Om ett skrivbord.

Häromdagen, när min man bad mig hålla mig hemifrån när han hade sina möten, var det dagen efter en middag som barnet och jag åt ensamma under tystnad eftersom min man satt i ett möte två meter bort, även fast klockan för länge sedan passerat nitton.

Så säger han att han har de där mötena med höga chefer och jurister och att det vore skönt att sitta avskilt och jag blir irriterad, för vi är bara på första veckan efter semestern och redan tillbaka till hur det var innan.

Och jag tänker att det inte är okej, att det inte är vad jag vill, och sedan säger jag det högt. Säger att antingen köper vi ett skrivbord till sovrummet eller så kan han köpa en egen lägenhet. Jag säger det som ett skämt, men det finns något allvarligt i det.

Några timmar senare kommer jag hem och han säger att han har köpt ett skrivbord. Är det sant? säger jag. Det där i valnöt som du tyckte om, säger han. Jag ställer mig på tå, lägger händerna om hans ansikte och kysser honom. Tack, säger jag.