Ni bestämmer: Om att bli någons mamma.

Redo för andra delen om hur det var att bli någons mamma som nittonåring? Jag fortsatte leva tillsammans med barnets pappa under de två första åren. Han jobbade mycket, nästan hela tiden. På en fabrik under dagarna, som personlig tränare på kvällarna och som ordningsvakt på helgerna.

När jag sa att jag ville separera sa han att han gärna ville träffa barnet ibland, men att han alltid känt att barnet var mer mitt än hans. Jag sa inte emot. Han skaffade en etta i närheten och blev en lekfarbror. Hämtade på förskolan och spenderade ett par timmar med barnet på eftermiddagarna, tog ledigt på fredagskvällar för att vara med honom. På sitt eget sätt har han varit en bra pappa. Jag tror att det är det enda sättet som han är kapabel till.

Vi var flera kompisar i samma ålder som umgicks varje dag. Hängde med barnen i lekparken, hjälptes åt med ungarna, åt middag hos varandra. Att bli barnets mamma var den mest friktionsfria förändringen i mitt liv. Han blev en förlängning av mig själv och det var som att jag hittade vem jag var med honom.

Mitt liv, vårt liv, här och nu är bra på alla sätt och vis men jag kommer alltid minnas de där åren med värme, som om det är de bästa åren i mitt liv. När barnet var fem träffade jag min man. Eller som barnet brukar säga: Vi träffade honom när jag var fem, som om han var precis lika delaktig i det, och långsamt blev livet så som vi känner det idag.