels fint med trefika men också extra fint att den sker i sällskap av barnet. 

5. Halv sex har vi en bokning på Främmat, jag och Johanna. Jag gissar att vi har framför oss en kväll av vin, smårätter, en drink någon annanstans efteråt och en jäkla massa prat, precis som alla våra kvällar.

Analysen berättar att detta sammantaget är en mycket bra dag, ja.

Ett mintgrönt vardagsrum

Det blev ingen ratatouille igår. Istället blev våra vardagsrumsväggar dimmigt mintgröna. Vi hade tänkt vänta en dag innan vi tejpade över de nymålade listerna och målade väggarna, men min man blev ivrig och stod redo med penseln när jag kom hem från kontoret.

Så ratatouillen får vänta till torsdag eller fredag, när jag hinner laga mat länge och långsamt, dricka ett glas vin och lyssna på något. Idag ska jag lämna kontoret prick senast klockan fyra så att jag hinner titta på mitt vardagsrum innan dagsljuset försvinner.

Sen ska jag städa. Gå ner med målarsakerna i källaren, torka bort allt damm, duscha alla växter, bädda rent i sängen. Fundera länge över vilka kuddar vi ska ha i soffan och färgen på ljusen i våra nya lampetter från Skultuna. Lägga en halv evighet på att placera snittblommor i en vas på matbordet. Bara vara i mitt mintgröna vardagsrum.

Februaris tre första dagar

Tillbringar lördagen i mina mjukaste jeans och en stickad tröja, håret i hästsvans och ett naket ansikte. Promenerar på soliga trottoarer och gör ärenden med en kaffe i handen. På kvällen tar vi ner tavlorna i vardagsrummet, rullar bort mattan och täcker soffan med plast.

Det blir söndag. Jag knycker ett par byxor som han aldrig använder. Behöver rulla upp byxbenen fem varv. Han förbereder väggarna för sina lager färg, spacklar och slipar, jag målar listerna. Vi har bestämt att vardagsrummet ska bli dimmigt mintgrönt men nu tvekar vi, känner oss inte alls lika modiga längre.

Måndag. Svart kostym, vit t-shirt, smala höga klackar. Arbetsdagen försvinner, möten läggs på hög bakom min rygg, uppgifter betas av. Skapar en påminnelse i telefonen om att köpa en flaska vitt vin att ha i dagens middag (ratatouille med kycklinglårfilé och café de Paris-smör) när jag promenerar hem från kontoret.

Litet men ändå stort

För ett par år sedan hände något med min kropp, gissningsvis relaterat till en enorm inre stress, som gjorde att jag fick eksem som blev till sår som inte ville läka. Det tog lång tid, flera månader, innan kroppen hittade tillbaka till sin vanliga balans.

En konsekvens av den perioden var att mina hål i öronen växte igen eftersom hålen blev så såriga att jag under en lång tid inte kunde ha örhängen. Det kanske är en fånig sak att vara ledsen över, men jag har varit det, har verkligen saknat att ha örhängen.

Så veckan innan jul tog jag nya hål, ett i varje öra. Häromdagen fick jag äntligen byta bort läkeörhängena och nu pryder ett par små hoops i guld mina örsnibbar. Sakta ska jag bygga på med fler hål, men verkligen långsamt, ge kroppen tid att läka mellan varje nytt hål.

Det är så litet, men ändå så stort.

Torsdag, fredag

Torsdag. Musten har just gått ur mig när hon skriver. En ny omorganisering drar genom bolaget och även om min avdelning är intakt är folk runt oss arga och ledsna. Jag har svårt att hitta en positivitet att uppvisa för mitt team.

Hon frågar hur dagen har varit och när jag svarar säger hon att det är ett samtal som lämpar sig bättre över ett glas vin. Femton minuter senare kliver jag in på baren mellan våra kontor. Hon är redan där. På bordet framför henne står två vinglas.

