Så kom fredagen. Det kändes som att jag blinkade och så gick veckan. Barnet åkte till sin pappa igår. Han ska spendera en helg med att kratta löv och grilla korv och det är inte utan att jag är lite avundsjuk.
Jag ska dock spendera helgen med att gå långa promenader, sparka orangeröda löv framför mig, stanna för cappuccino och kanelbulle, ligga under en filt på soffan och läsa bok, ha date night med min man, sova länge, äta frukost i timmar.
Nu är det höst på riktigt. Kylan kräver halsduk och vantar på morgnarna. Jag har ställt undan mina låga loafers och istället tagit fram de rejäla. Jag tror att jag ska arbeta med just chunky loafers och sockor i höst.
I måndags körde jag bruna loafers, decimeterhöga svarta strumpor och strumpbyxor i tjugo den. En snäv stickad pennkjol som nådde till mitten av vaden, brun kofta och leopardmönstrad sidenscarf knuten i halsen.
I tisdags samma bruna loafers, vadhöga finstickade ljusgrå sockor och tunna strumpbyxor. Vit tisha instoppad i en kort mörkgrå kjol och en lång svart stickad kofta. Håret fångat i en hög tofs och sen flätat, som en skolflicka.
Onsdagen var en jeansdag. Bruna loafers, finstickade gråblå strumpor, vida högmidjade jeans med fyrkantsfickor, gyllenbrun stickad tröja. Den här outfiten var lite platt, jag borde ha förstärkt den med en vintageklocka och en blå snusnäsduk om halsen, men jag äger dessvärre ingetdera.
Och nu är det torsdag och egentligen fanns det en outfitplan för dagen, men så blev det en arbetsdag från matbordet och därför en klassisk covidoutfit med business in the top och pyjamas in the bottom.
Men imorgon, imorgon är det fredag och premiär för mina nya svarta loafers. De har varsin liten rosett ovanpå fotryggen och rejäla sulor. Jag kommer para ihop dem med garderobens tunnaste strumpbyxor, strumpor i mörkt brunt och en stickad svart klänning. Eftersom det är fredag kommer jag toppa alltihopa med både leopardscarf och pärlor runt halsen.
Vi var på Riddarhuset igår, barnet och jag. Åt varsitt smörrebröd och delade på en tårtbit. Jag sippade på ett glas bubbel och han på en alkoholfri cider och så satt vi och blickade in i en enorm öppen spis i en av salarna.
Promenerade sen uppför den svängda marmortrappan och vidare in i Riddarsalen, lyssnade på ett föredrag om gravmonument från 1600-talet och sen om hur den svenska adeln ärekränkte varandra i sin gravdiktning på 1700-talet.
Det var en fin liten pärla till upplevelse, palatset och dess inredning, maten och drycken, människorna som intresserat lutade sig framåt medan de lyssnade, de engagerade föreläsarna, de fascinerande ämnena. En riktig pärla.
Men också ett lyckat försök att locka in barnet i ett annat slags sammanhang. Ett socialt sådant, men som också bjöd på tryggheten i att det bara var han och jag. Små små steg för att hitta fram till vem han vill vara. Litteraturvetenskap är något som han pratar om med en försiktig nyfikenhet och den väcktes ännu lite mer igår, men även en nyfikenhet kring konstvetenskap.
Så ja, det var en liten pärla till dag igår.
Jag blev inte sjuk igår. Det är nog kroppen som landar och går ner i varv. Den har ju varit i beredskapsläge i många veckor nu, det är klart att den vill ligga under en filt i soffan och göra trygga saker som att läsa böcker och titta på film.
Allra helst med barnet på en armlängds avstånd. Det är mina bästa stunder om dagarna, den sista timmen varje dag när vi sjunker ner i soffan, skavfötters och med våra böcker. Oftast i tystnad, försjunkna i varsin berättelse. Aldrig känns det så tryggt som då.
Jag undrar om jag håller på att bli sjuk. När jag tänker efter har jag inga andra symtom än en önskan om att få lägga mig under en filt på soffan och sova bort dagen, så antagligen är det bara gammal hederlig lathet.
Det känns konstigt att inte vara pepp på dagen. Jag vaknar nästan alltid på gott humör, har aldrig några problem med att gå upp och ta tag i det som behöver göras, men idag känns det tungt. Har flyttat mig från sängen till soffan, draperat filten över axlarna och placerat datorn i knät. Skickat ett mail och skrivit det här.
Vi ska till psykologen idag. För första gången ska jag vänta i väntrummet medan barnet går själv. Vi har landat i att när han verkligen ska ner på djupet ska han inte hållas tillbaka av att jag sitter i rummet. Kanske är det det som puttat mig ur riktning, kanske är det bara en måndag.
Äntligen fredag. Jag sitter i soffan, med datorn i knät och en kopp kaffe intill. Barnet sitter några meter bort, vid matbordet, och äter frukost. Det doftar av rostat bröd. Min man kokar ägg och lyssnar på morgonnyheterna.
Jag har fortfarande pyjamas på, håret är ännu inte kammat. När gårdagskvällens mail är besvarade ska jag också rosta mig en brödskiva och sen hoppa in i duschen. Kanske plocka fram dagens kläder först. Jag tror att det blir en leopardmönstrad kjol, en mjuk stickad tröja och pärlor som vilar precis i halsgropen.
Mitt enda möte för dagen är ett fikamöte, ett one to one som vi har förlagt till ett café. Men först har jag en lång lista admin som jag ska utföra mellan duschen och lunchen, hemma vid matbordet. Efter fikamöte och ännu lite mer admin ska vi ha AW, barnet och jag. Vi ska mötas för ett glas bubbel till mig och något sött till honom, fira att vi har gjort ännu en vecka.
Jag gick direkt från utbildningen till ett café igår. Barnet väntade redan utanför när jag rundade hörnet. Våra datorer låg i varsin väska, redo för det sena eftermiddagspasset. Vi hade kommit överens om att vi skulle sitta bredvid varandra med datorer, kaffe och kaka.
Jag skulle jobba ikapp de två förlorade utbildningsdagarna och han skulle söka kurser på universitetet. Det är där han har landat, att han vill spendera våren med att läsa kurser inom grekisk mytologi och jobba på ett antikvariat.
När mailen var besvarade och ansökningarna registrerade gjorde vi en lista med de antikvariat som ligger mellan oss och gamla stan. På lördag ska vi besöka dem, som om vi vore shoppare, och så ska barnet rangordna vilka han vill söka jobb på.
Det kommer antagligen inte vara så enkelt, men det är vad han vill och jag stöttar och uppmuntrar. Kanske har vi tur, kanske råkar det vara någon som behöver ett par extra händer och kanske en hjärna just precis nu.
Gårdagen var ingen katastrof. Jag blev till exempel inte skriken åt en endaste gång. Jag var dock på helspänn hela dagen och det var jobbigt i sig. Idag orkar jag inte ens det, orkar inte vara nervös. Jag vet att jag är en hyfsad klok människa och det har räckt för att ta mig så här långt, så det borde räcka lite till.
Så mitt fokus idag, istället för att undvika att bli gapad på, är att vara söt och klok. Klokheten får komma inifrån och sötheten från mitt finstickade set med kort kjol och väst i samma grå nyans, tunna svarta strumpbyxor, sockor och loafers, en tunn långärmad svart tröja under den stickade västen och ett pärlhalsband som vilar precis i halsgropen.
Jag har ledarskapsutbildning idag. Det är dag ett av två. Jag har ingen lust, får ett litet ångestfladder av personen som håller i utbildningen, för han arbetar inte särskilt mycket med att skapa trygghet. Han är mer av typen som vill att vi ska rollspela inför hela gruppen och sen skriker rakt ut när han tycker att någon säger något fel.
Jag är en person som tycker om trygghet, som tror på att skapa trygghet, att det behövs för att människor ska blomstra. Det ligger i min grund, men just nu, när hela jag vacklar i skörhet, så behöver jag det ännu mer.
Jag orkar inte bli gapad på och om jag ska undvika det med den här personlighetstypen som kommer stå framför mig i två dagar så innebär det att jag måste göra allting helt korrekt. Jag måste rota fram den duktiga flickan i mig, men just nu hittar jag inte henne.
Vodkapasta med väninnorna som fredagslunch. Tryffelchips och champagne medan middagen lagas. Kycklingfilé inlindad i prosciutto och fylld med tryffelost. Rostad potatis, grönsallad, tryffelmajonnäs. Rödpang.
Rostad levain, lagrad hårdost och aprikosmarmelad, te och äppeljuice. Linssoppa och citronvatten. Kanelbulle och cappuccino. Whisky sour. Räkor frästa i olja, vitlök och chili, linguine och körsbärstomater, ett cremant i glaset. Sent på kvällen rödvin och lakrits.
Rostisarna igen, samma pumpkin chai te, en isbit i äpplejuicen. Svampsoppa och isvatten. En cola zero som sällskap till städningen. Nybakad chokladkaka som belöning. Köttbullar, potatis och gräddsås, rårörda lingon och pressgurka. Gårdagens rödvinsslatt i glaset.
Igår åkte barnet till sin pappa för en helg på landet. Själv ska jag njuta av en helg i stan. Jag tänker en fredagskväll med rödvin, take away och en bok i soffan. Kanske en vinlunch med väninnorna imorgon och sen en liten, intim restaurang bara min man och jag mot kvällen.
Eller en långpromenad som tar nästan hela lördagen, grillad korv i farten, kaffe på café. Eller ett långsamt varv genom NK, ett glas bubbel i baren, en prinsessbakelse i caféet, något litet, onödigt i en vacker påse.
Och sen en söndag där barnet kommer tillbaka. En långpromenad tillsammans och sen städa, tvätta och laga mat. Baka veckans kaka och tjuvstarta den redan på söndagseftermiddagen.
När min man och jag träffades spelade han i ett band. De hade gjort det ett gäng år, fått skivkontrakt och gett ut album, kuskade landet runt och gjorde spelningar. Men så började barn komma till världen, familjer lockade mer än musiken och när vi flyttade till Stockholm blev det spiken i kistan och bandet gick i graven.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro när man tittar på min prydligt friserade man i sina fina skjortor och dyra skor, så spelade han dödsmetall. Alltså vi pratar nitar och grisblod på scenen och texter om djävulsdyrkan.
Egentligen är det nog mest den tekniskt komplicerade musiken som lockar, snarare än djävulen. Hursomhelst, för någon månad sen hörde en arrangör av sig och berättade att man försökte få ihop en konsert för att rädda replokalerna i den lilla staden och frågade om de kunde tänka sig att göra en spelning.
Så bandet har återuppstått, även om det är lite oklart om det bara är för en spelning eller om de är här för att stanna. Min man knappt har hållit i en gitarr på tio år och musiken som de spelar kräver extremt flinka fingrar, så nu övar han varje kväll, vissa dagar flera timmar. Varje söndag åker han till den lilla staden och så ses de alla i en replokal och spelar tillsammans.
Att döma av deras uppdateringar på sina sociala medier är det även mycket kramande och kaffedrickande, men det är fint. Jag tror att det är bra att han har musiken och bandet just nu. Jag tror att han behöver det.
En annan fin grej som sker just nu är att vi alla tre är hemma nästan hela dagarna. Visserligen arbetar vi ganska fokuserat på varsitt håll när dagarna väl är igång, men morgnarna har blivit något litet extra.
Dagarna startar alltid med barnet och mig vid matbordet, han i en evighetslång frukost och jag framför datorn, och min man som fladdrar runt och morgonnyheterna som strömmar från hans telefon under tiden.
Nyhetsrapporteringen aktiverar alltid ett litet småprat om något som skett i världen medan vi sov, oftast något som Trump sagt eller Putin gjort, innan vi går in i vårt egna fokus för dagen. Sen sammanstrålar vi vid matbordet för lunch vid tolvsnåret och så igen under eftermiddagen för vår allra nyaste tradition: kaffe och kaka som trefika.
Varje vecka bakar jag en kaka som vi äter upp under dagarna som sedan går. Förra veckan var det barnets favorit: banankaka. Den här veckan är det en av mina favoriter istället, en citronsockerkaka. Jag vet inte vad det blir nästa vecka, vet bara att jag är sugen på höstiga smaker. Kanske någon slags kardemummakaka? Morotskaka? Något med mandel?
