Och så går en helg. Det allra värsta inuti mig har nog lagt sig, jag är inte så där akut ledsen längre. Det är tystare inombords, mer som att alla tankarna har nystat in sig i varandra, som om de ligger huller om buller i en liten boll och har fastnat i varandra. Jag försöker följa tankarna från början till slut, så som psykologen sagt åt mig att göra, men det går inte att räta ut dem. Så fort jag börjar dra i en tanke så går den upp i rök, poff!, och så dyker den upp någon annanstans i nystanet. Det är som en Harry Potter-film i min hjärna.
Men jag försöker. Jag försöker verkligen. I lördags kom jag på mig själv med att skratta. Ett genuint skratt. Det var första gången sen det hände och det var så skönt att känna den där korta glädjen i mig. Det var fint. Så jag kommer tillbaka, kanske lite för varje dag. Jag tror att den här grejen med mamma blev det som fick allt att tippa över, för det är så många fler tankar som kommer till ytan nu. Om Kims sjukdom, om vår kris, om barnlösheten. Jag tror att mammas självmordsförsök utlöste något hos mig, något som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är på ytan nu, allt är på ytan nu.
❤️
SvaraRaderaI allt det hemska som din mammas självmordsförsök resulterar i tänker jag att det kanske ändå är positivt att allt det andra kommer upp i ljuset. Det är skitjobbig och svårt och hemskt och omvälvande men att jobbig skit kommer fram är aldrig aldrig aldrig dåligt. Det innebär i slutändan att du får kontroll på det. Att du bestämmer vad som får tillåtas påverka dig. Du kommer komma ur det här på andra sidan och veta mer, orka mer och kunna sortera mer. Det är svart och blä men det blir bättre. Jag lovar att det blir bättre.
SvaraRadera