Jag tittar på den sista scenen i Allt som blir kvar hundra gånger om, från när de sladdar in i vägrenen till att hon promenerar ensam därifrån. Lyssnar på It takes av muscle to fall in love på repeat. Det känns inuti. Allting känns inuti.
Men så brukar Rachel också säga att hon inte vet någon som känner så mycket som jag, och det är antagligen sant. Jag är full av känslor, och annat skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar