Om en kalufs.

Vi promenerar i skuggan från trädtoppar som breder ut sig långt ovanför oss. Jag sneglar på honom och vill så gärna röra vid honom. Jag sträcker ut en hand och rufsar om i hans blonda lockar. Han blänger på mig, väser mellan smala läppar. Men mamma! Det är ett sammanbitet utropstecken. Han frågar varför jag gjorde så och fixar till sin frisyr med snabba fingrar.

Jag säger att jag så gärna vill visa hur mycket jag tycker om honom, men att det är svårt. Förr brukade jag få kramar, men det får jag så sällan nu och om han säger nej till en kram så blir det inte heller någon kram. Sådana är reglerna. Så jag säger att jag ibland bara vill röra vid honom, men att jag inte vet hur. Och då blev det att jag rufsade i kalufsen, säger jag.

Han tittar på mig snett från sidan. Sen skrattar han och skakar på huvudet. Lilla mamma, säger han. Du får rufsa mig i håret en gång om dagen om det känns bättre. Jag frågar om det verkligen är sant, om vi kan göra så, och han nickar. Men helst när vi är hemma och ingen ser, okej? Jag säger att det är okej, att det är bättre än okej.