Bara nonsens, skrolla vidare.

Söndag kväll och jag sitter skräddare i soffan. En lördag och nästan en söndag hann gå innan datorn öppnades. Min man lagar mat och det är meningen att jag ska arbeta ikapp veckan och förbereda nästa, men jag har inte lust. Två lediga dagar verkar göra mig bekväm. Jag undrar vad tre lediga dagar gör. 

Hursomhelst. Vi var på Arctic Monkeys igår. De var bra, sanslöst bra, men bandet interagerade ingenting alls med varandra och sångaren refererade till en låt som hans nya låt, inte bandets, och det är sånt som kan ge mig ett skav inombords.

Hursomhelst, igen. Jag borde jobba lite, en stund iallafall. Ville bara säga... ja, vad ville jag säga egentligen? Jag har verkligen ingen aning. Förlåt för att jag upptog er tid, önskar att jag kunde ge tillbaka den minut eller två som det tog att läsa detta nonsens.

Ni bestämmer: Om vänner och vänskap.

Är det något som jag märker allt tydligare i takt med att åren går så är det att relationer flyter in i varandra. Kollegor blir bekanta blir vänner. Det är fint. Jag fick en fråga om just det, vänner och vänskap. 

Mina vänner här i Stockholm har jag lärt känna genom jobbet. Vissa av dem är nära, som Rachel och Harvey, och andra är ytligare men inte mindre viktiga. De är dagliga chattar, ett glas vin efter jobbet ibland, bra dialoger men sällan på djupet. Jag tycker om att spara det djupa, intima, till några få nära.

Mina barndomsvänner är både kvar i den lilla staden och spridda över världen. Vi hörs på instagram ibland, följer varandras liv utan att göra alltför mycket väsen. För några veckor sen skrev en av dem att hon flyttar till Stockholm och att vi måste börja umgås. En del av mig blev glad och en annan del vill leva på minnet av den hon brukade vara, de vi brukade vara.

En annan viktig del för mig när det gäller vänskap är bloggen och sociala medier. I en tid där dagarna fylls med arbete, träning och familj skulle jag inte träffa någon alls om inte instagram fanns. Sociala medier håller mig förankrad i världen, relationerna och verkligheten. Det är inte att förringa eller förminska. För mig har sociala medier och bloggen ett riktigt värde.

Kvällens status.

Så går dagen och jag genomför mitt allra första möte med min grupp och det är en så positiv stämning genom hela mötet. Alla är glada och förväntansfulla och när vi säger hej då känns det varmt och mjukt inuti.

Jag avslutar mötesdagen tillsammans med inredningsarkitekten. Hon har gjort en skiss med de möbler som vi bestämt, parat ihop med mattor och lampor mot en bakgrund av våra färgval. Det blir så fint att jag inte kan sluta le.

Vi bokar restaurang för första kvällen i Aten och börjar bläddra bland sommarkläderna i garderoberna. Barnet testar sina skjortor och jag beställer nya vita tygskor. Så kommer kvällen och foten är i princip bra. Svullnaden är borta och smärtan är på sin höjd en ömhet.

Dagens status.

Jag gick inte och lade mig klockan nio igår. På ett sätt gjorde jag det redan vid nitton, på ett annat sätt någon gång efter tjugotvå. När middagen var uppäten och köket städat gick männen i mitt liv till gymmet. Själv lade jag mig i sängen, ovanpå täcket, med en bok i handen och ett glas rosévin på sängbordet. 

Låg kvar så tills boken var utläst vid tjugotvå och upptäckte sen att det dröjde en hel kvart innan foten svullnade i stående läge. Det är en klar förbättring. Jag tror inte att jag behöver söka vård igen, det blir långsamt bättre och jag vet inte om jag är så rädd egentligen, jag måste bara sluta känna efter så mycket. 

Här var det en dramaqueen.

Idag ska jag gå och lägga mig klockan nio. Senast. Det har varit bestämt sedan kvart över sex imorse, när jag stod i duschen med pannan mot kaklet och vattnet strilandes över huvudet och ville gråta av trötthet.

Jag tittar på möbler hela dagarna. Drömmer om möbler på nätterna. Jobbar ikapp mitt vanliga jobb på kvällarna och drömmer lite om det också. Jag fortsätter linka runt på blodproppen, enligt doktorns ordination. Smörjer med blodförtunnande, på doktorns ordination.