Apropå det jag skrev igår, att barnet kommer fortsätta finnas i min närhet, så är det som att jag har fått tillbaka en av mina favoritpersoner. Att umgås med barnet så här mycket igen, att långsamt se honom bli den som han brukade vara, det är en ynnest i mitt liv.
Samtidigt, ju längre tiden går och ju mer han blir sig själv igen, desto mer kan jag inte förstå hur jag inte märkte att han gled bort. Gled bort från mig, gled bort från sig själv.
Jag vet att det aldrig hade hänt om han hade bott i Stockholm, att det var för att vi sågs så sällan som jag inte upptäckte det, men vi hördes ju så ofta, och jag kan inte låta bli att tänka att jag borde ha sett det, jag borde ha hört det på hans röst.
Jag hör ju skillnaden i hans röst nu, kan se på hela hans uppenbarelse att han är på väg tillbaka, så hur kunde jag inte se när han försvann?
Fredag. Jobbar undan förmiddagen, äter lunch med mannen och barnet, tar sen pendeln till Uppsala med barnet. Kramar honom hej då, säger att vi ses på måndag. Åker hem, köper fredagsbubbel och fredagsblommor, jobbar ett par timmar framför datorn vid matbordet.
Stänger ner datorn vid arton, tar en promenad, handlar till lördagsfrukosten. Kommer hem, tänder ljus, korkar upp bubbel, fyller en skål med chips. Beställer mat, läser bok i soffan, somnar innan klockan blivit sen.
Lördag. Kaffe i sängen, sen upp, pyjamas och rostmackor med ost och marmelad. Duschar, låter håret självtorka i mjuka vågor, lägger en lätt makeup. Vida jeans och en tunn långärmad randig tröja, loafers och trenchcoat.
Träffar en väninna för shopping och vinlunch. Sitter i en provsoffa i en skobutik och är smakråd när hon köper stövlar, slår oss sen ner vid ett bord för två, beställer bubbel och Frutti di mare. Dricker ännu ett glas vin, upptäcker att det gått fyra timmar, kramas hej då.
Söndag. De första timmarna är en repris på lördagen: kaffe i sängen, tofflor på fötterna medan nattens timmar vädras ut genom balkongdörrar på glänt, en kopp te och två rostisar med ost och marmelad.
Min man åker till den lilla staden för att repa med bandet. (Har jag berättat att de planerar en comeback? Jag tror inte det, men det är en historia för en annan gång). Jag går och handlar till veckan, städar och tvättar tomt i tvättkorgen. Lyssnar på bok under tiden och det är så skönt att vara ensam för några timmar.
Skriver det här, dricker dagens sista kopp kaffe, planerar att gå över till tonic med is när koppen är tom. En chili har puttrat på spisen sen tidig eftermiddag, lägenheten är ren och tyst, bara en timme kvar på ljudboken.
Det var en bra dag igår. En sann Gilmore girls-dag, med jobb framför datorn hemma vid matbordet och med barnet mittemot som gjorde en djupdykning ner i tunga böcker om grekisk mytologi, varvat med kaffepauser och långa dialoger.
Solen sken in genom fönsterna hela dagen och eftersom vi (okej, jag) hade möten som drog ut på tiden och vi arbetat utan uppehåll från åtta till femton, med lunchen ätandes med näsan kvar i dator/bok, bestämde vi oss för att kalla det för en arbetsdag redan vid tre.
Klev i jackor och skor och promenerade till Humlegården. Barnet har en tanke om att han vill sitta på Kungliga Biblioteket och fördjupa sig i ett ämne (ser ut att kunna bli grekisk mytologi för stunden) så på agendan stod att spana in bibblan samt fika på café.
Promenerade vidare hemåt, gjorde barnet till ansvarig för ärtsoppa och utsåg mig själv till pannkaksmästare, vispade grädde och dukade fint med drottningsylten i tjusig skål och allt. Kanske inte så mycket Gilmore girls över ärtsoppa och pannkakor, men det var fint ändå.
Vaknar till torsdagen med en trötthet i kroppen efter berg och dal-banan som de senaste dagarna har varit. Sjunker ner mittemot barnet vid frukostbordet. Låt oss ha en Gilmore girls-dag, säger jag. Han tittar på mig med frågande blick. Det är inte så konstigt eftersom han aldrig har varit mottaglig för mina försök att få honom att titta på Gilmore girls med mig.
Jag har ingen aning om vad det innebär, säger han. Jag förklarar snabbt serien, säger att de mest dricker kaffe och promenerar och pratar och mellan varven jobbar de lite på varsitt håll. Låter exakt som alla våra dagar, säger han.
Skillnaden kanske är att jag behöver vara klädd som Lorelai, säger jag över axeln på väg in i sovrummet. Rotar fram ett par mörka jeans, en tunn långärmad tröja och en finstickad väst. Du får vara Rory, ropar jag. Nu gick du för långt, muttrar han från köket.
Igår var en mindre bra dag. Jag antar att det är så det är att vara deprimerad. En av de första psykologerna som vi träffade sa det så bra: man kan må bra och dåligt samtidigt. Det är väldigt sant, deprimerad eller ej.
Jag vet att jag har en tendens att alltid se saker positivt, men jag tror att gårdagens dipp faktiskt innebär något bra. Jag tror att barnet är på väg ut ur likgiltigheten som präglade de första veckorna. Den smarta psykologen varnade för det här, att saker skulle göra väldigt ont när likgiltigheten gav vika för känslorna.
Men vi fortsätter ta dagarna som de kommer. Låter inte de sämre dagarna skymma de bra dagarna. Och i slutet av de dåliga dagarna så har det fortfarande varit en dag.
Igår var en bra dag. Inte bara för att jag somnade till gårdagen med den trygga tanken att barnet fanns i rummet intill eller för att han satt vid frukostbordet när jag vaknade och att jag fick äta alla mina måltider i hans sällskap, utan för att jag tror att vi hade två händelser som vi kommer se tillbaka på och säga att de var vändningen.
Den första var hos psykologen. Barnet fick frågan om hur han kände nu, tre veckor senare, över att vara vid liv. Han svarade att han var glad över det, att han kan se tillbaka på den nattsvarta känslan och känna att han inte är där längre. Att han försöker vara snäll mot sig själv för beslutet som han fattade där och då, men att han känner nu att det inte var rätt beslut. Att han inte vill dö. Att han vill leva.
Den andra var när vi promenerade på kvällen. Vi sjönk ner i en kort tystnad, lät tankarna vandra åt varsitt håll en liten stund, tills barnet sa att han kan tänka sig att jobba på ett antikvariat. Vi har inte kunnat prata om framtiden innan, inte mer än som något vagt som finns framför oss, aldrig för konkret. Igår var första gången som han själv närmade sig ämnet, såg en liten lockelse och vågade försöka konkretisera framtiden.
Visserligen bara som en tanke, en idé om något som skulle kunna vara. Vi pratade lite om det och landade i att vi inte behöver undersöka exakt hur det skulle kunna gå till riktigt än, att det räcker fint att han leker med tanken om att jobba på ett antikvariat. Just nu, för oss och där vi befinner oss, är det ett enormt första steg.
Fredag. Skriver det förra inlägget, slår ihop datorn och tar filten som hänger över fåtöljens armstöd, tar med den in till sovrummet och lägger mig på sängen, blundar och somnar omedelbart.
Vaknar två timmar senare, dricker en kopp kaffe, ligger kvar under filten, pratar med barnet i telefon. Promenerar en timme, kommer hem, tänder ljus, byter om till pyjamas, beställer mat, somnar innan tjugotre.
Vaknar till en lördag, solen skiner, lockar ut oss på trottoarerna. Jag får lust att köpa saker till hemmet, göra det mysigt inför hösten. Läser en fantasybok under en filt i soffan. Lagar lasagne, dricker ett glas rödvin, somnar återigen innan tjugotre.
Och så kommer söndagsförmiddagen, tar pendeln till Uppsala, får äntligen krama barnet igen. Vi åker hem, jag frågar barnet vilken kaka jag ska baka, tar fram min nya höga form, vänder ner smeten till en banankaka och skjutsar in i ugnen.
Vi tänder ljus, fikar och pratar, lagar en ragu, sjunger högt till musiken i bakgrunden. Det finns ett ljus i hans ögon som inte har funnits där på länge, en lätthet i hans röst, spontana skratt ibland. Vägen framför oss är lång, men vi har redan kommit en bra bit.
Varje år i september genomför jag en konferens för min avdelning, kallar det en kickoff och sätter tonen för vårt arbete framåt. Jag antar att det gör mig till en tvättäkta höstnyårstjej att det alltid sker i september och inte i januari.
Årets konferens var bokad långt innan allt med barnet hände och jag velade in i det sista kring om jag skulle skjuta på den, men landade till sist i att stå fast vid planen. Satte in min teamledare i agendan och skrev noggranna anteckningar så att hon skulle kunna ta min plats om barnet behövde mig.
Trots det har jag hela veckan ifrågasatt min egen intelligens som inte avbokade alltsammans. Var så trött och orkeslös att jag trodde att det skulle bli en flopp. Det blev det inte. Istället har vi precis spenderat ett otroligt fint dygn tillsammans, skrattat och gråtit, pratat om jobbet och barnen och livet. Funnit stöd och energi i varandra.
Nu sitter jag i fåtöljen inne på kontoret/barnets rum, skriver det här och svarar på mail, dricker kaffe och äter resterna av konferensgodiset. Jag är redo att sova ett dygn och sen få hem barnet igen.
Jag vill skriva, men jag är tom på ord. Hjärnan är oskarp och ofokuserad, tankarna bara halva och meningarna ibland jättekonstiga. Jag smet iväg på lunchen, beställde en gröttallrik på Fabrique, lutade huvudet bakåt mot väggen medan jag väntade och jag tror att jag somnade. Bara en minut eller så, men jag är ganska säker på att jag dåsade bort.
Barnet har varit hos sin pappa i två dagar nu. Vi hörs flera gånger om dagen, men det är som om jag är halv utan honom här. Det är en så konstig känsla, för han är tjugo och har redan bott hemifrån ett år men så hände det här och jag vet inte, det känns som att jag aldrig mer vill släppa honom ifrån mig. Jag vill ha honom i rummet intill för alltid.
Igår var en fin dag. Jag tror att det långsamt vänder för barnet, det blir lite lättare att prata om framtiden för var dag som går. Vi pratar inte något konkret, gör inga framtidsplaner om jobb eller utbildning, men pratar om framtiden som något som finns där.
Jag har ett hopp, en tro om att saker kommer bli bra.
-----
Jag skrev ovan i förmiddags, men jag hann inte skriva klart i stunden. Och sedan, sedan kom tårarna. Inte för att något har hänt, utan för att en kollega frågade hur jag mådde och det var som om avgrunden blev evighetsdjup.
Jag är så trött, kan inte sova på nätterna om jag inte är helt utmattad, så jag springer varje kväll. Kan inte äta eftersom magen gör uppror och halsen drar ihop sig när jag försöker. Pendlar mellan hopp och förtvivlan, tillåter inte mig själv att känna efter för djupt, snörar ihop känslorna så snart det känns mörkt.
Barnet är hos sin pappa nu och jag behöver jobba ikapp och jobba i förväg inför nästa veckas alla psykologbesök. Jag behöver gömma mig i jobbet, i löpningen, i sömnen. Men jag är så trött, så fruktansvärt trött.
Idag fyller jag trettionio. Jag tog ledigt från jobbet och har spenderat dagen med barnet. Vi har ätit pannkaksfrukost på café, promenerat runt Djurgården och fikalunchat på smörgåsar och tårta på Rosendals trädgård. Varvat att prata om allt det tunga med det fina.
Nu har jag precis kommit hem igen, ensam. Vi avslutade vår dag tillsammans med att åka till Uppsala och möta hans pappa. Jag kramade barnet hej då, sa att vi hörs varje dag fram till helgen när han kommer hem igen. Nu ska de få rå om varandra och jag ska försöka jobba ikapp och kanske lite i förväg.
