Ni bestämmer: Om att få barn så ung.

Vi fortsätter med önskeinläggen och nästa fråga handlar om när barnet kom, men svaret är långt, så väldigt långt, så jag delar upp det i två delar: en del om när barnet kom och en del om när det bara var barnet och jag.

Barnet kom precis innan jag skulle fylla nitton, men då hade jag varit vuxen längre än andra artonåringar. Jag flyttade hemifrån året som jag skulle fylla sexton, flyttade till en större stad för att plugga. Bodde tillsammans med en pojke, levde livet, växte upp.

Sista året på gymnasiet tog det slut med killen som jag bodde tillsammans med och jag flyttade hem till den lilla staden igen och pendlade till skolan. Började umgås med äldre killar, festade hårdare, testade gränser. Hittade ett sätt att förkroppsliga smärtan som jag kände inuti men vägrade erkänna: jag slutade äta. Rasade i vikt men kände äntligen att jag bestämde över mig själv.

Sen träffade jag barnets pappa. Han var äldre, kroppsbyggare, lite farlig. Han kastade en stol i väggen när han blev arg och jag ville göra honom snäll. Jag åt nästan inget, var ständigt illamående, hade nästan aldrig mens. Blev förtvivlad när magen slutade bukta inåt. 

Jag minns inte när jag gjorde graviditetstestet. Minns inte mina tankar, minns inte hur jag kände. Men jag minns när mina föräldrar tog mig till sjukhuset, minns den stränga tonen i läkarens röst när han sa att jag höll på att svälta livet ur både mig och mitt barn. Jag minns att jag tänkte att det inte fick hända, att mitt barn skulle jag ju skydda med mitt liv.

Från den stunden har han varit mitt allra viktigaste.