Slut på sus och dus.

Femtio mil senare är vi hemma igen. Det borde ha tagit fem timmar eller så, men istället tog det nästan tio. När vi långsamt rullade förbi de två allvarliga bilolyckorna som skapade evighetsköer tänkte jag att de där extra timmarna inte betyder någonting alls.

Rammstein var fantastiska. Musiken absolut, men showen, herrejävlar. Hade puls flera timmar efteråt, till och med när jag somnade.

En annan känsla som stannat kvar är mättnaden efter helgens två hotellfrukostar, fredagens grillbuffé, lördagens pizza till middag och burgaren från tidigare idag, dessutom uppföljd med ett impulsivt stopp på en gigantisk godisaffär.

Imorgon startar min tredje semestervecka och hädanefter ska jag leva på kvarg och frukt, samt träna varje dag. Mmm, träna. Mmm, frukt. Mmm, kvarg.

Nästa Göteborg.

Tillbaka i bilen, tillbaka på vägarna. Vi är mätta och utvilade efter en perfekt fredag. Nu är vi på väg till Göteborg och jag har en nervositet i kroppen. Jag vet att jag kommer titta efter någon på trottoarerna, även fast jag inte vill.

Men ännu sitter vi i bilen. Vi har precis lämnat Rimforsa och Jack Reachers senaste påhitt strömmar ur högtalarna. Det är så fånigt att vi mest bara fnissar, men vi fortsätter att lyssna, kan inte sluta.

Ikväll ska vi se Rammstein. Det är ett av min mans favoritband. Man tror det inte när man ser honom idag, i sin skjorta och sina loafers, men i tjugo år spelade han i ett dödsmetallband. Någon månad innan vi träffades klippte han av sitt långa hår och tog bort alla piercingar. Tur det, annars hade vi aldrig blivit.

Först Rimforsa, sedan Göteborg.

I hallen står våra weekendväskor. Barnet tog sin väska redan efter frukosten och åkte till sin far. Vi har ett träningspass och en lunch, sedan åker vi också. Målet är Göteborg, men vi kommer inte vara framme förrän imorgon. Idag ska vi bara halvvägs, till Rimforsa.

Där finns ett litet hotell som vi ska bo på inatt. På fredagar tänder de grillen och serverar en mindre buffé vid borden. På kvällen kan man basta precis intill sjön och sedan simma i natten. Sova med fönstret på glänt, vakna till en herrgårdsfrukost.

Också en torsdag.

Hans röst bryter genom min sömn. Klockan är sju, vill du ha kaffe? frågar han. Jag gör ett läte som är menat att betyda att han ska låta mig sova, men han tolkar det som ett ja och ett par minuter senare står en kaffekopp på sängbordet.

Han sätter sig på sängkanten och jag sneglar upp på honom. Du sa att vi kunde åka och plocka svamp direkt när vi vaknade, säger han. Men för i helvete, säger jag, men kaffet doftar gott och jag är vaken.

Han brer smörgåsar, fyller en termos med kaffe och rotar fram bullar ur frysen. Han lägger allt i den flätade träkorgen som vi köpte dagen innan. Mot skogen, säger han. Ett gäng timmar och tiotusen steg senare är svampkorgen fylld med kantareller.

Det är sen eftermiddag när vi kommer hem. Jag häller upp ett glas rödvin och öser ut kantarellerna över en uppslagen tidning på köksbänken. Barnet lagar mat, min man rensar svamp och jag har precis lagt en ansiktsmask och börjat fundera på morgondagens packning, men det är en annan historia.

Det var inte februari för alltid.

Det är onsdag kväll och jag spenderar ett par timmar i köket. Min man fixar och donar, flyttar sig mellan lägenhetens alla rum. Hans händer glider över min rygg varje gång han passerar. Han placerar små kyssar längs min nacke, där han vet att jag är som svagast.

Jag tittar på honom när han inte märker det. Gudarna ska veta att jag har vacklat under det senaste halvåret, men så tittar jag på honom nu och är så oändligt glad för att jag inte gav upp då i februari, mars, april när det var som svårast.

Fint så länge det varade.

