Tungt.

Jag träffar mamma på söndagseftermiddagen. Även om hon gråter mycket så känns det som att vi har en fin stund mitt i allt elände. Dagen efter får jag veta att hon fick kraftig ångest efteråt, att hon blev så påmind om alla hon orsakade smärta när hon gjorde som hon gjorde. Vi har ett kort men bra samtal på måndagsförmiddagen, och hon säger att personalen är där hela tiden, att de har satt in mer medicin och att de inte släpper hennes mående ur sikte.

Sen ringer pappa. Han har pratat med mammas handläggare på försäkringskassan, frågat hur det kan ta tre år att få sin sjukpension beviljad. Säger att mamma har klättrat på den jävla karriärstegen och fram tills hon fyllde femtio betalat mer skatt än gemene man. Att hon sen dess kastats runt i sjukvården och att försäkringskassan har skickat henne på utredning efter utredning utan att ge någon klarhet i någonting. Varför väljer man att jaga en femtiosexårig kvinna som lider av sviterna från en hjärntumör när hennes diagnos säger att det som hon behöver är lugn och ro? Handläggaren kan inte ge några svar, säger bara att de följer sina processer. Och det är väl helt sant. Det är inte hennes fel. Det är de jävla processernas fel.

Samtidigt som alla dessa samtal sker står jag på en två dagars konferens. Kan inte göra något. Leker med tanken på att bara gå hem, stänga av telefonen och lägga mig under ett täcke. Men jag vet ju att det inte är ett alternativ. Vet att jag måste finnas där, en liten stund till måste jag orka. Nu ska jag ringa Adrians skolkurator och sen börjar konferensen för dagen.

Bara lite till nu.