Men allra först ska jag duscha, kliva i något fint och bättra på makeupen. Vi har ett bord bokat sen lång tid tillbaka, min man och jag. Jag har inte druckit alkohol sen allt hände, har inte velat riskera förstärka känslorna, men ikväll vill jag smutta på ett glas champagne.
Fira min trettionionde födelsedag, fira att de jag älskar finns i livet.
För elva dagar sen, när allt kom upp till ytan, var jag säker på att jag skulle behöva kriga för att min son skulle få hjälp. Det är så mycket skit om den svenska sjukvården som hörts genom åren, och särskilt om psykvården. Men gång på gång har jag gråtit över hur fantastiska alla är. Det är så många som har ansträngt sig bortom sina egentliga yrkesuppgifter för att hjälpa oss i det här.
Det började redan tio minuter in, med SOS-operatören som genom min man tvingade mig att lägga på telefonen med barnet så att hon kunde ringa honom för att förstå exakt vad som hänt, när ambulansen kommit ringde hon upp min man och berättade för oss vilket sjukhus barnet förts till, att han hade pratat med henne hela tiden, att han var sömnig efter alla tabletter men vid liv. Berättade att hon bröt mot protokollet men att hon ville att vi skulle veta.
Vi har träffat så många läkare och psykologer genom det här och alla tre instanser har övervägt att lägga in honom, men alla har landat i att det var den isolerade situationen som triggade det fruktansvärda beslutet på söndagsnatten och att han nu är trygg med oss. Vid varje nytt beslut har de pratat med oss, både mig och barnet, och hade vi inte varit eniga hade han blivit inlagd. Han är hemma med oss för att det är det bästa för honom och inte för att en budget dras med besparingar.
Det finns en kortsiktig krisplan och en långsiktig plan för hur vi går vidare, utarbetade av människor som genuint bryr sig och visar omtanke och handlingskraft. I onsdags berättade jag för läkaren att vi försökt lista barnet på vår vårdcentral men att de har en väntelista. Hon bad mig gå förbi och prata med dem, så vi berättade om situationen för en läkarsekreterare i receptionen och fick svaret att de generellt inte ger förtur men att hon skulle undersöka om de kunde göra ett undantag. I tjugo minuter betraktade vi henne röra upp himmel och jord och sedan var barnet inskriven igen.
Jag har gråtit så mycket över den här hemska situationen, men så många tårar har också varit över den fantastiska hjälpen som vi får. Jag trodde att jag skulle behöva kriga för barnet inom den svenska sjukvården, men det är de som krigar för oss.
Sitter i soffan med datorn i knät. Svarar på mail, jobbar med saker som ska ske nästa vecka, följer upp sånt som ännu inte är löst. Barnet halvligger bredvid mig, har försvunnit in i en bok. Klockan är ännu inte tio men vi har redan hunnit ha ett möte (jag), varit och handlat (vi) och städat ett skåp (han).
Jag ska jobba ett par timmar nu medan han lagar lunch till oss och sen ska jag följa honom till hans barndomsvän. De har redan träffats en gång sen han kom hem och hon vet allt, är ett jättefint stöd till honom. Under tiden ska jag hinna checka av ett gäng fler aktiviteter från min lista och genomföra ett möte.
Det är så här vårt liv ser ut just nu, och det är okej.
Vi håller oss aktiva hela tiden, involverar barnet i allt vi gör. Städar tillsammans, tvättar det lilla som hinner landa i tvättkorgen mellan varven och lagar mat. Springer i Hagaparken och går promenader. Allt enligt doktorns ordinationer.
Och vi pratar. Pratar och pratar och pratar. Pratar om det som gör så ont, men vi pratar bara i dagsljus när saker gör som minst ont, aldrig sent på kvällarna. Då ligger vi skavfötters i soffan och läser eller tittar på dåliga komedier som lockar fram skratt, eller så sitter vi mittemot varandra vid matbordet och ritar eller spelar sällskapsspel.
Vi tar en dag i taget, hela tiden på väg framåt.
Jag vet inte om det är lögn att jag inte har brutit ihop än för jag gråter flera gånger om dagen, men det är tysta tårar som bara rinner. På en sekund kan jag få dem att sluta. Jag måste det, om jag låter dem rinna kommer de nog aldrig sluta, och jag kan inte tillåta det just nu.
Vi har en sån otroligt lång resa framför oss. Först måste vi ta barnet genom likgiltigheten, hjälpa honom hitta tillbaka till viljan att leva, och när han väl börjar känna igen, när han inser vidden av det som har hänt, då kommer allt det här att kännas. Det kommer kännas alldeles fruktansvärt mycket.
Men jag vägrar tro något annat än att det kommer sluta lyckligt. Han är inte längre personen som jag hade med mig hem från Malmö i måndags, den han är idag följer läkarnas ordinationer, pratar om hur han mår, möter oss i allt vi gör för att han ska må bra.
Det kommer gå bra. Allt kommer bli bra. Snälla säg att allt kommer bli bra.
Tack för er fina respons på mitt förra inlägg. Det värmer väldigt mycket. Vi befinner oss i en värld som är upp och ner. Sakta vänjer jag mig vid att se mitt barn med ögon som är så ledsna, så ledsna. Hela hans fasad har rämnat, alla lögner är framme i ljuset.
Han säger att han inte orkar ljuga längre om en verklighet som inte existerar. Han har isolerat sig fullständigt, inte svarat när gamla vänner ringt, inte orkat skaffa sig nya i Malmö. Inte klarat av att gå till skolan, oroat sig sönder över de fortsatta utbetalningarna från CSN, oroat sig ännu mer när han till sist nekats fortsatta utbetalningar.
I söndags, dagen innan hyran skulle betalas och skolan egentligen skulle börjat igen, när det bara fanns tvåhundra kronor kvar på kontot och ångesten var för grov, då ville han inte leva längre. Då var döden enklare än livet. Men han ringde mig och han låste upp dörren för ambulansen och den tanken är mitt mantra just nu.
Han sitter mittemot mig nu. Vi letar efter glädjeämnen i hans liv och just nu sitter han och ritar. Vi pratar öppet om det som har hänt. Han har gett mig tillåtelse att berätta för alla som jag känner borde veta. I eftermiddag har vi vårt första besök hos hans blivande psykolog. Det är den tredje psykologen vi träffar den här veckan och alla har varit fantastiska, så vi vågar hoppas på den här också. Jag vågar hoppas att allt kommer bli bra.
Det visar sig på det allra värsta av sätt att barnet mår fruktansvärt dåligt. Att han varit deprimerad under en längre tid, att han satt upp en fasad, en som vi inte har sett genom. Mitt livs största tacksamhet är att han ringde mig innan situationen tog en slutgiltig vändning.
Han är hemma nu. Vi åkte ner direkt, hämtade hem honom. Nu är vi i tät kontakt med läkarvården och får hjälp. Jag har inte brutit ihop ännu, även om tårarna rinner hundra gånger om dagen så är det under någon slags kontroll där jag snabbt kan samla mig och vara det enda som är viktigt just nu: ett stöd för min son.
I en parallell verklighet hade detta varit det tredje dygnet utan min son. Hur hemsk vår verklighet än är just nu så är den bättre än den parallella världen. Jag kommer göra allt i min makt för att det är en värld vi aldrig hamnar i.
Tredje dagen i Göteborg börjar lida mot sitt slut. Om sexton minuter behöver jag lämna hotellrummet, checka ut och promenera till tåget. Väskan står bakom mig, färdigpackad på sängen. Jag ska bara fälla ihop paraplyet som fortfarande är blött efter min morgonpromenad, ta på mig koftan och skorna, sedan är jag redo.
Mailen är i en enda röra efter de här två dagarna på vift. Jag har gett upp hoppet om att ens försöka vara i fas innan jag kliver på tåget. Kanske kan jag jobba under resan, kanske blir illamåendet för starkt. Jag kan jobba ikapp på söndag, så det är ingen panik.
Det har varit två fina dygn. Tid med min vän och kollega, bra möten, en trevlig kundmiddag. Ett hotellrum med badkar, åtta timmars sömn varje natt men även vin och sena kvällar. Kanske en liten stress inombords, men jag tänker att det får bli måndagens problem.
Jag åker till Göteborg idag. Har två dagar framför mig med möten och kundmiddagar. Eller bara en middag med en kund, den andra middagen är med en kär vän och kollega. Det var länge sen vi umgicks bara hon och jag och det ska bli fint.
Jag ser fram emot två nätter på hotell, att äta långa frukostar och sitta med datorn i en mysig lobby. Jag har blockat mig helt i kalendern så att inga möten kan klämmas in i pauserna mellan de möten som redan finns där. Jag orkar inte stressa riktigt än.
Hoppas också på tidiga kvällar, att det kanske ryms en sen timme i en mjuk soffa i en lugn del av lobbyn, ett glas vin och datorn i knät, en text som trillar från hjärnan ner i fingrarna och in i mitt textdokument.
Jag kom hem från jobbet igår och möttes av en hall i kaos. Det var inte helt oväntat, vi hade bestämt att renoveringen skulle återupptas så snart semestern var över och det var den ju egentligen för flera veckor sen, men vi har hittat ursäkter och undanflykter varje dag.
Tills min mans kompisar från den lilla staden hörde av sig och frågade om vi var hemma nästa lördag. Det verkar ha varit vad som saknades för att ticka igång åtminstone en av oss. Oturligt nog, eller turligt, den som spenderar sina arbetsdagar hemma och som kan få för sig att mellan två möten plötsligt sätta kofoten i något.
Hursomhelst. Låt mig vandra er genom vad som nu ska göras, för jag är säker på att ni har saknat mitt renoveringstjat. När man kommer in i vår lägenhet möts man först av en pyttehall: en minimal fyrkant med platsbyggd skohylla, två dörrar in till badrum och toalett och en bred öppning till den stora hallen, den som nu är föremål för renovering.
Den stora hallen är knepig på så sätt att den både är och känns som en hall samtidigt som den är och känns som en del av vardagsrummet. Hallen är ungefär en meter bred och med tre och en halv meter i takhöjd och ungefär en meter in i hallen så kommer en enorm öppning in till kök och vardagsrum, som då alltså sitter ihop. Öppningen är fyra, fem meter och där den tar slut mynnar den stora hallen ut i den lilla hallen som leder till sovrummen. Det var för övrigt den lilla hallen som fick ett platsbyggt serveringsskåp i våras.
På den evighetslånga väggen som är både en hall och en del av vardagsrummet har vi haft en lång vägghängd bänk som fungerat både som tv-bänk, förvaring och någonstans att ställa vackra blommor och lampor och fat för nycklar och smycken och så vidare. Ovanför bänken har vi haft, och ska fortsätta ha, vår TV. Det är en The Frame och jag envisas med jämna mellanrum med att ha olika stilleben som tavla.
Nåväl. Bänken är nu nedmonterad och isärskruvad och på väg till tippen vilken dag som helst, detta eftersom min man sågat så mycket i den i jakten på utrymme för alla sina stereoprylar att bänken verkligen inte kan fylla någon funktion alls i framtiden.
Nu ska taket målas, de mycket ojämna väggarna ska spacklas och slipas och målas, alla lister ska slipas och målas, precis som dörrsmygen mellan den första och andra hallen och som består av sjutusen meter listverk. Till sist ska en ny bänk sättas upp, en lite lägre, lite längre, lite bättre, lite snyggare.
Och sen kan min mans kompisar hänga här en lördag och därefter kan vi fortsätta vidare in i vardagsrummet redan på söndagen. Där behöver fönstersmygen delvis bytas ut och målas om, alla lister behöver en uppfräschning och antagligen även väggarna eftersom vi äntligen har landat i en kompromiss där våra fula bakre högtalare ska bytas ut mot små runda som kommer sitta uppe vid taket.
Så småningom vill jag måla om den första hallen, vill plocka upp en mörkgrön ton som finns i marmorgolvet, och så har vi fortfarande ett platsbygge kvar att göra, nämligen garderoben i sovrummet. Jag vet inte vilket av dessa som kommer först. Antagligen hallen eftersom vi inte kan enas om färg i sovrummet.