Så kommer onsdagen och utanför fönsterna hänger grå moln. Jag drar på mina favoritjeans och en tisha. Jeansen stramar i midjan. Jag rycker i linningen, svär över att det måste bli ett slut på drinkar och glassar nu.

Åtminstone det här dagliga unnandet som jag haft för mig sedan någon gång i juni. Tillbaka till helgerna för drinkarna och någon gång ibland för glassarna. Jag visste att den här dagen skulle komma, men det var fint så länge det varade. 

Det här är vårt liv.

Lät jag bitter förut? Det var inte meningen. Vi har haft en fin vecka, en riktig semestervecka. Inte en enda gång pratade vi om våra jobb och det var väldigt skönt. Men det var också just det, en semestervecka. 

Det är så här vi lever våra liv. Jag har varit med i beslutet varje gång min man har avancerat. Jag har sagt att han får arbeta hur mycket han vill, om det är vad han vill. Vi har inga småbarn och vi har städhjälp. Jag har ingen rätt att vara bitter.

Tillbaka på alla vis.

Jag vaknar först. Har sovit som en gud i min egen säng. Smyger upp och glömmer att undvika den knarrande golvplankan. Det är som om den välkomnar mig hem. Lutar mig mot köksbänken och väntar på kaffet.

Saktar vaknar lägenheten till liv. Min man sneglar försiktigt på mig över frukosten, säger att han behöver läsa ikapp mailen, bara en timme, och jag rycker på axlarna. Jag tvättar tomt i tvättkorgen, städar badrummen, gör lunch, sitter bredvid barnet och läser, skriver det här. Den där timmen har blivit fyra nu, men vem räknar. 

Staden och barnet.

Jag ringer barnet samtidigt som vi svänger in på vår gata. Vi dubbelparkerar utanför porten, ställer väskorna i portalen samtidigt som barnet kommer utsläntrande från gårdshuset där vi bor. Han tar en väska i varje hand och börjar bära in medan vi kör ner i garaget.

När vi kommer upp är alla väskorna i lägenheten. Balkongdörrarna står öppna och han har kommit ihåg att vattna blommorna på balkongen. Jag kramar honom hårt. Det har öppnat ett crêperie runt hörnet medan ni var borta, säger han. Visa mig imorgon, säger jag. 

Det allra sista.

Så blir det söndag och den sista dagen. Temperaturen har trillat ner till arton grader och solen gömmer sig bakom knubbiga moln. Dörren står öppen ut mot skogen och sjön, men vi är kvar inomhus. 

Ligger och läser skavfötters i soffan. Lägger boken på magen och blundar. Vaknar en timme senare av kaffebryggarens höga knorrande. Kvar är en sista kväll. Vi ska basta en sista gång, grilla en sista middag och sedan göra oss och huset klart för avfärd.

Tidigt imorgonbitti åker vi hem igen, hem till barnet.

Hemma, fast ändå inte.

Jag är tillbaka i skogen. Sitter på altanen med sjön alldeles blank framför mig, ett glas rödvin intill och min man en liten bit bort, framför grillen. Det har regnat medan vi var borta och luften är äntligen lätt att andas.

Det var ett fint dygn i Tallinn. Trettiotusen steg genom gamla stan och hamnen, en fin middag med fördrink och efterrätt, ännu en drink efteråt och sedan en lördagsförmiddag på hotellets spa. Simmade, bastade, bubblade. Och nu är vi tillbaka i skogen vid sjön.

Kullerstensgator och små hus i pasteller.

Tallinn har kullerstensgator och små, sneda hus i pasteller. Luften är trettiotvå grader varm och står nästan stilla. Det är som om den dallrar. Jag har samlat håret i en snodd i nacken för att känna varje bris mot huden.

Han drar sin hand längs min nakna rygg när vi duschar. Jag pressar mig mot kaklet för att få kyla. På en galge hänger min solgula klänning och väntar, bredvid hänger hans tunna linneskjorta. Om en timme börjar vår kväll.

Semester i semestern.

