Vi ligger i sängen. Han drar med fingret över mitt högra bröst. Du har färg här, säger han. Någon timme tidigare har vi målat listerna i hallen och jag har duschat efteråt, men inte orkat gnugga bort fläckarna av torkad färg. Mmm, säger jag.
Jag är trött, och ledsen. Trött och ledsen för att det är svårt att vara förälder. För att jag tjatar och gnatar och hjälper och stöttar och skäller, men ingenting hjälper. Barnet är disträ, lyssnar inte på vilka läxor som ska göras. Igår, efter de där listerna målats, läser jag veckobrevet och inser att en text om partierna och valet ska vara klar dagen efter. Han har förstås ingen aning och vi bråkar om det, jag skriker till sist att jag är så jävla besviken på honom.
Han skriver sin text, sen duschar han och går och lägger sig. Då är klockan halv elva och det är en timme efter att hans lampa ska vara släckt. Vi har blivit sams och jag har läst hans text och den är bra. Men jag skrek att jag är besviken på honom. Jag svor åt honom. Man får inte svära åt sina barn. Man får bråka och skrika, men man ska göra det respektfullt. Jag tappade det. Jag tappade respektfullheten mot honom.
Vi ligger i sängen och jag har torkade färgfläckar på min kropp, för jag orkar inte ens tvätta mig ordentligt. Och jag har blivit en sån som skriker att jag är besviken på mitt barn. Jag har blivit en sån som är färglös, som inte orkar lägga hela sin själ i sitt arbete, som svär åt sina barn. Det skaver. Det skaver som fan, den jag är just nu.
Du. Det är helt okej HELT OKEJ! att skrika på sina barn iböand. Det är helt okej att säga (skrika) att en är besviken. För att 1) dom förtjänar det ibland (truly!) 2) så länge som en blir sams efter så lär dom sig att bråk händer och att dom inte är farliga 3) att ha förväntningar på sitt barn och därmed kunna bli besviken är ju egentligen en display av förtroende. ”Jag tycker du är bra nog att kunna klara det här.” ”Jag vet att du kan”. (Givet att förväntningarna är eimliga. Göra läxan som 13-åring? Mkt rimligt.)
SvaraRaderaHar flera i min direkta närhet (host Andreas host) vars föräldrar aldrig har bråkat eller ens höjt rösten och som än idag har skitsvårt för att förstå skillnaden mellan ilska pga handling och ens kärlek. Dvs han tror jag hatar honom som person när jag är arg på ett beteende.
Har tänkt mycket på det här och jag tror att du har rätt. Förväntningar och besvikelse hör ju ihop, och det tar ju udden litegrann av det hårda i en besvikelse. Så tack, det hjälpte.
RaderaFörstår att det känns skräp, men det är din rätt och skyldighet att tala om för ditt barn att du är arg och besviken! Vem ska han annars förlita sig på lär honom? Verkligeheten kommer inte ligga sömnlös och ledsen för att den har rättat honom när han kommer ut i verkliga livet om några år. Sen är det såklart jobbigt när man själv tycker att man kunde gjort annorlunda, men heja dig för att du gjorde och inte blundade för det, såna föräldrar, som blundar för, det är de som borde ligga med skavsår och ledsen känsla i kroppen. Du är en fantastisk mamma, som tar allt ansvar du kan och ska, klappa dig själv på axeln och va stolt över det.
SvaraRaderakram
Så sant. Tack, och kram.
Radera