Jag tillåter mig själv att drömma, tillåter mig själv att känna och det där beslutet börjar krackelera. Jag ser inte mycket av min man, bara hans rygg när han har möten från åtta till tjugotvå. Han sitter i sovrummet, kommer bara ut när jag ropar att maten är klar, hans enda lediga halvtimme.
Han äter snabbt och sätter sig för att förbereda nästa möte. Barnet och jag går till gymmet. Kommer hem, målar naglar, steamar en klänning. Somnar någon gång efter tjugotre till skenet från hans datorskärm.
Det låter så jäkla trist...
SvaraRaderaCarina
Ja, jo det är det ju.
RaderaFasen vad trist, för er alla. Kanske dags för honom att söka nytt jobb? Inget liv att ägna all sin vakna tid åt att jobba. Vet han vad du tänker och vad som kan bli konsekvensen av hans konstanta jobbande? Kram
SvaraRaderaJa, fast han vill ju det här. Han tycker om sitt jobb, även om han håller med om att det är lite väl långa dagar.
Radera