Till sist, och inte utfört av oss själva, kommer att slipa golven och byta ut köket. Vårt kök är katastrofalt i sin utformning och jag vill låta någon som är van vid att snickra i sekelskifteslägenheter platsbygga ett kök som passar lägenheten och som kan sitta kvar i resten av mitt liv. För det är så länge som jag kommer bo här efter mängden energi som vi stoppar in i den här lägenheten.
Måndag i vecka trettiofem. Klär mig i blå kostym. Tänker att det är en outfit som fungerar lika bra på promenaden till kontoret som väl där, att kavajen per definition är en jacka och att det fortfarande är augusti.
Jag är en liten isbit när jag kommer fram. Kan skippa det obligatoriska läppstiftet i hissen eftersom läpparna har antagit en lila nyans. Kanske är det ett knep att minnas, jag skulle spara stora pengar på att inte behöva köpa läppstift i tid och otid.
Jag har en halvskriven roman i min dator. Jag öppnar den ibland när det kliar i fingrarna efter att skriva. Det var ganska länge sen som boken började skava i mig. Jag tror att det beror på att den bygger på en verklig händelse, en tid som var svår och jobbig och som formade om mig i grunden.
Men jag har gått vidare, är ute på andra sidan för länge sen, tänker aldrig på det som hände eller människorna som svek. Jag tror att det är därför boken aldrig blev färdig. Varje gång jag öppnar den nu känner jag att det inte längre är min historia. Jag vill inte leva kvar i den.
I veckan bestämde jag mig för att begrava den. Överge mitt allra första riktiga försök att skriva en roman. Det skedde utan större eftertanke. Jag öppnade texten, läste de senast skrivna sidorna, kände en trötthet. Öppnade dokumentet där jag samlat andra bokidéer och tröttheten försvann. In på scenen kom istället iver och förväntan.
Så jag skapade ett helt nytt dokument. Arbetstiteln är "Hans sista offer". Jag har en synopsis och ett första kapitel, men än så länge är det allt. Texten blir lite längre för var dag som går. Hela tiden längtar jag till kvällen och texten. Det är ett nytt försök att skriva en roman, en annan text och äntligen en glädje i att skriva igen.
Ett tumblerglas står på köksbänken, fyllt med isbitar och en genomskinlig dryck. Min man tar en försiktig klunk. Jag tror att du har glömt gin i den här, säger han och jag fnyser. Det är tonic, för dagen i smak av ängsblommor och smultron, och min nya besatthet.
Jag tycker om att komma hem från jobbet och hälla upp något porlande i ett vackert glas, men jag vill inte att det alltid ska vara alkoholhaltigt, så jag har dammsugit butikshyllorna efter alkoholfria alternativ.
Tonic är min favorit, men det finns så mycket bra dryck därute, cider och must och lemonad och sodavatten. Det är något med känslan av ett fint glas i handen, av klirrande isbitar och dryck som rullar över gommen. Det ger mig ett litet rus av vardagslycka.
Jag gav upp två dagar in på planen för augustis sista klänningar. Orkade inte envisa med bara ben och femton grader. Plus att mina nya jeans - högmidjade och vida - lockade för mycket för att jag skulle orka kämpa emot när vädret ändå ställde sig på jeansens sida.
Så idag är jag iförd nyss nämnda jeans. Jag har parat ihop dem med en instoppad blus, vit och vid, och låga svarta Mary Janes. En mörkblå kofta för utomhuset. En första liten stilblinkning mot hösten, antar jag.
Varje gång jag öppnar garderobsdörrarna väller mina sommarklänningar ut. Tröttnar på söndagsmorgonen när jag läser i prognosen att temperaturen knappt når upp till tjugo igen, öser ut alla klänningar på sängen och viker ner de korta och ljusa i papperspåsar och knölar längst upp i klädkammaren, låter dem göra sällskap med andra årstiders kläder.
Behåller bara långa klänningar och kjolar i svart, brunt och leopard i garderoben. Parar i huvudet ihop dem med stickade tröjor och koftor. Förbereder för veckor av bara ben under svepande kjolar, stickade överdelar och nakna fötter i ballerina.
Jag försöker tänka att sommaren inte är över, att augusti fortfarande pågår, men det är något som får mig att drömma om jeans och långärmade randiga tröjor. En dag kommer jag på mig själv med att stå och fingra på en teförpackning i mataffären.
Jag hänger fram mina klänningar men funderar i huvudet på hur jag kan matcha mina byxor med t-shirts, toppar och kavajer. Bläddrar mellan loafers i webbshopparna fast mina Mary Janes ännu fungerar fint.
Vi har fortfarande dagar kvar av bara ben och fina kvällar och jag ska njuta av dem alla, men tydligen ska jag ha ett septemberlängt under tiden.
Fredag morgon. Jag lägger eye patches under ögonen medan jag dricker mitt morgonkaffe. Jag har en första arbetsvecka i ryggen, men även en ledningskonferens, en kväll på Fotografiska och en annan kväll innehållandes drinkar med en vän.
Kroppen är slö, hjärnan ovan vid att arbeta fulla dagar, flera i sträck. Tankeverksamheten tar lång tid att starta upp men ännu längre tid att sakta ner. Jag sover som en död varje natt, djupt försjunken i återhämtning.
Så tack och lov för fredag. Jag ska göra en arbetsdag - fem anställningsintervjuer och två möten - och sen ta helg. Byta klänningen mot löpartights, springa ett varv i Hagaparken och sedan duscha, kliva i mjukisshorts och tisha, slå upp köksfönstret och hälla upp ett glas vin. Laga mat i hundra år och somna tidigt, vakna till en lördag med bubbel, teater och sällskap.
Det syns på trottoarerna att vi har börjat jobba igen. Vackra människor överallt. Välklädda, solbrända och målmedvetna. Det finns en vibrerande energi i deras steg på morgonen och en uppsluppenhet i deras skratt när de går mot uteserveringarna på eftermiddagen.
Det är kvinnor i plagg som varsamt parats samman, höga klackar eller nätta sandaler, böljande hår som flödar i glänsande vattenfall längs solbrända ryggar, smycken som glimrar i solskenet, handväskor stora nog att rymma en dator.
Det är män i kostymbyxor och skjortor med öppen krage och uppkavlade ärmar. Solblekt hår och solbruna ansikten som döljs bakom skägg och solglasögon. Ibland är de så vackra att det kniper lite i hjärtat.
Sensommaren i stan, jag tror att det är den bästa tiden.
Häromveckan levererades vårt skrivbord och hemmakontoret börjar ta form, kanske till och med växa fram till lägenhetens mysigaste rum. Det är något med bäddfåtöljens placering som blev väldigt rätt, som gör att man gärna slår sig ner.
Efter att vi platsbyggt garderoben och målat om rummet ställde vi fåtöljen på motsatt sida mot hur vi först placerade den. Nu ser man ut genom balkongdörrarna, över innergårdens trädkronor och himlen mellan hustaken.
Varje kväll har jag slagit mig ner i fåtöljen med en bok medan min man har suttit framför datorn vid skrivbordet ett par meter bort. Ett ljus tänt på det lilla sidobordet intill fåtöljen, mjuk musik från de inbyggda högtalarna, en filt över benen.
Jag har en träningsvärk i mina ben idag. Jag tränade för första gången på långt över en månad igår. Det var skönt att använda kroppen. Nästan lika skönt som att använda hjärnan. Startsträckan var nästan obefintlig för båda.
Alla övningarna satt i muskelminnet, styrkan fanns fortfarande kvar. Orden ramlade lika enkelt som alltid ut från fingrarna ner i tangenterna. Planer och tankar som vilat i en månad väcktes till liv utan att behöva ruskas om.
Jag är tillbaka i vardagen som om jag aldrig varit borta.
Det är söndagskväll och min man lägger sig bredvid mig i sängen. Ska vi inte smita, hoppa på ett flyg imorgonbitti? Hur känner du för Sicilien? säger han. Jag skrattar, säger att vi är ansvarsfulla vuxna och att vi ska jobba.
Måndag morgon och jag lutar mig fram för att ge honom en puss innan jag går till kontoret. Jobbar vi halvdag idag eller? frågar han och jag ler, säger att vi ses vid fem.
Det tar fyrtiofem minuter bara att gå genom kontoret, alla vill prata, kön till kaffemaskinen ringlar lång. Jag är effektiv som aldrig förr när jag väl är framför datorn, kommer på mig själv med att le i min ensamhet.
Det är semesterns sista dag. Jag har ingen ångest, tvärtom ett litet pirr. Jag har saknat jobbet, saknat människorna, saknat klänningarna och de höga klackarna, att använda hjärnan och känna det konstanta drivet framåt.
Jag unnade mig ett nytt läppstift häromdagen. Tänkte att en ny termin förtjänar ett nytt läppstift och spenderade sen lika mycket pengar på ett läppstift som min son lägger på mat under en vecka. Det är från YSL och dammigt gammelrosa.
Jag ser fram emot en klassisk söndag: handla mat till veckan, städa lägenheten, tvätta och stryka kläder, dela en flaska bubbel med min man, vara i säng vid tjugotvå och känna ivern inför morgondagen.
Jag utfodrade barnet med en enorm pannkaksfrukost igår, innan han åkte vidare för nästa stopp på sin föräldraturné. Klev i kläder - vadlång leopardkjol och vit linneskjorta - och tog min man under armen för semesterns sista vinlunch.
Spenderade sen eftermiddagen på Fabrique för semesterns sista smygjobb. Hade i enlighet med överenskommelsen med mig själv en bulle intill, men det var den sista på länge. Jag har ätit så mycket bullar och glass att det känns som tillräckligt för sju evigheter.
Nu kom jag precis på att vi ska äta middag på restaurang med min mans familj ikväll. Gissar att det kommer innebära att någon kommer föreslå att det ska delas på efterrätter och jag kommer absolut svara ja. Nåväl, nya liv startar aldrig någon annan dag än måndagar.
På onsdagskvällen frågar jag barnet hur han vill spendera torsdagen. Han svarar att han gärna vill kika närmare på arkitekturen i gamla stan, att de pratat en del om den under utbildningen och att han gärna vill ta sig en titt.
När torsdagen väl kommer äter vi en långsam frukost och promenerar sen mot gamla stan, förbi riksdagen och slottet och genom trånga gränder. Stannar och tittar, pratar och jämför. Promenerar över nya slussen men barnet rynkar på nästan, ger den tummen ner.
Äter renskavstaco och dricker lingoncava på en liten restaurang på en av gamla stans lugnare gator. Går ännu ett varv på kullerstenen och styr sedan hemåt, gör bara en kort paus för mjukglass och sen en ännu kortare paus för en kaffe to go.
Vilar en stund, ligger i varsin säng i varsitt rum, jag sover femton minuter och jag tror att barnet läser. Min man kommer hem från gymmet, väcker liv i den slumrande lägenheten. Duschar, bättrar på hår och makeup, kliver i vida svarta byxor och en luftig vit skjorta.
Promenerar långsamt mot italienaren som vi har bokat bord på, den som är barnets favorit. Beställer in en flaska vin och varsin pizza, ingen orkar någon efterrätt. Ska vi titta på nån naturdokumentär? frågar barnet när notan kommer. Ja låt oss, säger vi.
Mina föräldrar och min brorsdotter kom igår. Vi promenerade till en restaurang i närheten, slog oss ner på den inglasade uteserveringen och åt lunch. Promenerade vidare till gelaterian på Rörstrandsgatan och åt glass. Rundade Karlsbergs slott och Kungsholmens strand, avslutade med kaffe och kaka hemma hos oss.
De åkte tillbaka till den lilla staden, min man gick till gymmet och barnet och jag gick till Bar Apropå på Sankt Eriksplan. Drack varsin eftermiddagsdrink, pratade om livet i Stockholm och om livet i Malmö. Tänkte ungefär hundra gånger att barnet har blivit så klok och vuxen.
Gick till Systembolaget och köpte kvällens vin till grillmiddagen som väntade, fortsatte till mataffären och köpte allt som såg gott ut. Det var mysigt att umgås på det sättet, att dricka en drink och sen handla mat, låta det mjuka samtalet fortsätta mellan gångarna.