En timme senare kramas vi hej då och promenerar åt varsitt håll. Min man är på gymmet, jag startar en ljudbok och börjar med maten men kan inte koncentrera mig, byter till musik men blir bara stressad. Att inte kunna lyssna på något brukar vara det första tecknet på att stressen har blivit för stor.

Fredag. En förmiddag med möten, men en eftermiddag som är tom i kalendern. När omorganiseringen svepte in sköljde den bort ett evighetslångt möte på fredagseftermiddagen. Tar min dator och går hem, sätter mig i soffan och här är jag nu.

Jag har två tunga administrativa uppgifter som jag har skjutit på för länge och äntligen flera mötesfria timmar i rad. Jag ska stänga av telefonen, inte öppna mailen, stänga ner teams, få jobbet gjort. När klockan slår sjutton ska jag duscha, hälla upp ett glas bubbel och långsamt göra mig redo för en kväll med min man, för middag och rödvin på en liten fransk bistro.

Livets efterrätt

Igår bjöd vi svärmor på middag och jag serverade vad som ska få bli min nya standardefterrätt: kaffeglass. En ensam men rejäl kula, serverad i höga glasskålar, ett glas rödvin till. 

Om jag vill göra efterrätten mer avancerad nån gång tror jag att det får bli genom att komplettera med ett vackert fat fyllt med chokladpraliner samt en skål lakrits strategiskt utplacerat på matbordet.

Lite glass, lite plock, lite dryck, i livets smakkombination kaffe, rödvin, lakrits och choklad.

Dagens tankar

Jag promenerade till kontoret utan hörlurar i öronen imorse. Lyssnade på regnets trummande mot paraplyet, som en lugnande bakgrund medan jag gick genom dagen i huvudet, tänkte på vilka möten som väntade, saker som jag måste hinna med under dagen och sånt som jag möjligtvis kan skjuta till morgondagen.

Tänkte på svärmor som kommer ikväll, på carbonaran som min man ska svänga ihop, att det nästan vore en skymf att inte servera rödvin till. Tänkte på kaffeglassen som jag ska servera i våra högfotade glasskålar, på de nya tulpanerna som står i en vas på matbordet, att regnet trummade så väldigt mjukt mot mitt paraply.

Problemet med personlighetstypen "gammal musiker"

Så vi köpte en skivspelare och min man började dra i det där med ljud. Han är gammal musiker och det har visat sig att stereoljud är det viktigaste som finns i hela världen för den typen av människor.

Och jag, jag gjorde ett stort misstag, för i början när min man pratade om våra högtalare och kablar och manicker av olika slag så lyssnade jag med ett fejkat intresse, så som man gör av artighet när någon pratar engagerat. 

Det har slagit tillbaka, för jag har just nu väldigt många fler stereorelaterade samtal än vad jag hade önskat. Jag tror att han har tolkat mitt artigt fejkade intresse som genuint, att jag faktiskt vill höra om hur någon himla kabel fungerar tillsammans med ett tramsigt slutsteg.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta.

Så gick en helg

Fredag: ett vinglas på köksbänken som sällskap till matlagningen, bubblor som långsamt virvlar upp genom glaset, den tredje boken om Empyrén i öronen. Min man kommer hem, stryker mig över ryggen, pussar mig på hjässan. Startar en film som vi inte tittar klart på eftersom vi hellre ägnar oss åt varandra.

Lördag: en promenad från Vasastan, genom Gamla stan, till Södermalm. En korv med bröd i språnget, en kaffe i handen efteråt. Han tittar trånande på butikerna med gamla vinylskivor, jag tar våra kaffemuggar och sätter mig på en parkbänk på Mosebacke torg, säger att han ska ta sin tid. Lagar mat tillsammans. Entrecôte, strips, tomatsallad och bea. En skiva snurrar i spelaren, mjuk jazz strömmar från högtalarna, rödvin i glasen.

