Så kommer torsdagen och med den regnet. Lägenheten är mörk, som om det är sent på kvällen fast det fortfarande bara är förmiddag. Jag har redan hunnit dricka tre koppar kaffe, startat två tvättar och haft ett teamsmöte.
Människor i min inkorg gör sig redo för att gå på semester och det lugna byts mot något annat, men jag lyssnar på amerikansk folk rock i hörlurar och är inte på humör för att skynda. Skrotar runt barfota och i mjuka jeans som fransar sig runt anklarna. Struntar i att tvätta håret, för i eftermiddag kommer min frisör göra jobbet åt mig innan hon kapar ett par centimeter.
Himlen är blygrå och tung. Det är som att den hänger precis ovanför mitt huvud. Jag har hur många ord som helst i mina fingrar, skulle kunna skriva och skriva och skriva.
Men skriv på! Även om saker som hamnar på pränt och är en känsla just där och då. Även om det kanske inte är representativt för hela veckan, året, livet. Så kanske det är just det som behövs. Att orden får strömma fritt ett tag. Och sedan blir det lite lugnare och man kan höja blicken <3
SvaraRaderaJag blev så nyfiken på personen på hotellet som inte fick mer än en blick över axeln. Var det en metafor eller en verklig person som du behövt lämna och gå vidare ifrån?
Jag skriver och skriver. 😊
SvaraRaderaPersonen från hotellet. Hm. Ja, det var någon.