Det tar emot att promenera runt på foten. Den svullnar upp så snabbt, ådernätet blir hårt och ömt. Sedan sätter jag mig ner och foten går tillbaka till sin vanliga storlek och färg på någon minut. Ska jag verkligen gå på den? frågar jag min man, som om han vet. 

Det har börjat påverka mig. Någon slags rädsla över att foten inte blivit ett stort blåmärke än, som handen blev båda gångerna. Betyder det att propparna är kvar i blodomloppet, är de på väg till hjärnan, ska de göra mig till en grönsak?

Ni bestämmer: Min träningsrutin.

Någon av er ville höra mer om min träningsfilosofi och den är ganska enkel: alla träningspass är bra pass, även de som bara varar tjugo minuter. Jag har som rutin att träna något varje dag tills jag inte orkar/hinner/har lust och då kastar jag in en vilodag. Det brukar resultera i ungefär fem pass i veckan.

Varannan dag springer jag men nästan aldrig mer än fem kilometer och då är det den långa rundan. Om jag inte byter sida på trottoaren vid ett särskilt ställe viker jag nästan alltid av efter tre kilometer, bara för att genmöjligheten dyker upp. 

Jag brukade tänka att det var grundproblemet i min träning, att jag blir uttråkad tjugo minuter in, men nu ser jag det som en grundförutsättning istället. Träningen måste gå fort och får inte kännas som ett hinder. Så varannan dag springer jag tre till fem kilometer och varannan dag går jag till gymmet och kör yoga och styrka.

Jag delar in styrketräningen i tre roterande pass: push, pull och legs. Push är övningar där man pressar bort från kroppen och då aktiverar bröst, axlar och triceps. Pull är övningar där drar mot sig och tränar rygg, biceps och mage. Legs är legs, alltså ben. 

Jag kör både maskiner och fria vikter, men föredrar att träna med stänger och hantlar. Varje styrkepass inleds med en kvarts yoga, både för att mjuka upp kroppen inför styrketräningen men också för att det oftast är första gången under dagen som jag sitter ner och inte har någon i mitt öra.

I styrketräningen väljer jag nästan aldrig genvägar. Jag tror att det är för att jag gillar känslan av att bli stark. Det är en så tydlig progression att välja tyngre hantlar eller klara fler reps. Det tilltalar mig, håller mig alert. Om jag måste stryka ett träningspass är det löpningen som försvinner alla dagar i veckan, men styrketräningen kan jag planera runt för att få till. Tveksamt om jag skulle göra det för en löprunda, med handen på hjärtat.

Vårregnet.

Det föll ett fint regn igår när jag haltade hem från närakuten. Dagens värme låg fortfarande kvar i luften och från asfalten kom den där doften, den som doftar av sommarregn. Och jag har haft rosévinspremiär, trottoarerna har sopats och vinterkapporna är undanhängda, men ingenting har känts så mycket vår som regnet som föll igår.

Och nu väntar en vecka av regn och knappt tio grader, men förändringen har redan skett. Tio grader idag känns inte som tio grader i mars och regnet, regnet doftar annorlunda.

Bra och dåligt.

Tack för er fina respons på det förra inlägget. Ni är ❤️. Det känns så himla rätt och bra i magen. Jag har aldrig haft några chefsambitioner, men i samma stund som jag fick frågan kände jag direkt att det är ett steg som jag verkligen vill ta. Särskilt tillsammans med gruppen som jag kommer leda. Vi kommer bli ett dream team, jag bara vet det.

Mindre bra är dock timmarna som jag precis har spenderat på akuten. För ungefär ett halvår sen, när jag torkade av matbordet, var det som att det smällde till i handleden. En propp stor som en ärta täppte igen venen. Min man masserade försiktigt och efter några minuter var den borta. Förra veckan hände det igen, fast på ovansidan av handen.

I eftermiddags fick jag två proppar i foten, men som inte lät sig masseras bort. Ringde 1177 som startade videosamtal och tittade mycket ingående på mina fötter och sedan skickade mig raka vägen till en akutmottagning.

Läkaren där blev dock inte särskilt oroad utan berättade bara vilka symtom jag behöver hålla koll på om propparna sätter sig djupt och så var det inte mer med det. Vilket nästan känns värre. Blir hellre av med benet än lämnar akuten med känslan av att ha sökt vård i onödan. Nästan iallafall.

Big boss och little boss.