Söndag: sover till kvart över tio. Läser till sist ut Onyx Storm. Städar, tvättar, donar. Börjar lyssna på Steve Cavanaghs nya bok och vet redan en minut in att det kommer vara bra. Lagar potatis- och purjolökssoppa till veckans luncher. Min man lagar hjortfärsbiffar till söndagsmiddag. Jag skakar oss varsin whisky sour som söndagsdrink. Är i säng när klockan slår tjugotvå.

Och så måndag: svart pennkjol, högklackade loafers, en luftig stickad tröja. Känner mig som min barndoms mamma. Har för en gångs skull tid att arbeta mellan mina möten. Skriver en lista med ärenden att göra efter kontoret: köpa nagellack, hårinpackning och stearinljus.

Nu tar vi helg

Så blir det äntligen fredag. Jag tog en promenad under lunchen. Solen sken och jag åt en korv med bröd. Köpte med mig en cola zero till eftermiddagen. Nu är klockan bara minuter från att slå sexton och jag har precis avslutat dagens sista möte. Funderar på att spara mailen till söndagen och kalla det för en dag.

Jag längtar hem, till att poppa en flaska champagne och hålla upp i två glas, laga en räkpasta och läsa de sista tvåhundra sidorna av Onyx Storm. Jag ska sova länge imorgon, spendera hela förmiddagen i sängen tror jag, bara göra saker som är roliga, äta sånt som är gott.

Bra så

Jag är på väg till den lilla staden. Jag ska spendera dagen på vårt kontor i möten med mina olika team och sedan ska jag spendera kvällen med mina föräldrar. Vi ska äta middag på en av restaurangerna som ligger intill tågstationen, innan tåget tar med mig hem igen.

Jag försöker träffa dem för en middag då och då när jag är i den lilla staden, men kanske inte så ofta som de egentligen hade hoppats. Det tar fortfarande så otroligt mycket energi att träffa dem. Jag har börjat förlika mig med att det kanske alltid kommer vara så, att vi aldrig kommer ha en toppenrelation. 

Vissa saker kan man inte laga och så får det vara. Ibland är saker bara vad de är.

Uppskattning

En av mina största vardagslyxgrejer är maten som vi äter. Min man brukar fråga på morgonen vad jag vill äta och sedan står det på bordet på kvällen. Aldrig är det heller något halvfabrikat. Häromdagen svarade jag pyttipanna och såg framför mig frysvarianten men nej, fram dukades en hemlagad pyttipanna med stekta ägg och egeninlagda rödbetor.

Ganska ofta förbereder han våra middagar på söndagseftermiddagen och det är nästan alltid baserat på mina önskemål. Det är en fin liten vardagslyx, att varje dag få äta mat - som någon annan dessutom oftast lagar - som man verkligen tycker om.

Ibland glömmer jag bort hur bra jag har det. 

Lycklig av blotta tanken

Jag är mycket pirrig idag. Idag släpps nämligen den tredje och sista delen i Rebecca Yarros bokserie Empyrén. Jag övervägde att vara uppe till midnatt igår för att vänta in boksläppet till Storytel, men sömnen tog mig vid tjugotre.

Min sista tanke innan jag somnade var att jag skulle vakna vid sex för att hinna läsa en timme innan jag behövde lämna sängen, men sömnen hade mig fortfarande i ett fast grepp. Bestämde sedan att inte starta boken i ljudformat på promenaden till kontoret, eftersom det skulle ge mig en kvarts lyssnande och sedan ett abrupt uppehåll på minst åtta timmar.

Istället har jag ständigt boken i tankarna, genom alla mina möten, hela tiden en längtan hem, efter att krypa upp i soffan med boken och en kopp te och flera timmars ostörd läsning. Jag blir så lycklig av blotta tanken.