Kom hem till en man som blandade oss varsin mojito som fördrink, omedveten om våra redan genomförda utsvävningar, men vi tackade inte nej. Lagade mat tillsammans, satt kvar i sju evigheter efter maten, tills stearinljuset brunnit ner och vi sagt att vi verkligen måste gå och lägga oss fyra gånger.
Tisdag. Vaknar och tänker direkt att barnet är på väg. Det är inte helt sant, han kommer inte vara framme förrän vid middagstid och ännu är det flera timmar tills hans tåg ska gå. Men snart, snart är han på väg.
Städar badrummen, hänger fram en handduk på den tredje kroken i badrummet, den som till för ett år sen var barnets. Dammar och dammsuger lägenheten, putsar fönsterna i gästrummet, tar ner bäddmadrassen till bäddfåtöljen, startar en ragu, bakar en banankaka.
Duschar och byter om till en klänning. Inte för att barnet bryr sig om jag har mina urtvättade mjukisshorts, men det känns högtidligt att barnet kommer hem. Gör att jag vill klä upp mig, korka upp bubbel, ställa till med fest. En liten fest, en för tre, för jag vill inte dela barnet med någon annan, inte första kvällen.
Idag kommer barnet hem. Han gör en liten föräldraturné uppåt i landet, är hos oss till på fredag och sen åker han till sin pappa ännu längre upp i landet. På söndag åker han tillbaka till Malmö och har lite sommarlov innan höstterminen drar igång.
Han har läst två sommarkurser under juli och jag tror att han är trött. Inte för att han säger det, det är mer av en känsla. Jag ska baka hans favoritkaka och laga hans favoritmaträtt, göra överdådiga pannkaksfrukostar och ta med honom till alla våra stammiscaféer.
Passa upp, ta hand om.
Söndag. Ansiktet är naket igen, trosorna i bomull, behån borta. Vi åker till den lilla staden tillsammans med hans syster, möter deras mamma och åker ut i svampskogen. I skogsbrynet byter jag min långklänning mot tights och min mans skjorta och stoppar fötterna i ett par gummistövlar.
Promenerar under stora trädkronor, hittar mängder med kantareller, sitter på en sten och äter rostbiffsmörgåsar och dricker termoskaffe, känner solen snirkla sig fram genom löven, tittar på kossorna som ligger i det höga gräset i sin hage, hör åskan dåna långt borta, äter en kanelbulle medan vi traskar genom skogen, hinner precis tillbaka till bilen innan himlen öppnar sig.
Kommer hem flera timmar senare. Duschar bort skogen och kliver i en böljande klänning, häller upp ett glas rödvin och en skål chips. Ställer köksfönstret på glänt och låter långsam jazz strömma ut. Jag rensar kantarellerna, han förväller och gör varsin macka. Så blir klockan tjugotvå och vi säger att vi fortsätter imorgon. Somnar nära, trötta men tillfredsställda.
Lördag. Vaknar av ett sms från min mans syster. Hon undrar om vi vill gå runt Hagaparken. Min man säger ja, jag säger nej. Känner direkt hur jag vill äta en långsam frukost på ett café, i sällskap av ingen annan än en bok.
Kliver in i duschen, smörjer in kroppen, låter håret självtorka i mjuka vågor längs ryggen. Trosor och behå i spets. En lätt makeup, semesterns första, och så en röd klänning med puffärmar i broderie anglaise.
Hittar min man i köket, iförd träningskläder. Jag ställer mig på tå för en puss innan jag ska gå. Han tittar på min röda klänning och drar in mig i sin famn. Hallå där, säger han. Vad säger du om en date sen? Jag lägger armarna om hans nacke och säger att jag är tillgänglig för en vinlunch.
Mina morgnar blir allt längre. Jag vaknade vid sju varje dag semesterns två första veckor, men det här veckan har jag förlängt sömnen med en halvtimme varje morgon. Vid tio är lägenheten fortfarande tyst och stilla.
Jag gör världens mest seglivade storstädning. Städade våra två badrum i sex timmar, fördelat på tre dagar. Nu är jag inne på dag fem av att städa köket. Det blir bara någon timme per tillfälle. Torkar, gnor och gnider skåp och luckor, dammsuger upp smulor, sorterar bort saker som inte används, rensar i skafferiet.
Jag har bakat flera gånger sen jag bakade baba au rhum. Upptäckte att det var roligt att stå framför det öppna köksfönstret och mäta, väga, blanda, röra, knåda. Det är något med det snabba resultatet som är tillfredsställande. Plus gott med fika på eftermiddagarna, och om vi ska vara ärliga, ibland även sent på kvällarna.
Jag har börjat tröttna på den nuvarande versionen av mig själv. Den som varvar samma tre par linneshorts och som alltid har ett naket ansikte. Häromdagen kände jag hur bröstvårtorna skavde mot t-shirten och det är nog ett tecken på att det är tid för behå igen.
Jag bläddrar bland klänningarna i min garderob. Tänker på nästa vecka, när det finns middagsplaner och bordsreservationer. Hur jag ska sminka mig, föna ut håret, låta lagret närmast huden bestå av tunna spetsar, bära skor med klack. Närma mig kvinnan jag brukar vara.
Jag har tre maträtter på min lista över mat som jag har varit sugen på i flera dagar: 1) Moules frites, 2) Spaghetti alle vongole och 3) Pizza med tomatsås, basilika, mozzarella och prosciutto, en finpizza i all sin enkelhet.
Den sistnämnda, pizzan, väntar jag med tills när barnet kommer hem nästa vecka, eftersom han har bett om att vi ska äta på hans bästa italienska restaurang. Det är en kort väntan och en värdig längtan.
När det kommer till musslorna så sägs det ju att man bara ska äta musslor de månader som innehåller ett ”r” i namnet, vilket gör att både juli och augusti faller bort. Så det är en längre väntan, en väntan till september när jag ska äta musslor hela månaden lång.
Jag bakade den där kakan igår. Kunde inte låta bli när väderprognosen visade trettiotre millimeter regn och receptet fjortonhundra avancerade steg. Kände att det var exakt det en regnig sommardag borde innehålla.
Det var mysigt. Köksfönstret stod öppet hela tiden, luften var lätt efter regnet, köket var belamrat med vackra skålar eftersom jag lever enligt devisen att livet ska romantiseras utav bara helvete, och då är de små detaljerna viktiga.
Kakan blev både vacker och god, regnet rensade luften, gjorde det enkelt att andas igen, timmarna i köket var kanske lite som terapi. Det var fint, fint som snus.
Min man har snöat in på matlagning igen. Han har alltid varit insnöad på matlagning om vi ska vara ärliga, men under vårens renovering fanns inte tid för annan mat än den snabba och enkla. Den här sommaren har maten han lagar inget snabbt eller enkelt över sig.
Han ligger bredvid mig och visar matlagningsfilmer medan jag skriver det här. Just precis gick han över till bakning, vilket är underligt eftersom han inte tycker särskilt mycket om sötsaker, ändå frågade han precis hur jag känner för att baka en baba au rhum. Jag tror att jag alltid känner för att baka en baba au rhum.
Vi vaknar samtidigt, kanske av varandra. Kanske kan man inte säga att vi vaknar, eftersom det kräver att vi en gång har somnat och jag kan inte säga säkert att jag har sovit. Jag tror att jag bara har slumrat. Telefonens klocka visar halv fyra på morgonen.
Balkongdörrarna står öppna, köksfönstret på glänt, fläkten i sovrummet portionerar ut sval luft genom rummet. Ändå är kroppen varm. Hans också. Vi står framför köksfönstret, jag är naken och han har kalsonger på sig, men rummet är skyddande mörkt bakom oss.
Vi tittar ut över innergården, på alla öppna fönster och balkongdörrar. Bakom vissa lyser det fortfarande. Jag antar att vi är många som inte kan sova i värmen, trots de gamla stenhusen som sägs bevara kylan så bra. Kanske är det en värmebölja som pågår ändå.
Igår tog vi semester från semesterjobbet. Vi bestämde redan på onsdagen att ingen dator skulle få startas, att vi inte ens skulle prata om allt som behöver göras hemma, utan att det skulle vara en riktigt semesterdag.
Det hela inleddes med varsin trave blåbärspannkakor, toppade med jordgubbar, ännu fler blåbär och lönnsirap, serverade med lemonad och kaffe på balkongen. Sen hoppade vi i shorts, t-shirt, strumpor och skor och tog bussen ut utanför stan.
Målet var att promenera hem igen, hela tiden längs med vattnet, med paus för vinlunch och iskaffe. Kom hem fem timmar senare, varma och trötta och glada. Packade direkt tygväskan med filt, vatten och sanpellegrino och promenerade till stranden framför Karlbergs slott. Läste, vilade, njöt, hade semester.
Och så hem igen. Jag duschade bort sältan från huden, klev i en luftig klänning och slog mig ner på balkongen, serverades ett glas rödvin och en burgare min man slängt ihop när jag duschade. Ännu ett glas rödvin, en liten skål med chips, flödande samtal, en balkong som inte lämnades förrän långt efter att solen gått ner.
Det är ingen vidare semestrig semester som pågår här. Dels eftersom jag jobbar litegrann varje dag, jag har två pågående rekryteringar, en som jag är i slutskedet med och en som jag just avfyrat startskottet för, och dels eftersom vi behöver ge vårt hem väldigt mycket kärlek.
Det är så smutsigt efter månader av renovering och nödstädning som bara skett där man kommit åt för stunden. Nu städar jag ett rum om dagen, ner på flyttstädningsnivå, medan min man småpysslar med slutfixet på kontoret.
Igår nakenskrubbade jag badrummet och imorgon ska jag ge mig på köket. Dock iförd kläder, om än så få som möjligt, eftersom grannarna mittemot ser in i vårt kök. Jag har för övrigt en regel om att kompensera för arbetandet med goda saker att äta, vilket väger upp för att jag inte riktigt lyckas komma ner i varv.
Nu när jag skriver det här, vilket är precis innan jag ska skriva ihop ett anställningsavtal för min nya rekryt, äter jag fyra jordgubbar och två Madeleinekakor samt dricker ett stort glas isvatten med några droppar citronsaft.
Vi har en uråldrig tradition, barnet och jag. Den skapades när han var gammal nog att uppskatta böcker, vilket var långt innan han kunde läsa, när jag fortfarande läste högt för honom. På min första semesterdag gick vi alltid till bokhandeln och köpte varsin trave med böcker. Det har alltid varit startskottet för vår sommarledighet.
Varje dag förra veckan tänkte jag att jag borde gå till bokhandeln, fyra av startskottet och skapa min boktrave. Men det lockade inte, inte utan barnet. Alldeles nyss sa jag orden högt till min man, de som jag inte riktigt har velat formulera eftersom de då blir verkliga, men jag tror att det är en tradition som jag behöver lämna bakom mig.
Det är en del i att acceptera att barnet har flyttat hemifrån, blivit vuxen och lever sitt eget liv. Att han köper sina egna boktravar i Malmö och jag läser alla mina böcker i appen. Det var en fin tradition, men jag tror att den är över.
Jag har inte tränat en enda gång hittills under min semester. Å andra sidan har vi rensat, fixat och stökat varje dag, bara varit stilla de stunder vi legat på en filt i solen, inte gått mindre än sextontusen steg någon dag sedan vi gick på semester.
Jag har somnat av utmattning vid tjugotvå varje kväll och vaknat vid sju av en enorm hunger. Jag tror att det är min kropp som läker efter alla år av stress och press. Sedan min massör förbjöd mig att träna styrka för att istället fokusera på yoga medan musklerna återhämtade sig har jag långsamt börjat må bättre i kroppen.
Jag har börjat sakna träningen, att känna musklerna jobba och så småningom ska jag gå tillbaka till gymmet. Men inte än, axlarna reagerar direkt när jag bär lite för tungt, ryggens muskler drar ihop sig så snart jag blir stressad, så jag har en bit kvar. Men snart, snart tror jag att min kropp kommer vara läkt.
Värmen gör att mina fingrar svullnar så snart jag kliver utanför dörren. Häromdagen köpte jag en enstensring från Edblad, en som påminner om min förlovningsring men som är en storlek större och som jag kan bära de allra varmaste dagarna.