Minns ni när jag hade den där mässan för några veckor sen? I slutet av den första dagen var det bara jag och min chef kvar i det lilla konferensrummet. Har du en stund nu när det bara är vi? frågade han och jag blev orolig, för det var något i hur han sa det.

Sedan berättade han att vår avdelning växer för snabbt. Jag kan inte ha tio säljare, en projektledare, två koordinatorer och två administratörer som rapporterar till mig. Inte med de tillväxtmål som vi har på oss, säger han. Okej, säger jag, livrädd för att nästa mening ska vara att han vill släppa mig, men det är inte det som han säger sedan. 

Så jag vill ändra det. Jag vill att alla säljare rapporterar till mig och jag vill att du rapporterar till mig, men jag vill att alla som arbetar administrativt rapporterar till dig. Jag vill att du blir deras chef. Han ler. Du såg väldigt rädd ut där i början, fortsätter han och jag säger att han skrämde mig. Han frågar hur jag känner nu. Ännu räddare, säger jag och ler. 

Jag frågar om det innebär personalansvar och han nickar. Rubb och stubb, säger han. Det är en ny roll och en ny lön. Du kommer att få gå en ledarskapsutbildning, men framför allt gör vi det här tillsammans. Vi tar oss an vår avdelning tillsammans. Du har mig i ryggen hela tiden, säger han. Han är tyst en stund, betraktar mig. Jag skrattar nervöst. Är du med? frågar han. Ja för fan, säger jag.

Idag blev det officiellt att jag blir chef för projekt och administration inom centrala avtal.

Här och nu.

Det känns som att det var hundra år sen jag bloggade här och nu. Alla de här önskeinläggen som jag skriver och tidsinställer är perfekta för den stressade människan som jag är just nu, men jag har saknat det här, att blogga för och i nuet. 

Jag sitter på ett café på söder och skriver. Tog tunnelbanan till slussen imorse och hoppade på en buss mot Nacka. Klev av vid Kvarndammen och promenerade femton minuter ut i ingenting och tittade på möbler till det nya kontoret. Följde sen vattnet in mot city. Stannade halvvägs, hos Jura, och testade kaffemaskiner till kontoret.

Och nu sitter jag här på ett café på söder, har mailat bort en lunch och ska snart slå ihop datorn och promenera Ringvägen ner, träffa inredningsarkitekten och kika på ett kontor som ska göra sig av med sina nästan nya designermöbler. Jag tänker att jag ska roffa åt mig dem. Ville bara säga hej först.

Ni bestämmer: Skillnaden mellan att skriva bok och blogg.

Jag bor här undrar om skillnaden mellan att skriva bok och blogg. För mig är den oändlig. Jag har bloggat varje dag i femton år. Bloggformatet sitter i mig, i mina fingrar. Det gör verkligen inte bokskrivandet. Jag har hela berättelsen klar för mig, jag har en synopsis kapitel för kapitel, jag vet exakt vad som ska hända. Ändå blir boken aldrig klar. 

Det svåra är inte att skriva de stora händelserna, det svåra att driva berättelsen vidare mellan händelserna. Att låta den som (förhoppningsvis) läser få vila men inte tappa intresset. Jag blöder ur mig varje ord när jag skriver på boken. Sedan loggar jag in här och fingrarna flyger över tangenterna.

Ibland tänker jag att jag borde sluta blogga, låta orden bara hitta ut i boken. Eller böckerna, för jag har fem grova synopsis till. Jag vet inte om livet räcker till för jobb, blogg och bok. Men jag tror inte att livet skulle vara lika roligt utan bloggen.

Ni bestämmer: Var jag köper mina kläder.

Det kom en fråga: Annars kanske skriva om var du köper dina kläder? Låter ju dunderfint med smörgul blus tex, men tar gärna emot tips på pyjamas för det är ju världens bästa plagg.

I julas publicerade jag en bild på instagram där jag hade en röd tröja på mig. Någon undrade försiktigt vart den kom från och jag svarade H&M. Trodde det men ville inte förolämpa dig, skrev hon tillbaka, men det behöver man aldrig vara orolig för med mig. 

Jag blandar friskt i mina inköp, varvar dyrt med billigt. Låter plagget styra om jag vill ha kvalitet eller trend. Jag skulle aldrig lägga tusenlappar på något som jag inte kommer vilja använda om två år men snålar inte om jag vet att det är ett plagg som jag kommer vilja bära ofta och länge.

Så jag handlar på H&M ibland och Mango emellanåt. Fastnar ofta för &Other Stories, Twist & Tango och Filippa K. Oftast när jag är på jakt - eller är uttråkad - surfar jag in på Boozt och väljer en kategori och fyller varukorgen med allt som är fint. Ibland stannar jag där, bara drömmer lite, och ibland får något komma hem.

Just den smörgula blusen är från H&M, men verkar inte finnas kvar. Det var det om var jag köper mina kläder. Nu blir det pyjamaslänkfest!

Fantastiskt set med byxor och skjorta i silke. 

Dessa pyjamasbyxor med en tunn långärmad bomullströja kanske? Det är för övrigt så jag oftast går pyjamasklädd, i pyjamasbyxor och en tunn vardagstopp.

Fick akut behov av dessa trosor att para ihop med ett linne med spagettiband för när det ska sovas. Jag vet inte hur ni gör, men pyjamas är kvällsklädsel och när jag sover vill jag ha trosor och linne eller ett kort nattlinne.

Ett pyjamasset i satin med linne och shorts, perfekt för varma sommarnätter.

Jag har det här nattlinnet i svart och i rosa och sedan en vecka tillbaka även i grönt.

Kimono är för övrigt ett av mina bästa plagg om sommaren, startar och avslutar dagarna med en morgonrock i satin över nattlinnet.

Ni bestämmer: Vad jag gör om dagarna.

Och om kvällarna och rätt många helger, om vi ska vara ärliga. Nästa önskeinlägg handlar om mitt jobb, vad jag gör om dagarna och hur jag hamnade där. Jag halkade in för tolv år sen och fastnade, kan man säga.

För tolv år sen var jag på ett konsultuppdrag via ett bemanningsföretag och vantrivdes så fruktansvärt. Jag talade om det för min chef på bemanningsföretaget och hon berättade att de precis hade fått en öppning på ett företag inom säkerhetsbranschen, sa att det bara var ett uppdrag på ett par månader men det iallafall var något annat. Jag minns att jag inte ens funderade, att jag tog uppdraget på stående fot.

Så jag började jobba på det där brandskyddsföretaget. Blev konstigt intresserad av systematiskt brandskyddsarbete och det kändes som att jag hörde hemma. De där två månaderna gick och nya uppgifter presenterades och konsultuppdraget blev en fast anställning. Jag gick från administratör till projektledare, rörde mig mellan alla våra olika segment, växte in i rollen och i företaget. 

För fyra år sen köptes vi upp av ett riskkapitalbolag och vår tillväxtresa tog fart. Då blev det roligt på riktigt. När jag började var vi trehundra medarbetare och omsatte fyrahundra miljoner, idag är vi en miljardkoncern med en personalstyrka på niohundra.

Idag jobbar jag med två olika fokus: implementering av centrala avtal och med interna projekt. Jag tillhör gruppen för centrala avtal. Vi är fem key account managers, fem account managers, två administratörer, två projektkoordinatorer och en projektledare - varav den sistnämnda då alltså är jag - som arbetar med att landa, förvalta och utveckla centrala avtal.

Parallellt med det driver jag interna projekt, mest för att jag är en jävel på att få saker gjorda och känner bolaget utan och innan, om jag ska skippa blygsamheten. Det är det delade fokuset som gör att mitt jobb är det roligaste på hela företaget, det är jag övertygad om.

Rättelse.

Skrev häromdagen att jag sällan köper rosévin pga inte mitt bästa vin, men så köpte jag hem en flaska till lammet på påskmiddagen och det var så gott att jag var tvungen att köpa en flaska till och sen ännu en.

Jag vet inte om rosévin har skärpt till sig eller om mina smakpreferenser har förändrats, men hursomhelst vill jag ha era bästa roséviner. Gå loss i kommentarsfältet om tre, två, ett. 

Lördag 19:24.

Solen trillar in runt rullgardinen, väcker mig vid sju. Ligger kvar i sängen, dricker en kopp kaffe, vaknar långsamt. Tidningen ligger på marmorgolvet i hallen när vi går upp. Smoothiebowl med jordgubbar och granola, ännu en kopp kaffe.

Vida byxor, lång blus och stickad tröja. Sneakers, blazer och solglasögon. Vi promenerar kors genom stan, har ett bestämt mål: Stockholms ost och chark på Södermalm. Vi handlar alltid i systerbutiken på Östermalm, men aldrig tidigare på Söder. Handlar till kvällens charkmiddag.