Låtsasfilmen om mitt liv

Jag har övat på att romantisera livet hela helgen. Stannat för vinlunch på lördagspromenaden, ätit den perfekta tjejlunchen (rostat bröd, jordnötssmör, skivad banan, blåbärssylt) på söndagen och toppat upp med champagne på söndagskvällen. Läst en hel bok, lyssnat på vinylskivor och tittat på tre avsnitt av nån ny serie som inte var särskilt mycket att skriva hem om, om vi ska vara ärliga. 

Jag har även tagit med romantiserandet till min måndag genom att aktivt lyssna på det ändå ganska sexiga ljudet av mina höga klackar mot golvet när jag vandrat genom kontoret. Jag har också tänkt att jag är med i en film idag. Liksom betraktat min dag utifrån. Det fick mig att springa ner till cafét mittemot och hämta en kaffe efter lunchen, för så gör man på film. 

Och om livet verkligen vore en film så är det nu jag hade promenerat hem, ringt en väninna på vägen och berättat om min dag och sedan kommit hem till en man, en lagad middag och ett glas vin. Så nu gör vi så, det får bli nästa steg i denna låtsasfilmatiserade dag.

Livet och champagnen

Jag var med om en revolutionerande händelse igår. Jag menar inte att vara dramatisk men jag tror att den har förändrat mig i grunden, eller åtminstone skickat tillbaka mig i min ursprungliga riktning utan att jag ens fattat att jag befunnit mig ur fas.

Så här gick det till: vi var fyra vänner som skulle äta middag. Tre av oss anlände inom loppet av samma minut, hängde av oss och slog oss ner vid bordet. En servitör närmade sig med en bricka och tre höga glas och lät meddela att vår fjärde vän hade ringt till restaurangen för att be servitören servera oss varsitt glas champagne tillsammans med en ursäkt för att hon fortfarande var tio minuter bort.

Det är så mycket klass i den här handlingen att det är en helt annan nivå än allting annat. Det är så fint, så vackert. Det är en person som man vill vara. Jag kommer vänta hemma i hallen nästa gång jag ska äta middag ute för att få ringa restaurangen och swisha in en skumpabeställning till mitt sällskap.

Plus att det fick mig att tänka. Jag har alltid varit den största livsnjutaren jag vet. Ingen kan romantisera saker som jag. Men jag har tappat bort livsnjuteriet litegrann på sistone, har inte romantiserat livet så som jag brukar. 

Jag ska ändra på det, jag ska komma tillbaka till att tycka att livets alla tillfälligheter är vackra, även när de är lite skaviga och fula. Jag tror att jag bäst löser det genom att dricka - och bjuda på - mer champagne.

En torsdag i januari

Tre utbildningsdagar är nu över och förbi. Tisdagskvällen gick till middag med folk från utbildningen och igår hade vi styrelsemöte i bostadsföreningen. Jag vaknade således slut som artist imorse.

Inte var det dock en känsla som gav någon respit överhuvudtaget. Idag avlöser mötena varandra och sjuttontrettio ska jag infinna mig på restaurang för middag med vänner. Imorgon däremot, imorgon är hela eftermiddagen (än så länge) mötesfri och jag har gjort preliminära planer med barnet om att äta en kanelbulle över länk.

Sedan ska jag komma hem till ett glas vin, min man och soffläge. När lördagen kommer planerar jag att vara helt fri från denna förkylning, alternativt att sova bort hela dagen om förkylningen nu inte har vikt hädan.

Harry Potter, Star wars och broderierna

Så läser jag äntligen ut den sista Harry Potter-boken. Samtidigt har vi äntligen bara en Star wars-film kvar att se. Jag säger äntligen för hur fint det än har varit att ha dessa två som sällskap under december och januari så har det även kostat på.

Nämligen i form av min sömn. Varje natt har jag vaknat av intensiva drömmar som har varit blandningar mellan filmerna och böckerna. Dessutom är de förvirrande lika varandra i väldigt mycket, vilket ofta ställer till det för mig, särskilt när jag tittar på Star wars. Men vad fan varför transfererar de inte bara sig? Just det, fel serie.

