Det var inte februari för alltid.

Det är onsdag kväll och jag spenderar ett par timmar i köket. Min man fixar och donar, flyttar sig mellan lägenhetens alla rum. Hans händer glider över min rygg varje gång han passerar. Han placerar små kyssar längs min nacke, där han vet att jag är som svagast.

Jag tittar på honom när han inte märker det. Gudarna ska veta att jag har vacklat under det senaste halvåret, men så tittar jag på honom nu och är så oändligt glad för att jag inte gav upp då i februari, mars, april när det var som svårast.