Stannar för lunch på väg till Söder - sticky pork och rosévin - och för eftermiddagsfika på väg hem - cappuccino och mazarin. Har tjugotretusen steg i benen när vi kommer hem. Lägger oss på soffan, ska bara blunda en kvart men vaknar en timme senare. 

Där är jag nu. Yrvaken med en filt om kroppen i soffan. Jag ska skriva klart det här, tända ljusen, blanda en drink - jag tror en dry martini - och göra det långsamma lördagsnöjet städa medan min man gör oss en charkbricka.

Stressen och käkarna.

Efter att tandläkaren har undersökt och ställt alla sina frågor får jag gnissla och pressa ihop tänderna mot ett papper. Hon pekar på tanden som gör ont. Det är som ett blåmärke under den här, säger hon. Du måste bli medveten om när du pressar ihop tänderna.

Dagarna går och jag kommer på mig själv med att pressa ihop tänderna hårt, hårt, hårt en dag på tunnelbanan. Vaknar flera gånger under nätterna av att käkarna ömmar. Smärtan i tanden klingar av efter att hon filat på hörnet som tog emot när jag pressade ihop tänderna. 

Men det är som att den här fåniga lilla diagnosen stresskäkar, som nog inte ens är en diagnos, gör mig nedstämd. Varje gång jag kommer på mig själv med att pressa ihop tänderna känner jag mig dum. Vem fan biter ihop så hårt att det blir blåmärken under tänderna? Bara en idiot.

Jag blir trött, somnar innan tjugotvå och kommer inte upp ur sängen i tid på morgonen. Trött och nedstämd. Ingenting känns roligt, jag vill bara sova. Min man frågar gång på gång om jag håller på att bli sjuk men det är inte det, jag mår inte dåligt, jag har bara stresskäkar.

Annars då?

Det är kallt på morgnarna men skönt på eftermiddagarna. Jag har hängt undan min vinterkappa, tagit fram blazern i ull istället. Har en silkig scarf runt halsen, gömmer händerna i långa tröjärmar.

Lyssnar på Det du inte ser av Katherine Webb när jag promenerar till och från kontoret. En dag lyssnar jag en timme mellan mina möten. Barnet ringer och småpratar ibland. Jag övar på att inte höra av mig för ofta. Kommer hem och säger vet du vad som hände idag? till min man. Barnet har ringt två gånger!

Jag får akut tandvärk och mailar min tandläkare. Jag får komma samma dag. Hon tar bilder och undersöker. Det är inget fel på tänderna, säger hon. Jo, säger jag. Du har stresskäkar, säger hon. Du gnisslar och pressar när du sover. Hon slipar på ett hörn som är lite högre än de andra. Känn efter nu, säger hon och jag biter försiktigt ihop. Åh, säger jag. 

Byggledaren för vårt nya kontor står i min dörröppning med en trave mattprover i famnen. Han brer ut dem över mitt skrivbord. När behöver jag lämna besked? frågar jag. Med vår deadline? Nu, säger han och jag drar ett djupt andetag, tänker på väggfärger och möbler och pekar sen på en kvadrat.

En dag när jag kommer hem från kontoret är lägenheten tyst och tom. Min man är på gymmet och barnet är borta hela veckan. Byter om till springkläder. Mina triceps protesterar när jag sätter upp håret i en snodd, stramar ilsket efter gårdagens träning. Vi tränar efter jobbet varje dag, men dricker också ett glas vin till maten och slöar på soffan dagens sista timme.

Ni bestämmer: Om att det bara finns ett barn.

Nästa önskeinlägg är på samma tema som föregående: barn. Mer specifikt hur det kommer sig att det bara finns ett barn, om det inte känns för personligt att svara på. Jag vet inte om det känns för personligt. Kanske lite, eftersom det inte bara är min sak att prata om.

Det var inte meningen att jag bara skulle haft ett barn. Att vi bara skulle haft ett barn. Om saker hade varit annorlunda hade vi varit en familj med två barn. Ett som snart fyller arton och ett som precis fyllt sex.

Men det kommer inte bli så och jag är okej med det. Vi pratar om det ibland, om att försöka igen, men det tog så många år att bli gravida och sen slutade det så olyckligt och vi har det bra ändå, vi har det bra och vi utmanar inte ödet.