Nu är sista Harry Potter iallafall äntligen slut och jag ser fram emot att ta slut på Star wars också. Jag kommer raskt gå vidare till nästa projekt, även det påhittat under julledigheten: att lära mig brodera, för att till nästa jul kunna brodera mig en julkjol. Vilken dag som helst ska nämligen ett broderistartkit samt en bok med mönster landa i min brevlåda. Jag är mycket förväntansfull.

Om att vara präktig och långdragen

I söndags strök jag och hängde fram kläder för veckans tre första dagar: svarta kostymbyxor och en rymlig stickad tröja till måndagen, en svart kabelstickad vadlång kjol och en stickad svart tröja till tisdagen samt en leopardmönstrad kjol och en vit stickad tröja till onsdagen.

Jag är medveten om att det är mycket präktigt att lägga fram kläder kvällen före, men jag har slutat skämmas över min präktighet eftersom den sparar mig väldigt mycket tid. Plus att jag gillar att sova på morgnarna och det är roligare att ladda kaffebryggaren, tömma diskmaskinen och stryka kläder som en mysig kvällssyssla vid tjugoett än som ett sömndrucket stressmoment kvart i sju.

Jag hade ett tydligt syfte med den här texten när jag började skriva den, men jag har tappat bort mig på vägen. Var jag tacksam för att kläderna fanns där imorse och för att de kommer finnas där även imorgonbitti eftersom jag kom hem sent efter jobb och middag idag? Ja, jag tror att det kan ha varit poängen med det hela. Det tog en stund att nå slutklämmen bara. Ledsen för det.

Sakta tillbaka till livet

Jag är tillbaka i soffan, efter en dag på kontoret. Det pågår en tredagarsutbildning som gör att jag inte kan vara hemma och vara sjuk. Det gör inget, febern är borta sedan ett par dagar, näsan rinner inte alls lika mycket och hjärnan fungerar okej.  

Däremot tackade jag nej till middag efteråt, sa att jag skulle gå hem och vila idag för att förhoppningsvis orka vara med imorgon istället. Min man har haft en köttfärssås puttrandes på spisen hela eftermiddagen och jag har längtat efter den hela dagen.

Det har varit min målbild genom dagen: att komma hem och byta om till pyjamasbyxor, stickad tröja och tofflor, snurra upp håret i en knut och kleta ett tjockt lager salva på den söndersnutna näsan, äta spaghetti och köttfärssås till middag och sen krypa upp i soffan med filt, te och de sista hundra sidorna av Harry Potter.

Luras

Vaknar på söndagen och säger att jag känner mig lite bättre, men så tittar jag mig i spegeln och allting känns plötsligt tusen gånger värre. Jag har nog aldrig sett någonting risigare än min egen spegelbild. 

Förpassar mig själv till soffan och ännu en dag av vila. Här ligger jag nu. Jag tror dock att det faktiskt är bättre idag. Kanske ska jag lura min spegelbild genom en ansiktsmask och en hårtvätt, lite nytt nagellack och något annat än min mans för stora kläder.

Sjukdag tre

Det är helt vitt utanför våra fönster när vi vaknar på lördagen. Min man nyser och säger att han har ont i huvudet. Jag säger att vi ska ligga ner och vara sjuka nu, ge oss själva två dygn av total vila.

Jag är varm och kall om vartannat. Han går och letar fram sin största och mjukaste t-shirt, säger att jag kan ha bara den och täcke i soffan för att enkelt kunna reglera min temperatur. 

Jag läser om Italiens bästa resmål, läser ett långt mail om Palmemordet, läser vidare i den sista boken om Harry Potter, messar med barnet, skriver i olika chattar. Jobbar väldigt hårt på att bara vara sjuk.

