Jag blir irriterad på min man. När jag äntligen kan varva ner är han inne i en ny kris på jobbet, är pressad och snäsig. Han har en inbyggd stress i kroppen och jag vill ha, behöver få, några veckor utan den där stressen.
Jag säger att jag inte vill rusa till tunnelbanan när nästa går om två minuter, frågar varför han har bråttom när han halvspringer fast vi bara ska gå och handla, blir till sist förbannad när han svarar utan att lyssna.
Jag vill inte ha det så här. Jag vill att livet ska vara picknick på en brygga, nattliga dopp och fantastiskt sex. Är det verkligen för mycket begärt?
I efterhand är det aldrig aldrig värt att prioritera jobb/jobbstress framför de man älskar och kvalitetstid (tror jag nästan alla - männen också - är överens om). Och det går ju på hälsan också - den inser man inte heller att den är viktig förrän den är borta. Men i ögonblicket så dras man förstås med i kriserna och inser inte hur man valt förrän det är försent. Två stressiga jobb i en familj är två för mycket :( . Kram!
SvaraRaderaJa men så är det ju. Tycker att det här är så svårt också eftersom jag vill stötta i pressen och stressen och inte vara ett bidrag till den, utan att för den sakens skull göra avkall på vad jag själv mår bra av och behöver i min relation. Har sagt att han får jobba så mycket som han vill och behöver så länge han inte är sur och snäsig mot mig.
Radera