Han tänder bastun och jag lägger en ansiktsmask. Han sätter sig med ett fotbad och en liten whisky. Jag tvättar håret, drar ut en inpackning i längderna och snurrar upp dem mitt på huvudet. Sedan bastar vi oss alldeles rena.

Jag tvättar håret igen efteråt, naken i bastun med dörren öppen, tittar ut över sjön. Rotar i necessären efter nagellacket som jag kastade ner efter att ha målat tånaglarna i söndags. Målar naglarna mörkt röda för första gången sedan juli kom. 

Imorginbitti tar vi bilen till Helsingfors, lämnar den där och kliver på en båt som ska ta oss till Tallinn för ett dygn, en semester i semestern.

På den tredje dagen.

Vi ligger i hängmattan efter frukosten. Nej du älskling, säger han och går upp till bilen. När han kommer tillbaka har han med sig kettlebells och gummiband. Vi fäster banden på olika höjder runt altanräcket, skapar stationer som tillsammans tränar hela kroppen. 

En timme senare darrar musklerna och svetten rinner. Mot sjön, säger han. 

Om en svunnen tid.

Vi sitter på altanen. Grillen ger fortfarande från sig värme någon meter bort. På andra sidan sjön går solen ner bortom trädtopparna. Tallarna svajar långsamt i den ljumma vinden. Vi har grillat whiskydränkta nektariner till efterrätt. Skålarna står fortfarande kvar på bordet.

Han tänder en cigarr och jag häller upp varsin whisky. Cigarren går mellan oss och han berättar om sina släktingar som växte upp på den stora släktgården, om alla som kommit och gått, berättar om sina minnen, sin barndom. Vi sitter så tills kväll blir natt.

Bara andra dagen.

På tisdagskvällen säger jag att jag ska starta onsdagen med en löptur, men så sover vi elva timmar och ligger kvar en halv evighet i sängen. Bullar upp kuddar bakom ryggen och dricker kaffe. Drar på hans skjorta, öppnar dörren och släpper in skogsluft. Äter bigarråer ur den stora skålen på matbordet, kokar ägg och brygger mer kaffe.

Jag ligger i hängmattan och han sitter på altanen. Flera timmar har passerat och jag har läst mig genom första halvan av en bok. Ska vi köra ett träningspass? säger jag. Mmm, säger han, men ingen av oss rör sig. Eller så promenerar vi till sommarcaféet i slutet av grusvägen? säger han. Mycket bättre, säger jag.

En vecka av det här.

Finland ligger i dimma när vi kör av båten. Åker slingriga vägar genom skogar, uppför backar där himlen är alldeles klar, långt ner i dalar där dimman ligger tjock. Vi äter frukost på ett lastbilschaffishak. Där finns inga chiapuddingar, inga yoghurtar med kompotter, bara rejäla mackor och bryggkaffe.

Stannar till och handlar saker som vi behöver. Färska grönsaker, kött och fisk från charken, frukt, nötter och glass. Kommer fram och öppnar upp. Fyller kylskåp och skafferi, sopar altanen, byter till shorts och tunn skjorta.

Mitt på dagen blir molnen mörka. Vi lägger oss under en filt på sängen, hör regnet mot taket, somnar. Vaknar en timme senare, när himlen är blå igen. Plockar blommor och ställer i en vas på bordet. Min man tänder bastun, jag häller upp ett glas rödvin och skriver det här.

Klara, färdiga, gå.

En svart långklänning hänger på en galge i bokhyllan. Över en köksstol hänger en stickad tröja. Vardagsrummet är fullt med resväskor och kylväskor. Om en liten stund ska jag kliva i klänningen och börja packa bilen.

Om ett par timmar lämnar färjan Stockholm, tuffar över Östersjön och lägger till i Helsingfors imorgonbitti. Vi har en vecka i skogen framför oss. En vecka av att basta varje kväll och tvätta oss i sjön. Att sitta på altanen tills solen har försvunnit och ersatts av en tjock tröja. Dricka dagens första kaffe sittandes på trappan med fötterna i gräset och solen gnistrandes i sjön.

Glass, De Niro och föräldrafritt.

