maj 14, 2018
Tankarna och känslorna.
Jag vet inte vad jag känner. Det är aldrig tyst i mitt huvud, det rör sig tankar hela tiden och jag kan inte stoppa dem. Jag har varit så fokuserad på att hitta lösningar, på hur vi ska göra när hon får komma hem, hur vi förhindrar ett tredje försök. På hur min pappa mår, på hur mamma mår, på hur Adrian mår. Och tankarna bara fortsätter att snurra och jag vill bara att det ska vara tyst i min hjärna. Bara en liten stund, bara en minut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
har precis läst ikapp vad som hänt. tänker på dig och skickar en massa kramar och hoppas att det blir bättre!
SvaraRaderaTänker på dig och önskar man kunde säga något som hjälper. kram
SvaraRaderaÖnskar så man kunde säga nåt smart som lindrar. Kan inte ens börja föreställa mig alla motstridiga känslor som jobbar samtidigt. Men en sak - du behöver inte vara ensam stark och rädda ALLA här. Fokusera på dig och Adrian först. Din mamma är i akut kris, det är ni alla. Sök hjälp till dig själv även om du inte tror du behöver (jag uppfattar din arbetsplats som vettig, företagspsykolog?). Syrgasmask på dig själv först, sen hjälpa andra. Jag menar SÅKLART inte att du ska strunta i pappa och mamma, men ta inte all världens vikt på dina axlar nu. Vården måste väl ha något ansvar nu även om dom bidragit till situationen? Kram!
SvaraRadera