Jag lever i shorts och tunna t-shirtar. Har en bikinitopp under om vi ska ligga på en filt någonstans, annars har jag ingenting. Har inte burit makeup sedan förra fredagen. Sminkrutinen består numera endast av spf, lite rouge på kindbenen, böjda ögonfransar och borstade bryn.
Barnet har hörsammat mig och mina preferenser vad gäller länkarna på dokumentärer som han skickar. Efter att ha vandrat oss genom ett par olika teman har vi nu landat i dinosaurier. Ett våldsamt intressant ämne.
Jordens utveckling överlag är ju så fascinerande att det nästan inte finns någon liknelse. Igår tittade vi på en kort film på youtube om djuren som levde innan dinosaurierna. Jag visste knappt ens att det hade funnits djur innan dinosaurierna, så uppenbarligen behöver jag dessa dokumentärer som barnet är vänlig nog att skicka.
Den senaste veckan har jag spenderat en hel del tid med en pensel i handen. Inte en stor klumpig pensel som när man målar möbler, utan en liten nätt sak som egentligen är till för finmåleri och som jag använder för att göra raka kanter mellan väggar och lister.
Det påminde mig om att jag verkligen tycker om det, att måla. Jag har alltid tänkt på det när jag varit på Måla & Skåla, att jag uppskattar det väldigt mycket. Jag har ingen som helst talang, men jag trivs med en pensel i handen.
När jag är gammal och grå och bor i ett hus i södra Frankrike ska jag ha en ateljé. Ett litet rum med fantastiskt utsikt, färgfläckigt golv och ett staffli framför fönstret. Ska bara måla, dricka vin och vara lycklig hela dagarna.
Min vanliga stressade standardfrukost, bestående av fil och flingor och som alltid äts lutandes mot köksbänken, är utbytt till en enorm evighetsfrukost, intagen på balkongen om det är vackert väder eller i mitt favorithörn i soffan om vädret är något annat än just vackert.
Jag äter frukost som om jag aldrig mer kommer serveras mat. Dessutom äter jag oftast ensam eftersom frukosten nästan alltid infaller samtidigt som börsöppningen, som min man följer slaviskt. Det gör mig ingenting, den ensamma frukosten har blivit en fin stund på dagen.
Idag bestod frukosten av citronyoghurt, en knäckemacka med ost, små skivade kvisttomater och svartpeppar, ett fem minuters-ägg, en skål med körsbär och en halv honungsmelon. Frukosten intogs på balkongen till ljudet av fågelkvitter och komponerandet av den här lilla texten.
Igår, efter att vi rullat bort pappen och städat kontoret från topp till tå, hittade vi äntligen semesterläget. Duschade bort dammet, snurrade upp håret i en knut och smorde in kropp och ansikte med solskyddsfaktor, klev i en klänning och ett par sandaler.
För ett par veckor sen sa jag till min man att det första jag skulle göra när semestern var total var att förlora mig i en korsordstidning. Jag har längtat efter att låta hjärnan jobba utan att ge den direkta intryck.
Igår hände det. Vi promenerade till närmsta större matbutik, lät allt som såg gott ut och som kunde ätas direkt följa med ner i korgen och stod sedan länge framför tidningshyllan. Promenade sen till parken och slog oss ner på en filt för en evighetspicknick. Och det, mina vänner, var målbilden under hela renoveringsvåren.
Långsamt avrundas renoveringen för nu. I helgen målade vi kontorets väggar och garderob. Taket och listerna var redan målade sedan tidigare i veckan. När söndagskvällen kom tillsammans med vår deadline för att semestern skulle börja på riktigt behövde dörren och insidan av skåpet fortfarande få sina lager lackfärg.
Min man tittade mjukt på mig och frågade hur jag ville göra, lämna det ofärdigt eller låta det äta upp våra två första semesterdagar. Det fanns inte en chans att jag skulle låta det vara oavslutat.
Idag är dock dagen då verktygen plockas undan, pappen rullas bort från golvet och rummet städas från topp till tå. Sen är det bara att vänta in att skrivbordet levereras, börja sätta upp saker på väggarna, hitta en fin matta och en ny lampskärm. Kanske en ny kruka till den stora växten som alltid stått i hörnet, ända sedan det var barnets rum och han verkligen var ett barn.
Barnet skickar länkar till dokumentärer om rymden. Jag tittar när jag dricker dagens första och andra kopp kaffe, fortfarande liggandes i sängen med min man djupt sovandes intill för extra känsla av trygghet.
Jag har alltid blivit skrämd av rymden, precis som av hav. Det är oändligheten, antar jag. Tanken på att vi är ingenting och att rymden, och haven, är enorma, djupa, mörka, att de kan dölja precis vad som helst. I rymdens fall verkligen precis vad som helst.
Nu började jag fundera på om haven också kan dölja verkligen precis vad som helst. Det borde inte kunna vandra upp en alien på stranden, men ingen kan ju säga med definitiv säkerhet vad som gömmer sig i det enorma mörka djupet. Kanske är det en portal till en annan värld i det oändliga universumet.
Nej ni ser, det här är vad som händer när jag tänker på rymden och havet. Min annars så sansade hjärna blir infantil och paranoid. Jag ska be barnet om andra dokumentärer, kanske om naturfenomen och knasiga djur. Ämnen som inte sätter min hjärna i total spinn.
Jag tänker vägra matlådor i fyra veckor. Vägra äta dem, vägra laga dem. Jag vill laga mat i hundra år, ha ett glas vin på köksbänken, ett öppet köksfönster. Flera kastruller igång samtidigt, berg av hackade ingredienser i vackra små skålar.
Jag vill gå till vår lokala lilla mataffär varje dag, låta fantasin för dagen styra inköpen och middagen. Jag vill äta grönsaker, frukter och bär som skördats samma morgon. Bläddra bland recept och välja ett, kanske lyxa till det med en avancerad drink eller en tjusig efterrätt.
Låt gå för att jag kan spara middagsrester till lunch dagen därpå, men bara om man gör något annat med det. Låter kyckling gå ner i en sallad eller en köttbit bli en snygg macka. Jag vill laga, smaka, känna. Låta saker ta tid, inte känna stress, låta händerna jobba men hjärnan vila.
Terminens sista arbetsdag pågår. Jag vaknade med en hals som är avsevärt mycket bättre, men med ett öra som fortsätter trilskas. Ringde vårdcentralen i enlighet med överenskommelsen med mig själv och fick en tid direkt.
Det visade sig att det varken är halsfluss eller öroninflammation, som jag misstänkte, utan att jag har en käkledsinflammation orsakad av tandpressning. Är ordinerad Ipren mot inflammationen, Omeprazol mot den svidande magen samt en livsstilsutvärdering eftersom det är stressrelaterat och ingenting annat, enligt den smått buttre läkaren.
Tur då att jag går på semester om någon skälvande timme. Också tur att jag inte fick antibiotika eftersom jag vill kunna hålla upp mitt vinglas mot solnedgången ikväll. Nej, nu ska jag jobba klart dagen och sen vila i fyra veckor. Hej!
Vaknar första gången klockan fem. Hinner känna efter tillräckligt mycket i hals och öra för att inte kunna somna om. Går upp och gör en kopp te, spetsar den med honung och tar med tillbaka till sängen.
Läser nyheter, bloggar och instagram, sedan är koppen tom. Öppnar min bok och glider längre ner under täcket. Tänker att jag hinner sova en timme, sedan tar sömnen mig igen. Vaknar nästa gång av alarmet klockan sju.
Gör ännu en kopp te. Den står på handfatet medan jag sminkar mig och skapar något mjukt och följsamt av håret. Kliver i en leopardkjol och en lös t-shirt med tryck. Det står oui mais non på den. Det känns rätt för dagen.
Stoppar fötterna i mina hålknutna ballerina, tar handväskan och datorfodralet och går. Kastar en sista längtansfull blick mot medicinskåpet men fortsätter neka mig själv smärtlindring, måste känna exakt hur ont halsen och örat gör innan jag ringer vårdcentralen.
Utanför caféerna på Rörstrandsgatan är det lika mycket folk som alltid, men kostymerna är ersatta av shorts och datorerna är utbytta mot tummade pocketböcker. Kommer till kontoret. Det är bara tre personer där. Kikar efter planen för dagen i min kalender: två möten och en deadline. Kanske kan jag smita vid tre idag.
Jag tror att jag har halsfluss. Vaknade under natten till måndagen av att verkligen inte kunna svälja. Trodde att det var allt slipdamm som ständigt ligger kvar oavsett hur mycket vi städar, men mot tisdagen hade smärtan spridit sig till det högra örat.
I tre dagar har jag levt på te och halstabletter. Kan inte svälja någon mat om jag inte bedövat halsen med te först. Inte heller har jag kunnat sova eftersom det värker intensivt i örat. Läser att vuxna ofta behöver antibiotika för att bli av halsfluss.
Tittar på bilder på instagram av människor som firar in sin semester med ett vinglas mot solnedgången. Tänker att jag får möta min semester i väntrummet på vårdcentralen. Efteråt ska jag hålla upp mitt antibiotikarecept mot en rosa himmel.
En av mina bästa saker att göra är att spara böcker på hög i min bokapp. Det är absolut en favoritaktivitet att läsa böckerna också, men just att bläddra bland titlarna, läsa baksidestexter och sen klicka på hjärtat, det är alltid fina stunder, mycket njutbara i mitt lilla liv.
I min väntande läslista ligger just nu:
"De sista flickorna" av Riley Sager. Jag har läst hans två andra böcker, "Hon som blev kvar" och "Mitt i natten", och särskilt den förstnämnda stannade länge hos mig efteråt.
"Konstiga Sally Diamond" av Liz Nugent. Jag började läsa boken för ett tag sen, när den fortfarande var ny, men kom aldrig in i den. Den har dock fått ett så fint mottagande att jag har bestämt att den är värd en chans till.
"Under en brinnande himmel" av Mark Sullivan. Ännu en skildring av andra världskriget. Jag har nog läst hundratals av dem. Nu vill jag läsa en till, den här gången från en italienares perspektiv.
"A love letter to Paris" av Rebecca Raisin. En feelgoodbok på engelska. Just feelgood är den bästa genren att lyssna på i sitt originalspråk, eftersom allt det charmiga ofta går förlorat i översättningen och istället blir supertöntigt.
"Dödlig" av Bella Lore. För tillfället den enda fantasyboken i min läslista. Det är dock en för mig ny författare och boken är sprillans ny och saknar därför betyg. Den låter dock mycket spännande, så jag vågar hoppas.
"Frukta tystnaden" av Robert Bryndza. Jag har precis avslutat hans serie om Kate Marshall och även om jag kanske inte älskade den så var den ett trevligt sällskap under många timmars slipning. Den här boken kan få vara mitt sällskap under många timmars målning.
"Variationer" av Rebecca Yarros. En av mina bästa författare och hjärnan bakom Fourth wing. Den här boken släpps den 27 augusti och jag kommer hänga på låset. Det är dock ingen fantasy, men det gör inget för nästan alla hennes böcker är lika bra, fantasy eller ej.
"Fasanjägarna" av Jussi Adler-Olsen. Andra boken i serien om Avdelning Q. Jag har alltid ratat böckerna pga... hm, jag vet inte riktigt? En saknad känsla? Nu såg vi iallafall den första boken skildras på Netflix och jag blev golvad, så nu är det jag som ger mig på serien i bokform. Fuskar dock och startar med bok två eftersom jag redan har sett den första boken på tv.
"Städerskans nyckel" av Nita Prose. Den tredje delen om städerskan Molly Gray, som är ännu en favoritserie. Än finns boken bara som ljudbok, men den 6 augusti släpps den som e-bok och eftersom jag vill kunna skifta mellan att läsa och lyssna så kommer jag spara boken som en liten present till min sista semestervecka.
"Sanningen om olyckan" av Nicole Trope. Den har legat ett tag i min läslista, ratas alltid till fördel för någon annan titel i den tuffa urvalsprocessen. En vacker dag kommer jag välja den, men det blir inte idag.
