Äntligen.

Så blir det äntligen fredag. Vid femton händer veckans två bästa saker: jag skriver ett autosvar på mailen om att jag är åter vecka 33 och barnet står plötsligt hemma i hallen. Vi går och handlar allt som vi är sugna på, vilket visar sig vara crémant och rökta räkor, charkuterier och ostar.

Vi sitter en halv evighet vid matbordet. Det är fint, för jag har ätit nästan alla veckans middagar ensam. Det är alltid något möte som drar ut på tiden, ett mail som min man bara måste svara på, en konversation på teams som måste lösas.

Det var en av de stora sakerna när vi hade vår enorma kris i våras, då när jag tiggde och bad om hans uppmärksamhet, rädd för mina egna känslor. Han menade att det var jag som hade förändrats, att vi alltid haft det så och att det var jag som ville ha något annat. Ibland tänker jag att det kanske är så, att jag vill det.

Nej, det här var ett sidospår, jag skulle bara berätta att jag äntligen har semester och att barnet är hemma.