Känslorna dag två

Känner mig så fruktansvärt obekväm hela tiden. För varm eller för kall, svettas eller har frossa, hostar och nyser. Det ringer i ena örat hela tiden och värker i det andra. Går och lägger mig halv nio på torsdagskvällen, somnar direkt.

Jag flyttade bort fem möten från min kalender idag, ändå ligger det fem möten kvar. Det får mig att tänka att det måste vara något gruvligt fel över min arbetssituation, men antagligen hade jag inte reflekterat över de tio mötena om inte hälften hade behövt ställas in. På måndag ska jag säga det till min chef: detta är gruvligt fel.

Eller så är det förkylningen som är gruvlig. Jag är inte särskilt bra på att vara sjuk. Jag tycker inte heller särskilt mycket om det. Jag vill sluta med det nu.

Tror att influensan fick mig

Det var meningen att varannan av mina torsdagar återigen skulle spenderas i den lilla staden med start idag, men istället är jag hemma med en förkylning som jag tror riskerar att ställa till med en del trubbel.

Jag har dock skött mig exemplariskt (nåväl, så exemplariskt som en arbetsnarkoman kan tänkas sköta sig) och avbokat samtliga möten som lika gärna kunde ske nästa eller nästnästa vecka. Det gav mig bland annat tid att spendera hela lunchtimmen på soffan.

Nu ska jag svara på ett sista mail, sedan får jag kalla det för en dag. Jag ska laga kycklingsoppa till middag för det är nog exakt vad jag behöver.

Och tillbaka till det vanliga

Jag har tränat ihop med min man under hela julledigheten. Vi har lite olika sätt att se på träning. Han tycker att man alltid ska kämpa sitt yttersta, hela tiden sträva efter att ta i ännu mer, göra ännu bättre, och jag tycker att man är duktig bara man dyker upp på gymmet.

Han har det största pannbenet jag känner, medan jag har ganska lätt för att ge upp. Varannan tanke som jag tänker på gymmet är att jag visst inte orkade göra tio reps den här gången, men det gör ju inget för nio är också bra.

Men nu har vi alltså tränat tillsammans hela ledigheten, vilket har inneburit träning tre dagar, vila en dag, träna tre dagar och så vidare. Jag har haft ont i min kropp varje dag sedan dagarna innan julafton. Nu är vi dock tillbaka till mina lugna lunchpass på gymmet och min kropp ska långsamt få läka.

Tillbaka i vardagen

Svart vadlång stickad kjol och svart stickad tröja. Tunna strumpbyxor, höga klackar och håret i knut. Guldsmycken, nymålade naglar och mörkt läppstift. Det är fint att ha annat än träningskläder och ett naket ansikte.

Dagen springer förbi i möte efter möte efter möte, det sista är just avklarat. Jag ska svara på dagens skörd med mail och sen ska jag gå hem, byta om och promenera mina tiotusen steg, äta en middag och prata lite med min man, läsa en stund och sen sova mina åtta timmar.

Vi är tillbaka i vardagen.

Trettondagsafton

Jag har precis smygstartat arbetet genom att svara på alla mail som blivit liggandes under julledigheten. Första mötet är halv nio imorgon och sedan ligger mötena dikt an mot varandra fram till sjutton.

Igår städade vi ut julen. Nu är hörnet där julgranen stod alldeles tomt, men bara några veckor till för sedan kommer det ett skåp som ska husera vår nya skivspelare. I dag köpte jag min allra första egna LP-skiva. Elvis Presley, inspelad tidigt sjuttiotal.

Jag fick feeling i städandet igår, rensade badrumsskåpet, ett skåp med massa gamla telefoner samt delar av min garderob. Städade därefter lägenheten och kylskåpet. Snart ska vi gå och handla och fylla upp kyl och frys, förbereda oss för vardag igen.

Pastramisöndag

Idag är det pastramisöndag. För en dryg vecka sen kom min man hem med en stor jäkla brisket. Den putsades till och puttades ner i en enorm bunke tillsammans med någon slags lag. Där låg den i en vecka och nu har den precis spenderat två dygn i sous vide. Nu ska det bli pastramimackor för hela slanten.

