Måndag vecka trettiotre.

Jag somnar inte förrän någon gång efter två, drömmer oroligt de få timmarna som är kvar, ligger precis under ytan. Duschar, kliver i en klänning, funderar på om jag ens kommer ihåg hur man sminkar sig.

Kommer till kontoret, alla är där. Kastas direkt in i möten, samtal och mail. Skickar textmeddelanden fram och tillbaka med någon. Du ser ju typ kär ut, säger min chef. Jag lägger bort telefonen med en liten smäll. Här är det ingen som är kär, säger jag.

Rensar jobbfrysen på glass när klockan närmar sig femton. Max en timme till, säger vi. Prick sexton stänger vi av. På tunnelbanan kommer dagordningen till kvällens styrelsemöte. Just fan, väser jag till telefonen. Åker till Östermalmstorg, köper en iskaffe och promenerar hem, och där är vi nu, helt jävla slut.