Onsdag. En vadlång klänning, höga klackar och ett nytt läppstift. Rachel är på kontoret och det är som om vi inte setts på flera veckor, fast det bara gått några dagar. Vi pratar och pratar och pratar. Säger att vi verkligen behöver jobba och sedan fortsätter vi prata.
Min telefon plingar till. Jag byter fokus, säger jag. Äntligen, säger hon och vänder sig mot sin skärm. På eftermiddagen har jag ett tvåtimmarsmöte och det är meningen att jag ska lyssna på det som sägs, men istället kommer jag på mig själv med att försvinna in i dagdrömmar. Den sortens fantasier som jag inte har ägnat mig åt på flera år.
Kommer hem, byter klackar mot sneakers, tar barnet under armen och går till Bonniers konsthall. Vid entrén varnar de för blixtrande ljus. Vi fortsätter tvekande in, möts av färgade lampor som kastar blinkningar genom lokalen. Försöker du döda mig? frågar mitt epileptiska barn. Vi är där mindre än en minut.
Jag går till gymmet, barnet gör middag till sig och sin bonusfar. Kommer hem, tänker skitsamma och häller upp ett glas vin. Min man böjer sig ner för en puss och jag vrider på huvudet, låter den landa på kinden. Tänder ljusen på matbordet, fast det bara är jag här, fast vi alla sitter ensamma i varsitt rum, framför varsin dator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar