Två nere, åtta kvar.

Min man skyndar förbi mig, ska rädda dynorna på balkongen från regnet. När han passerar mig placerar han sin häl över mina tår, vrider till med foten av det oväntade underlaget. Det gör så ont att jag tjuter rakt ut.

Helvete! skriker han. Helvete! skriker jag. Det krasade i din fot! ropar han. Du väger för fan nittio kilo! vrålar jag. Han lyfter upp mig i sin famn. Vad håller du på med? frågar jag, fortfarande med alldeles för hög röst. Bär dig till sängen, ropar han tillbaka, tjugo centimeter från mitt öra.

Han lägger mig på sängen, sedan tömmer han ut isbitar i en diskhandduk och håller mot mina tår. När vi vågar lyfta på handduken är tårna svullna och svagt tonade i blått. Kan du röra på tårna? frågar han och jag försöker vicka på dem. De rör sig inte en millimeter. 

En timme senare rör sig tårna i små, små ryckningar när jag försöker böja dem, ännu en timme senare har rörelsen ökat en grad eller två. Idag kan jag stödja på foten, bara inte tårna nuddar golvet.