Ingen får säga att jag är orimlig.

Imorgon fyller Kim fyrtio år. Jag har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en födelsedag som den här. Det är inte bara min mammas fel, det är även för att Kim är så himla ointresserad av att fylla år. Det enda han har önskat sig är en slipmaskin för hundrafemtio spänn. Han har varit så ohjälpsam den här födelsedagen. Alla frågor som jag har ställt har besvarats med ett jag vet inte. Jag hade tänkt ge honom en resa i sommar men han kunde aldrig säga när han kan ta semester, så jag tröttnade och struntade i det.

Panikhandlade en ganska tråkig present idag, men han får fan skylla sig själv om han inte blir glad. Man får väl bjuda till lite, får man inte? Det känns ju inte jättekul att ge något dyrt och supergenomtänkt till någon som ju inte bryr sig särskilt mycket.

Fy fan vad jag låter som världens minst sympatiska människa. Det kanske är för att jag sitter i sängen och hamrar ner det här på tangenterna och han ligger i soffan och inte fattar att jag är sur på honom. Jag är verkligen sur. För att han inte kan säga vad han vill, för han inte bara kan vara en vettig person och önska sig något även om det bara är för att underlätta för mig. Och så kunde han faktiskt ha tagit hand om disken också.

Oh boy, vilken härlig födelsedag han kommer få.

Och ingen slipmaskin får han heller.