"Tale of the heart queen" av Nisha J. Tuli. Den här boken räknas inte, för den kommer inte ut förrän i november. Jag längtar efter den varje dag. Det är den fjärde och sista boken i serien "Artefacts of Ouranos" och bland det bästa jag läst i fantasyväg.
"Stora vackra liv" av Emily Henry. Ännu en favoritförfattare inom feelgoodgenren (som dock inte blir en tönt i översättningen). Det här är hennes sjätte bok och ska man tro recensionerna är den lika bra som de fem första. Jag sparar boken till min semester, vill ligga på en filt i en park och lapa solsken, dricka vin och äta piggelin och läsa utan uppehåll.
"De bedragna kvinnorna" av Leslie Wolfe. Den femte boken om polisen Kay Sharp, även detta en bok som varit sparad länge men sållats bort i sorteringen. De tre första böckerna var helt okej, snudd på bra, men den fjärde boken slet jag med tills jag gav upp en tredjedel in. Femte boken är Kay Sharps sista chans.
Ställer pajen att svalna vid det öppna köksfönstret. Ser telefonen lysa upp, ett meddelande från barnet. Han skriver att han just bemästrat ett nytt recept och skickar en länk. Det är samma paj som svalnar på min köksbänk.
Ett par dagar senare frågar jag vad han gör samtidigt som jag passerar ut genom kontorsdörren för en snabb lunch. Han svarar några minuter senare, skriver att han är på McDonald’s. Jag tittar ner på brickan som just serverades framför mig: big mac, fries, cola zero, cheddardipp.
På lördagen skickar jag en bild på vår pannkaksfrukost. Han svarar sekunden efteråt med en bild på hans egen pannkaksfrukost. Att vi så ofta äter samma mat exakt samtidigt, det gör något med mig, gör att jag känner mig nära honom, att det finns ett band mellan oss, ett som är för alltid där.
Jag har gett mig själv en utmaning som varar tills den inte längre håller: att använda alla mina sommarklänningar som inte är svarta tills det inte längre finns några andra klänningar kvar i garderoben än just de svarta.
I måndags bar jag en klarröd klänning och i tisdags en ljusblå, båda i broderie anglaise men i olika modeller, den röda följsam mot kroppen och med broderade puffar till ärmar, den blå luftig och svävande, som en vibrerande sommarhimmel.
Onsdagens klänning har en vit botten och tunna linjer som bildar ett rutmönster. En omlottklänning som knyts under brösten och sen faller ut i vågor, ett hav av tyg som böljar runt benen, skapar fantasier om att snurra snurra snurra, runt runt runt.
Gårdagens klänning kom inte förrän på kvällen, för kläder som man har på sig hemma räknas inte, även fast man syns i teamsmöten. Gårdagskvällens klänning valdes för att passa vädret, tre mycket modeintresserade väninnor samt en kanna margarita: spaghettiband, ett tajt liv och så en böljande kjol halvvägs ned på vaderna. En vit botten och zafarimönster i blått, grått och svart. Under klänningen en tunn långärmad vit tröja pga, som sagt, vädret.
Och så idag, fredag, blev något av en fuskdag eftersom jag bär samma klänning som igår. Jag vaknade bakis och klänningen låg draperad över tvättkorgen och jag orkade inte tänka, det var för enkelt att bara dra klänningen över huvudet.
Jag trodde att det skulle vara en omöjlig utmaning det här, att den bara skulle vara i några dagar, men ännu finns det flera klänningar kvar att välja bland. En gul, en brun, en blommig och så hela tre stycken blåa, från ljusaste blekblått till koboltblått till midnattsblått.
Regnet dundrar ner där utanför. Jag och min dator är placerade vid matbordet. Jag jobbar hemifrån, dels eftersom regnet ska fortsätta dundra ner och dels eftersom jag ska äta middag med väninnorna ikväll och vill hinna riva av mitt snickeripass på lunchen.
Man skulle kunna tänka sig att man får unna sig en dags ledighet från snickeriet, men vi är så nära att vara klara och jag vill inget hellre än att ha det ur världen, så därför är jag villig att planera om och planerat runt.
Det är för övrigt inget snickrande kvar, den biten är helt klar. Vi befinner oss i slipfasen. Garderoben, dörren, dörrkarmen, golvlisterna, tavelhängarlisterna, väggarna, taket. Allting måste slipas. I skrivande stund har vi bara dörren kvar att slipa och jag tror att den blir klar idag eller imorgon. Sedan ska vi måla alltsammans och efter det, efter det är vi klara.
Då blir det en paus innan vi ger oss på den stora hallen som sitter ihop med vardagsrummet och sedan blir det sovrummet, men inget av det ska startas förrän tidigast i slutet av augusti. Först ska vi ha semester och göra ingenting alls i fyra veckor.
Jag startar dagen på samma sätt som nästan alla mina dagar de senaste veckorna: på ett café halvvägs till kontoret. Beställer alltid bryggkaffe och fröknäcke. Svarar på mail från kvällen före, går genom dagens kalender, blir inringd i ett pågående teamsmöte för att bidra med beslut och mandat.
Promenerar de sista paren hundra meter, tar hissen sju våningar upp, hälsar på de få som är på kontoret, balanserar vattenglaset på datorfodralet när jag hittar min favoritplats längst in i hörnet i tysta rummet. Jag är ensam och det betyder att jag kan ta alla mina möten och samtal härinne, trots neonskylten som säger Knäpptyst!.
Ser klockan passera tioslaget, svarar på de mail som trillat in under min väg till kontoret, skriver det här och kan fortsätta min onsdagsrapport trots att det ännu bara är förmiddag, för mycket sannolikt kommer det se ut så här:
Promenerar till solbänkarna ovanför Rörstrandsgatan när klockan slår tolv. Bär på ett par sallader som jag köpt på Hemköp, har antagligen unnat mig en cola zero. Möter min man där, spenderar fyrtiofem minuter i solen innan vi går åt varsitt håll igen, tillbaka till våra datorer.
Genomför eftermiddagens två möten, tar några samtal på teams, mailar med en bunt olika människor. Känner ingen stress, för läget kräver inte det. Slår ihop datorn innan sjutton, låter den glida tillbaka in i fodralet för att stanna där resten av kvällen.
Går en omväg hem, för att få stegen och solskenet. Köper en islatte på vägen. Värmer köttbullarna som jag rullade i söndags, stuvar makaroner, skivar gurka och tärnar tomater. Byter klänningen mot snickarshorts och en målarfärgsfläckad t-shirt och slipar golvlister.
Duschar vid tjugo när min man sagt att vi inte kan väsnas mer, tar på en lång klänning, slår upp vaniljglass i två skålar, toppar med jordgubbar och chokladsås, sätter oss på balkongen. Går och lägger oss vid tjugotvå, sätter alarmet på sju, gör dagens franskalektion på Duolingo, läser en stund, släcker lampan vid tjugotre, somnar.
Jag läser Tre av Valérie Perrin. Jag gav den en timme när den kom ut för ett par år sedan, men gav sen upp. Igår låg den överst i min bokapp och jag tänkte på hur mycket jag tyckte om hennes första bok, Färskt vatten till blommorna, och sen att alla förtjänar en andra chans.
Nu kan jag inte förstå varför jag slutade en timme in förra gången. Kanske var jag för stressad för det långsamma uppbyggandet, för alla ord som egentligen inte behövs men som verkligen gör just det, behövs.
Kanske kan man inte vara stressad när man läser en bok som mest består av vackra formuleringar, en långsamt framdriven berättelse i ett hav av meningar som flyter in i öronen, slipar ner alla vassa hörn, bygger bo i hjärtat. Nu vill jag aldrig att boken ska ta slut.
De sista dagarna av juni pågår. Himlen skiftar färg i intervaller av kvartar, paraplyet är min ständiga följeslagare, alltid en kofta nedtryck i väskan. Det blir söndagskväll och köksfönstret står på glänt medan jag lagar mat. Solen och molnen tävlar, regnet strilar ner, åskan studsar över hustaken, jagas bort av solen som vinner tillbaka himlen.
En matpaj står och svalnar på köksbänken framför det öppna fönstret. Barnet skriver att han lagar en paj till middag. Vi är sextio mil isär men lagar samma maträtt i exakt samma stund. Det får mig att le, att känna mig nära honom, trots avståndet mellan oss.
Jag var hos en massageterapeut häromdagen. Har så mycket besvär med min nacke och mina axlar och har gått i behandling hos en annan massör hela våren, men nu har hon semester och mina axlar gick nästan sönder, så jag bokade en akuttid hos en annan terapeut.
Och herregud, vilken behandling jag fick. När jag gick därifrån en timme senare kunde jag för första gången på ett år vrida huvudet hela vägen till axlarna. Nästa vecka ska jag tillbaka för del två i behandlingen. Det är så oerhört smärtsamt när hon trycker mot de ömma punkterna, men absolut hundra procent värt det eftersom musklerna faktiskt låser upp sig.
Jag får inte styrketräna alls innan nästa behandling, musklerna är i stress och jag är ordinerad yoga, stretch och djupandning. Det var tydligen en del av problemet, att jag inte andas med magen. Luften fastnar i bröstryggen och det gör hela överkroppen låst.
Hon vill jobba med musklerna två, tre gånger till och sedan vill hon ge mig lymfmassage och efter det ska jag vara som en helt ny människa. Den enda nackdelen är att behandlingarna är dyra som fan, men att bli en helt ny människa kan ju inte heller vara gratis.
Jag åt middag med mina föräldrar och min faster igår. Hon bor i Malmö och brukar åka förbi barnet med kakor ibland, men den här veckan hälsar hon på mina föräldrar. Jag promenerade från kontoret till restaurangen som vi skulle ses på, hann sjunka ner på uteserveringen med ett glas bubbel innan de anslöt.
Ibland tänker jag att det är den allra bästa stunden, den när man är först till en middag och beställer ett glas och bara får vara en stund. Särskilt när man går direkt från jobbet till ett sällskap. Kanske borde man alltid stanna till för ett glas i ensamhet innan man går hem.
Okej, jag hörde själv att det där lät som en alkoholistvarning. Låt oss skippa just den idén.
Hursomhelst. Middagen var mysig, sällskapet var trevligt och maten var... intressant. Jag åt en rätt som heter Pommeräka och som består av skalade räkor, serverade på en hög av pommes och toppade med aioli. Till efterrätt en Crunchy Vanilla, bestående av vaniljglass, jordgubbssås och kanderad bacon. Det var en mycket knepig kombination, men pappa åt upp allas bacon med god aptit, så allt slutade väl.
Jag är på väg till den lilla staden. Har en citronkaka, jordgubbar och tonic i en liten påse. Kakan och jordgubbarna är till mina medarbetare och tonicen är till min mamma. Hon dricker inte alkohol men uppskattar goda alkoholfria alternativ som inte aspirerar på att vara alkoholsubstitut, men det bjuds inte särskilt mycket av den varan i den lilla staden.
Min kvartersbutik däremot, den har en hel hylla med goda alkoholfria drycker. Särskilt en tonic som har smak av jordgubbstårta och som är fantastisk, speciellt med en citronskiva och massor med isbitar.
Jag vet inte om det är för att det är sommar, men just citron och jordgubbar i kombination är mina bästa smaker just nu. Därav citronkakan bredvid mig och jordgubbarna som jag ska servera i en hög intill kakan. Har längtat efter just den kombinationen i flera dagar nu.
Jag får ett sms från min vän. Hon fyller trettiofyra idag och skickar en bild på en leopardmönstrad scarf. När vi åt middag förra veckan skämtade vi om att trettiofem är inträdesåldern för leopardmönster och nu skriver hon att hon har ett inskolningsår.
Jag förevigar min outfit: leopardmönstrad kjol, jeansskjorta och svarta espadrillos, och önskar henne välkommen till leopardepoken.
Det är tisdagsmorgon och jag sitter på ett café. Har en kopp kaffe och en tom assiett intill, smörgåsen som serverades på är redan borta. Angel of the morning spelas i bakgrunden, konkurrerar med ljudet av smattrande tangenter från oss som sitter på rad med datorerna bredvid kaffekopparna.
