Om att nog vara ganska ledsen.

Vi sitter mittemot varandra och jobbar i tystnad. Mot dagens slut känner jag hans blick. Jag tittar upp och min chef ser mjukt på mig. Hur mår du? frågar han och jag skrattar förvånat. Jag mår bra, hur mår du? säger jag. Han ler. Är det något som tynger dig? frågar han. Jag frågar om det verkar så och han nickar. Ja, säger han.

Jag funderar ett par sekunder. Bara livet, säger jag sedan. Skönt att det inte var värre än så, säger han. Vi ler. Han frågar om jag vill prata om det och jag skakar på huvudet, men börjar berätta. Om min mans långa dagar, om känslan av att vi inte vill samma längre.

Han lyssnar under tystnad. Du är stark, säger han. Jag ler, men det är ett trasigt leende. Du har en vän här, om du vill, säger han. Tack, säger jag, jag kanske kommer behöva det.