Först ut är en Reuben, en nätt liten macka med pastrami, surkål, saltgurka och senap, som steks i ohälsosamma mängder smör efter att den monterats ihop. Det kan mycket väl vara den bästa mackan i hela världen.

Jag gissar att fler pastramimackor kommer att följa dagens, för vi har något kilo kött. Mycket sannolikt blir pastramisöndagen även måndag, tisdag och onsdag.

Jazzlördag

Jag är så djupt inne i Harry Potter och Star Wars att jag drömmer om det varje natt. Min hjärna skapar en mix av de båda och sedan blir allting mycket konstigt när jag sover. Det är dock underhållande, på något sätt.

Hur som helst. Igår var det tacofredag och idag är det jazzlördag. Vi har köpt en skivspelare och hämtat min svärmors gamla vinylskivor, så nu snurras det fram knastrig jazz här hemma. Det är mycket trevligt.

Vi ska ta vidare denna jazzlördag med drink och middag på lokal och sedan gå på jazzklubb. Jag ska bara fundera ut vad jag ska ha på mig, känner att jag vill klä mig i enlighet med jazzlördag men är i ärlighetens namn inte helt säker på dess innebörd.

Tacofredag

Jag vaknade imorse och kände starkt att det är tacofredag idag. Vill äta mjuka tacos med innehåll som droppar och rinner nerför händerna, ju slafsigare desto bättre, och så dricka margarita till förstås.

Jag har trott i tre dagar nu att det är fredag, så nu ska jag göra en fredag på riktigt, med tacos och margarita. Helst flera av vardera.

Husmodern

Jag har en dag för mig själv. Min man är i den lilla staden och hjälper sin mamma med saker som kräver att man klättrar på stegar, vilket vi har sagt att hon inte får göra eftersom hon är sjuttiofem och lever ensam, samt monterar upp saker som är tunga och svåra.

Jag har pysslat hemma, handlat och städat och tvättat, alltsammans med Harry Potter i öronen. Nu sitter jag i soffan och skriver det här. Jag ska smygjobba ett kort slag genom att svara på lite mail, kontera några fakturor och attestera tidrapporter, sedan är det jag och Harry igen, men den närmsta timmen eller så på gymmet.

Sedan väntar dusch, ett glas vin och lagandet av en kycklingsoppa i mitt rena och väldoftande hem. Det är verkligen en tillfredsställande känsla, denna av att känna sig som en jäkla husmoder.

Sista dagen, första dagen

Nyårsafton: sover till nio, dricker kaffe i sängen, kliver i träningskläder. Vi går en snabb promenad runt Karlbergs slott, han gör varsin Egg Benedict åt oss, jag tänder alla ljusen och häller upp apelsinjuice.

Vi tränar tillsammans, duschar, dricker champagne och gör oss långsamt klara, min man i mörkgrön kostym, vit skjorta med översta knappen uppknäppt och svarta skor, jag i en lång svart sammetsklänning med fjädrar runt ärmsluten och smycken i guld.

Min bror och hans fru väntar högst upp på Drottninggatan. Han har kostym och hon en guldglittrande klänning. Mer champagne, en klassisk konsert på kungliga operan, fem rätter på restaurang efteråt, kyssar på tolvslaget, fyrverkerier på himlen. 

Nyårsdagen: lämnar inte sängen förrän tolv och då bara för att byta den mot soffan. Drar på pyjamasbyxorna och en stickad tröja på vägen, stoppar fötterna i tofflorna. Jag rostar mackor med ost och marmelad, han slår på en film.

Klockan är sen eftermiddag när vi till sist tar oss ut, promenerar i snön, säger att vi åtminstone måste få våra tiotusen steg. Kommer hem igen, tillbaka till soffan och där är vi nu, redo att beställa pizza och starta nästa film.