Ni bestämmer: Om att bli någons mamma.

Redo för andra delen om hur det var att bli någons mamma som nittonåring? Jag fortsatte leva tillsammans med barnets pappa under de två första åren. Han jobbade mycket, nästan hela tiden. På en fabrik under dagarna, som personlig tränare på kvällarna och som ordningsvakt på helgerna.

När jag sa att jag ville separera sa han att han gärna ville träffa barnet ibland, men att han alltid känt att barnet var mer mitt än hans. Jag sa inte emot. Han skaffade en etta i närheten och blev en lekfarbror. Hämtade på förskolan och spenderade ett par timmar med barnet på eftermiddagarna, tog ledigt på fredagskvällar för att vara med honom. På sitt eget sätt har han varit en bra pappa. Jag tror att det är det enda sättet som han är kapabel till.

Vi var flera kompisar i samma ålder som umgicks varje dag. Hängde med barnen i lekparken, hjälptes åt med ungarna, åt middag hos varandra. Att bli barnets mamma var den mest friktionsfria förändringen i mitt liv. Han blev en förlängning av mig själv och det var som att jag hittade vem jag var med honom.

Mitt liv, vårt liv, här och nu är bra på alla sätt och vis men jag kommer alltid minnas de där åren med värme, som om det är de bästa åren i mitt liv. När barnet var fem träffade jag min man. Eller som barnet brukar säga: Vi träffade honom när jag var fem, som om han var precis lika delaktig i det, och långsamt blev livet så som vi känner det idag.

Ni bestämmer: Om att få barn så ung.

Vi fortsätter med önskeinläggen och nästa fråga handlar om när barnet kom, men svaret är långt, så väldigt långt, så jag delar upp det i två delar: en del om när barnet kom och en del om när det bara var barnet och jag.

Barnet kom precis innan jag skulle fylla nitton, men då hade jag varit vuxen längre än andra artonåringar. Jag flyttade hemifrån året som jag skulle fylla sexton, flyttade till en större stad för att plugga. Bodde tillsammans med en pojke, levde livet, växte upp.

Sista året på gymnasiet tog det slut med killen som jag bodde tillsammans med och jag flyttade hem till den lilla staden igen och pendlade till skolan. Började umgås med äldre killar, festade hårdare, testade gränser. Hittade ett sätt att förkroppsliga smärtan som jag kände inuti men vägrade erkänna: jag slutade äta. Rasade i vikt men kände äntligen att jag bestämde över mig själv.

Sen träffade jag barnets pappa. Han var äldre, kroppsbyggare, lite farlig. Han kastade en stol i väggen när han blev arg och jag ville göra honom snäll. Jag åt nästan inget, var ständigt illamående, hade nästan aldrig mens. Blev förtvivlad när magen slutade bukta inåt. 

Jag minns inte när jag gjorde graviditetstestet. Minns inte mina tankar, minns inte hur jag kände. Men jag minns när mina föräldrar tog mig till sjukhuset, minns den stränga tonen i läkarens röst när han sa att jag höll på att svälta livet ur både mig och mitt barn. Jag minns att jag tänkte att det inte fick hända, att mitt barn skulle jag ju skydda med mitt liv.

Från den stunden har han varit mitt allra viktigaste.

Söndagsmåndag, måndagssöndag.

Påskens sista dag. Det är en måndag fast som en söndag. Vi städade i nio timmar igår. Varenda centimeter av vårt hem har utsatts för en trasa. Det doftar såpa överallt. Min man säger att det inte är normalt att vara så nöjd över en ren lägenhet, men han säger det med kärlek i rösten.

Barnet har påsklov nu och åkte till sin pappa imorse. Vi som blev kvar hemma tog oss ut på sopade trottoarer. Promenerade under en knallblå himmel och en sol som värmde. Jag lämnade halsduk och handskar hemma, hade min ullblazer för första gången i år.

Imorgon börjar vecka femton, men det är ju inte helt sant när jag tänker efter. Det är ju som sagt måndag, fast som en söndag, idag.

Och så en påskafton.

Lagar mat hela dagen. Eller det är väl inte sant, men från tio till fjorton iallafall. Innan tio städar jag, fast bara lätt för imorgon ska vi ha storstädning. Alla i familjen ska vara med och jag har behövt muta den ena med drinkar och den andra med pannkakor.