Det ska regna hela dagen, men ännu har det inte börjat. Jag har samma ljusa jeans som igår, men skjortan är vit och mina ballerina är i leopardmönstrad mesh. Nu spelas Heartbeats av José González och jag tänker att jag skulle kunna sitta här hela dagen, eller iallafall fram till första mötet tiotrettio.
Så blir det måndag i vecka tjugosex. Midsommar är över men utanför fönsterna strilar regnet ner. Temperaturen ska inte nå över sjutton grader under de närmaste dagarna. Klär mig i ljusa jeans, ljusblå linneskjorta och bruna ballerina. Ljusrosa naglar och hår som får lufttorka i mjuka vågor över axlarna. Somrigt men påklätt, avslappnat men fortfarande business.
Har svårt att få upp tempot. I kalendern ligger bara enstaka möten men desto mer admin, men det är som om jag blir loj om inte stressen jagar mig. Vill hellre skriva här, göra listor på spotify och googla sommarhus i södra Frankrike.
Två klänningar hänger i bokhyllan, den ena vit med stora blommor och spaghettiband och den andra ljusblå med små broderade blommor och puffärmar. Jag vet ännu inte vilken av dem valet faller på för dagen.
Jag har fortfarande tid att bestämma mig, ligger ännu i sängen med dagens första kopp kaffe. Jag ska snart gå upp. Äta ett löskokt ägg, en knäckemacka och en näve jordgubbar. Duscha, föna ut håret, lägga en lätt makeup. Till sist välja klänning, eller så låter jag min man välja, och sedan promenera mot tåget.
Vi ska åka till den lilla staden, vår hemstad. Äta midsommarbuffé på en herrgård med min svärmor och sedan åka ut till min bror på landet. Vi har spenderat flera midsomrar i stan och det ska bli fint med något annat, med kossor och hög luft, en grill som tänds på kvällen och barn som hackar tänder efter kyliga kvällsbad.
Den tredje faktorn som gör dessa sommarveckor innan semestern till favoritveckor är caféfrukostarna, antingen ensam med datorn eller tillsammans med en kollega där man varvar att prata jobb och privat. Caféerna är fullsmockade dessa sommarmorgnar och jag vill alltid vara en av de som sitter där, som startar dagen med cappucino och surdegsfralla.
Den fjärde faktorn är våra ständigt återkommande AW:s på vinbarer. Vi har flera i veckan, samma lilla tjejgäng som hamnar på någon av vinbarerna i Birkastan. Oftast bara för ett glas innan vi fortsätter hem och till vårt egna, men ibland dröjer vi oss kvar, beställer in mat och pratar bort flera timmar.
Den femte faktorn är middagarna som vi äter just nu. Alla grönsaker som är i säsong och som kan gå direkt från affären upp på grillplattan. Vi har gasspis och en stor grillplatta som täcker två hällar. Där grillar vi våra hela måltider: majskolvar, sparris, tomater, champinjoner och något proteinrikt. Toppar med en rejäl klick ramslöksbea eller tryffelbea på tallriken.
Ännu en sak som gör dessa sommarveckor till favoritveckor är kläderna, än mer specifikt klänningarna. Jag har många klänningar. Sedan något år tillbaka är de med smockade liv, puffärmar och böljande kjolar. Det är en stil som jag känner mig fin i, kvinnlig och sinnlig.
För dagen är jag klädd i en vadlång leopardkjol, vitt linne och vit linneskjorta, uppknäppt och med uppvikta ärmar. Ballerina i Mary Jane-stil och en stor väska som rymmer datorn. Silkig kjol och luftig skjorta är för övrigt också en stil som jag tycker väldigt mycket om.
Jag sitter på tåget till den lilla staden, ska äta sommarlunch med mina medarbetare och kramas hej då inför semestrarna. Två av dem går på torsdag och sen fortsätter de att droppa av. I mitt Stockholmsteam har en redan lämnat för sina fyra veckor.
Det märktes i både inkorgen och kalendern att förra veckan var skolavslutningsvecka. Visserligen är det ännu bara tisdagsmorgon och kanske är det lugnet före stormen, men jag tycker nog att det märks att det är midsommarvecka nu, att semestertiderna är här eller åtminstone väldigt nära.
Jag har några veckor kvar, har inte ens börjat räkna ner veckorna än, men det gör mig ingenting. Jag gillar de här sista veckorna innan semestern, när det är så lugnt att det nästan är stilla. När datorn aldrig är öppen efter sexton, när jag kan ta en liten sovmorgon, längre lunch och fastna i fikarummet en stund under dagen.
Vi är inte där riktigt än, ännu har inte allting skjutits på hösten, men vi närmar oss. Kalendern är fylld till hälften och det finns hopp om att hinna varva ner innan semestern, att inte behöva braka rakt in i den.
Vi snickrar hela helgen. Gör bara paus över lunchen, köper med oss mat och ger oss själva en timme på solbänkarna. Appen visar tjugosex grader och värmen vibrerar i luften. Jag har min Elsa Billgren-klänning från fredagen men har struntat i både behå och tröja.
Byter om till mjuka shorts och t-shirt när vi är hemma. Sicksackar mellan alla prylar som ligger överallt. Allting som brukade vara inne i kontoret är spritt över resten av lägenheten och jag tror att jag håller på att utveckla skolios av att hela tiden vinkla min ryggrad.
Sent på söndagskvällen kommer vi på att vi har glömt äta middag. Beställer sushi, dukar bordet och tänder ett ljus. Konstaterar att inget känns så mycket sommar som middagar vid tjugotvå och stearinljus som enda ljuskälla.
Och nu är det måndag och midsommarveckan och därmed en liten paus i snickeriet. Arbetet kräver sitt fokus och mina vänner likaså. Jag har precis haft adminförmiddag vid matbordet och ska lägga ett nytt lager nagellack medan jag äter lördagens rester till lunch.
På en galge i bokhyllan hänger en svart klänning med smockat liv och nedhasade axlar. Jag ska kliva i klänningen och promenera till kontoret, göra fyra möten och sedan promenera vidare till en restaurang i närheten, dricka vin och prata bort många timmar tillsammans med två fantastiska kvinnor.
Så blir det fredag. Solen skiner äntligen, sprider en försiktig värme i den lätta vinden, gör att kjolen fladdrar runt mina bara ben. Jag testar en ny stil idag, à la Elsa Billgren, med en tunn långärmad tröja under en långklänning med spaghettiband. Hålknutna ballerina i läder, håret nytvättat och utslaget över axlarna.
Vi ska splitta helgen mellan att snickra vidare inne på kontoret samt att dyrka solen från solbänkarna på den avstänga motorvägspåfarten vid Rörstrandsgatan. Äta lunch och vila någon timme, sedan tillbaka till snickeriet.
Just nu har vi tre fokusområden: sätta nya dörrfoder runt balkongdörren, bygga om förvaringsutrymmet ovanför vår lilla hall och som man når från kontoret och att bygga in garderoben. När snickrandet är klart är vi redo att gå över till finliret: måla och göra tjusigt. Ser väldigt mycket fram att komma till finliret.
Matbloggen skulle kunna pågå i all evighet. I måndags åt jag en sunkpizza med banan och curry som en alldeles för sen lunch under vår lediga dag när vi köpte byggmaterial. Vi satt på en uteservering med utsikt över E4:an, med kepsarna fortfarande kvar på huvudet, och slukade varsin fantastisk pizza på bara några minuter.
Idag har jag en styrelsemiddag på Portal. Det är en tjusig restaurang, med pressade vita dukar och bara ett lågt sorl i bakgrunden och snudd på obligatoriskt att beställa både förrätt och varmrätt.
Innan Portal ska jag träffa en vän. Hon har precis blivit chef över det säljteam som hon ingår i och behöver snabba tips och tricks för hur man axlar utmaningen. Jag har lovat att stå för råden och hon för vinet.
Om gårdagen var en tillbakablick på mat som ätits på sistone så får dagens blogg bestå av mat som just nu upptar min tankeverksamhet i vad som antagligen är en ohälsosamt stor mängd. Varsågoda för mat som jag inte kan sluta tänka på:
Tunna pannkakor i en fluffig hög med lönnsirap, jordgubbar och blåbär och ett knappt synligt täcke av florsocker. Jag vill äta pannkakshögen till frukost en lördag utan planer. På tal om frukost planfria lördagar är jag även sugen på äggröra med rostat bröd och körsbärstomater som långsamt steks på bara ena sidan och som samtidigt är både kalla och hårda och varma och rinniga.
ICA aptiten på Södermalm har Stockholms bästa utbud av franska matvaror, bland annat fransk yoghurt i en mängd olika smaker. Kokos är allra bäst, krämig och söt och alldeles perfekt. Jag vill ha den som ett komplement till det som var helgens frukost: knäcke med lagrad ost och tomat, salt och svartpeppar, jordgubbar och en stor kopp kaffe. Jag drömmer om det som min vardagsfrukost och pannkakor och äggröra som helgfrukost.
Jag har varit sugen på indiskt i en halv evighet. Äkta, indisk mat. Nåväl, så äkta som det kan bli på en restaurang i Stockholm. Jag tror att det är naanbrödet som jag längtar efter mest, för jag får det aldrig lika gott hemma. Jag längtar, trånar, efter att äta en riktigt bra indisk middag på en restaurang. Vad jag skulle beställa, förutom brödet, förändras varje dag. Just nu ligger palak paneer bra till.
Det ligger en fiskrestaurang på Sankt Eriksgatan. Den är alltid full, har vissa dagar till och med kö utanför. Jag tror inte att de har mer än tre rätter: fish and chips, fiskburgare och moules frites. Det doftar alltid fantastiskt av friterad fisk när man går förbi och jag tänker deras på fish and chips flera gånger i veckan.
Jag skrev om det redan igår, om vad som hade gjort mathelgen fullkomlig: vaniljglass, jordgubbar och chokladsås. Jag förstår inte varför jag inte gjort slag i saken för det är ju den enklaste saken i världen. Faktum är att allting som jag drömmer om att äta är superenkla saker att ordna. Kanske ska jag ta tag i det med en gång, nu med detsamma, jag bokar bord.
Hej och välkomna till min matblogg. Jag har ätit så fruktansvärt gott de senaste dagarna så från mig till er samt även från mig till mig själv som en minnesanteckning kommer här de senaste dagarnas mat.
Torsdag: Smoothie och croissant från Vetekatten på tåget till den lilla staden. Jordgubbar och vaniljbullar som fika med mina team (vilket även blev min lunch eftersom någon annans dåliga planering ställde in min lunchrast). Pasta carbonara och rödpang och sen en efterrättspizza med pistagekräm, nutella och bär med väninnor på kvällen.
Fredag: Knäckebröd med lagrad ost, en skivad tomat, salt och peppar. En näve jordgubbar och två koppar kaffe. Och så en grönsallad som grund i lunchen, toppad med tonfisk, ett feminutersägg, sparris och aioli. På kvällen en tallrik med grillad fläskfilé, en majskolv, en halverad grillad tomat och ramslöksbearnaise. Ett glas rosévin med en isbit.
Lördag: Samma knäckebröd och ost, men gurka istället för tomat och en persika istället för jordgubbar. Fortfarande två koppar kaffe. Vid tvåsnåret gör min man varsin öppen omelett i små gjutjärnsformar. De har skinka, soltorkade tomater och rödlök och toppas med olivolja. Till middag serverar han oss grillad kycklingfilé och sparris med finriven parmesan och en sallad med körsbärstomater, mozzarella och basilika. Ett ekfatslagrat chardonnay i glasen. Tryffelchips och rödpang till Tuccis nya italienska matprogram sent på kvällen.
Söndag: Fil och flingor, ett gäng jordgubbar och en banan som slantas rakt ner i skålen. Till lunch en chicken BLT på lördagens middagsrester. En eftermiddagsdrink i form av GT med rabarbertonik. På kvällen en lätt grönsallad med tomat och rödlök, smörstekt torskrygg, ett halverat krämigt ägg och sparris. En rejäl klick hollandaisesås och så ett glas bubbel.
Om mathelgen varit perfekt hade en skål med vaniljglass, jordgubbar och chokladsås rymts där någonstans, men det är ju också viktigt att en flicka får drömma.
