Jag klarar inte det här.

Jag skriver att det inte längre gör ont inuti, sen ringer min telefon och allting går i tusen bitar. Jag krackelerar inifrån och ut och det gör så ont att jag tror att jag ska dö. Min mamma har försökt ta livet av sig. Min älskade mamma.

Min älskade mamma som drabbades av en hjärntumör för sex år sen och som lidit av sviterna sen dess. Som ett par år senare drabbades av cancer i magen och efter det stod bredvid sin son när även han drabbades. Min älskade mamma som bara slungats mellan de olika läkeinstituten och instanserna inom försäkringskassan, som har misshandlats av alla de som borde ha varit till någon slags hjälp.

Min älskade mamma som igår bestämde sig för att låta livet ta slut. Nu blev det inte som hon hade tänkt, istället är hon inlagd på psykkliniken i Nyköping. Vi vet inte hur länge. Och imorgon är det meningen att jag ska spendera dagen med min son, som en första födelsedagspresent. Och så hans grillfest på lördag. Nu vet jag varken ut eller in.

Jag vet bara att det gör så jävla, jävla, jävla ont.