Ner och upp.

Så jag bröt ihop igår. Fick inte stopp på tårarna och kände att kontoret inte var platsen för att låta dem rinna, så stängde ner datorn och lät den glida ner i väskan, textade min chef och smög ut genom dörren. Tog tuben till Hornstull och hamnade på en klippa i Tantolunden. I två timmar satt jag där, med tysta tårar som föll bakom solglasögonen.

När baken var för öm reste jag mig och började gå. Vattnet hade någon slags lugnande effekt, så jag följde det och gick och gick och gick. Kom fram till Slussen, klev på en båt till Djurgården och fortsatte gå. Jag kom hem bara precis före Kim, med skavsår från sandalerna och soleksem på smalbenen och brända armar.

Det känns bättre idag. Jag inser att det var något slags sammanbrott. Jag tror att jag har väntat på det och det känns lite skönt att det äntligen kom. Som att jag kan gå vidare nu. Jag fattar att jag inte kan ta hand om det här själv, jag behöver hjälp från psykologen. Imorgon är det dags igen och jag kommer gå dit med en kappsäck av känslor och lägga den i hans knä. Det är konstigt, för det är jobbigt och svårt, men jag ser fram emot det.