Men det är imorgon och nu är nu. Påsklunchen är uppäten (alla tog två gånger och inga rester blev kvar, ser det som ett lyckat projekt), disken är diskad och nu ska vi sjunka ner i soffan för ett maraton av True detective, hela familjen. Tror att det kanske är den här stunden jag längtat mest efter på hela påsken.

Den långa fredagen, del två.

Min svägerska har dukat upp ett bord som sträcker ut sig över hela vardagsrummet. Femton personer som trängs runt en påsklunch. Mjuka soffor och bubbel i knubbiga glas efteråt. Promenerar hem mellan Äppelvikens enorma villor och dyra bilar.

Handlar till påskaftonens middag. Att göra det halv åtta på långfredagen är mysigt men dumt och det krävs tre olika affärer innan vi har en komplett påskbuffé. Trollar fram ett påskägg till barnet. Han sjunker ner i soffan och min man intill, påskägget mellan dem.

Jag putsar en lammstek, zestar ett par citroner och pressar ur saften, hackar en kruka persilja och river ner ett par vitlöksklyftor. Gnider in gremolatan i lammsteken och täcker den med brynt smör. Klockan är tjugotvå och jag sätter sous viden på fjorton timmar. 

Den långa fredagen.

Jag glömmer stänga av mitt vardagsalarm och det gör inget undantag för lediga fredagar. Klockan sex ringer det från sängbordet och jag stönar ner i kudden. Slutar försöka somna om fyrtiofem minuter senare.

Hämtar en kopp kaffe och pallar upp de nya kuddarna bakom ryggen och tänker att det inte gör något. Läser recept för påskaftonens buffé som jag ska duka upp för mina föräldrar och min faster. Skickar länkar med förslag till mitt efterrättsansvarige barn.

Nu är det tre timmar senare och jag ligger kvar i sängen. Min man andas tungt mot min arm, sover fortfarande djupt. Barnet stökar i köket. Det låter som att han tömmer diskmaskinen och steker ägg.

April, veckan och påsken.

Livet pågår mellan mina tidsinställda önskeinlägg. April kommer och det är verkligen en april. Solsken och snö om vartannat. Jag lever efter min lista med saker som behöver ske för att datorn ska kunna ligga kvar i väskan från torsdag till tisdag. Säger till min man att om inget oförutsett händer är det en påsk utan arbete.

Och så blir klockan sjutton på skärtorsdagen och inget oförutsett har hänt. Slår ihop datorn och sträcker på kroppen. En kopp kaffe i soffan och sedan upp igen. Köper rödvin och bubbel, servetter och ljus till lördagens påskmiddag och present till värdparet för långfredagens påsklunch.

Bäddar om sängen med nya kuddar och sängkläder från Mille Notti och sängen blir som en fluffig borg. Min man visar bilder på en smörtax och jag säger att jag behöver den till påskdukningen. Plockar och pysslar hemma. Slappnar av och känner hur trött jag är, trött hela vägen in i märgen.

Ni bestämmer: På Systembolaget.

Frågan är vad jag köper på Systembolaget och jag skulle säga att vi har tre kategorier i topp: rödvin, bubbel och whisky. Vad jag köper är helt beroende på tillfälle och humör. Jag antar dock att det är tydligt att jag har en ganska liberal syn på alkohol? 

Vill man ha ett glas vin till middagen en tisdag så dricker man det. Är man sugen på en sängfösare så är det okej oavsett veckodag. Vi dricker alkohol relativt ofta, men sällan mängder. Jag tycker inte om att vara full och därför dricker jag aldrig särskilt mycket. Älskar dock att dricka ett glas vin eller smutta på en whisky.

Köper jag rödvin får det gärna vara från det tillfälliga sortimentet, men om jag vill ha ett säkert kort blir det ett rioja, gärna Lat42 eller ett av Marques-vinerna. Bubbel är nästan uteslutande crémant. Vitt vin köper jag bara när jag ska laga mat som kräver det, men då måste det vara ett chablis så att det verkligen stramar i gommen. På sommaren händer det att jag köper något rosévin, men det är inte mitt bästa vin.

På vår drinkvagn har vi en karaff med whisky och vi har bestämt att den alltid ska vara fylld eftersom det är finast så, men det är också utmanande eftersom vi båda verkligen tycker om whisky. Min man älskar när det är rökigt, men jag tycker att det är godare om det inte är en full klocka. Vi brukar inte vara särskilt fega utan testar en hel del olika sorter, men kommer alltid tillbaka till Bowmore och Agitator. 

Och det var väl det hela. Eller nja, vi är ganska äventyrliga när det kommer till att våga prova nya smaker och former, men det här var lite av det som kommer tillbaka.

Ni bestämmer: Jag älskar min kille som mest...

När han säger åt mig att sticka till gymmet medan han lagar mat. När han lagar mat i tre timmar för att han vet att det är min eller mitt barns favoriträtt. När han tittar uppmärksamt på mig och barnet medan vi äter för att se våra reaktioner.

När han kommer hem med någonting och säger att han såg det och tänkte på barnet. När han googlar fyrtiofem minuter för att kunna hjälpa honom med fysikläxan.

När han skrattar så där bubblande och äkta när jag drar ett skämt. När han låter mig krypa in i hans famn och vila med ansiktet mot hans hals. När han sover och jag ligger vaken intill och är orolig för något, då vilar jag i stunden att bara vara nära honom.

Ni bestämmer: Min kille älskar mig som mest...

När jag sover naken. Då kryper han ner bakom mig, drar sin hand över min kropp - på ett icke sexuellt sätt - och andas djupt nerifrån magen. Jag älskar när du är naken, suckar han mot min axel och somnar sen med ansiktet mot min nacke.

När jag pysslar med någonting och han gör något annat i närheten. Han kan inte passera mig utan att röra vid mig. En snabb smekning över ryggen, en puss i förbifarten. Jag tror att det är hans bästa stunder, när vi gör saker var för sig men är tillsammans.

När vi ligger skavfötters på soffan i slutet av dagen. Fipplar med varsin telefon eller tittar på något. Ofta känner jag att han tittar på mig då. Han ler när våra blickar möts. Jag älskar dig, säger han alltid, varenda gång.

Ni bestämmer: Om jag fick bestämma helt själv hemma.

Skulle jag äta stekt falukorv på macka till middag minst tre dagar i veckan. De andra dagarna skulle jag äta yoghurt. Jag skulle ha en inredning som är aningen mer romantisk. Antagligen en spetsgardin någonstans. Jag skulle också ha en midnattsblå sänggavel i sammet.

Jag hade antagligen varit mindre sträng i min barnuppfostran. Det är min man som är den stränga och ibland måste jag ta i litegrann för att han inte ska känna att han också är den elaka. Barnet hade antagligen aldrig flyttat hemifrån, för vi hade varit för bra vänner och hans liv alldeles för bekvämt. Jag hade varit okej med det dock.

Hade jag fått bestämma helt själv hemma så hade jag inte haft gitarrer i varje hörn. Jag hade inte heller haft en dator där det en gång i tiden stod en kakelugn, inte när platsen bara väntar på en ny vacker kakelugn.

Nötknäpparen och påskliljor.

När jag somnar på lördagen är jag kär i opera. På söndagen skickas textmeddelanden i skytteltrafik med min bror och hans fru i jakt på nästa. Det slutar med att vi bokar Nötknäpparen i december. Alltså en balett. Jag vet inte vem jag är längre men jag tror att jag tycker om henne.

Det känns som att våren kom till Stockholm den här helgen. Balaklava och solglasögon, droppande tak och solsken som tvingar upp översta knappen i kappan. Köper en liten kruka påskliljor och planterar i den mossgröna Kastehelmivasen på matbordet.

Status den första april.

Vaknar till april. Solen skiner och det är lördag. Siffrorna längst ner i det högra hörnet på min dator säger att det är tre minusgrader ute, men det syns inte härifrån. Jag ser bara solen som spiller ut över husfasaderna på andra sidan innergården, ser inte snön på marken.

Jag vaknade klockan åtta. Min man sov fortfarande djupt. Smög upp till en tyst lägenhet. Kunde inte låta bli att stanna och titta på min tungt sovande son när jag passerade hans rum. Han kom hem från Köpenhamn igår. Lycklig och ännu lite vuxnare.

Jag hade möten utan paus från åtta till arton igår. Outlook svämmar över med mail. Jag ska ta tag i det nu, sedan ska jag gnugga bort nagellacket, skrubba hela kroppen och sakta bygga upp alla lager igen. Vi har en helkväll med min bror och hans fru. På schemat står Sweeney Todd som opera, följt av en fördrink och sedan middag i gamla stan.