Så går helgen vecka tjugoåtta. Crémant, rökta räkor och charkuterier. Kantarellpasta och rödvin. En drink med viol och gin. Tittar på tre filmer med Robert De Niro och jag säger att jag vill ha en De Niro-sommar. 

Barnet och jag tränar tillsammans fredag, lördag och söndag. Efteråt är jag utmattad men lycklig. Äter glass två dagar på rad, första dagen en skopa saltlakrits och en skopa hallon, andra dagen vanilj och hasselnöt.

Handlar och städar, tvättar bilen och tankar. Imorgon lämnar vi landet och staden. Barnet råkar säga vi istället för ni när vi pratar om resan och jag säger att vi kan boka om, boka för tre istället för två. Han skrattar. Nej, jag ska ju ha fest varje kväll i en vecka, säger han. Glöm det, jag har folk i kvarteret som har koll på dig, säger jag och han flinar.

Äntligen.

Så blir det äntligen fredag. Vid femton händer veckans två bästa saker: jag skriver ett autosvar på mailen om att jag är åter vecka 33 och barnet står plötsligt hemma i hallen. Vi går och handlar allt som vi är sugna på, vilket visar sig vara crémant och rökta räkor, charkuterier och ostar.

Vi sitter en halv evighet vid matbordet. Det är fint, för jag har ätit nästan alla veckans middagar ensam. Det är alltid något möte som drar ut på tiden, ett mail som min man bara måste svara på, en konversation på teams som måste lösas.

Det var en av de stora sakerna när vi hade vår enorma kris i våras, då när jag tiggde och bad om hans uppmärksamhet, rädd för mina egna känslor. Han menade att det var jag som hade förändrats, att vi alltid haft det så och att det var jag som ville ha något annat. Ibland tänker jag att det kanske är så, att jag vill det.

Nej, det här var ett sidospår, jag skulle bara berätta att jag äntligen har semester och att barnet är hemma. 

Irländare och greker.

Värmen försvinner för några dagar och min hud andas ut. Den är inte skapad för sol. Axlarna är lätt röda och huden över kindbenen stramar. För varje dag som går sprider fräknarna ut sig ännu lite mer över ansiktet och bröstkorgen. 

Undrar om du är ett hittebarn från Irland, säger min man när han lägger sin brunbrända hand mot mitt vita lår. Undrar om du är resultatet från din mammas semesterromans med en grek, säger jag och lägger min hand över hans, hundra nyanser mörkare än min.

Skogen där stjärnorna slocknar.

Torsdag. Det är den näst sista dagen där jag vaknar av alarmet. Den näst sista arbetsdagen. Shorts, linne och en tunn skjorta. Struntar i behå och makeup. Tar min dator och promenerar ett par kvarter bort, beställer kaffe och smörgås och sjunker ner vid ett bord.

Farbröder sitter ensamma vid sina bord, varsin kaffe och ett korsord, pratar med varandra över borden och jag tänker att det måste vara ett härligt liv. Jag svarar på det fåtal mail som trillat in sedan jag stängde igen datorn dagen före. Dricker mitt kaffe, sneglar på farbröderna och kan inte låta bli att le när deras blickar landar på mig.

På lunchfilten byter jag Himmel över Alaska mot Skogen där stjärnorna slocknar. Redan efter några minuter vet jag att det är ännu en bok som för alltid kommer stanna kvar.

Himmel över Alaska.

Jag vaknar till en onsdag och huvudet bankar. Dricker flera glas vatten, känner hur jag behöver återfuktas inifrån och ut och utifrån och in. Lägger trippla ansiktsmasker och en hårinpackning medan jag svarar på morgonens mail.

Låter håret självtorka. Bikini, shorts och linne, birkenstock och solglasögon. Vi köper varsin sallad och sätter oss på en filt i Hagaparken. Ligger kvar en timme efteråt. Jag lyssnar på Himmel över Alaska. Luften är torr och varm, han bara en utsträckt arm bort.

Collegetröja över linnet när mörka moln drar in. Min man fastnar framför datorn, jag lagar spaghetti och köttfärssås och lyssnar vidare. Maten blir klar men inte mötet, så jag läser medan jag äter. Går från matbordet till soffan med boken i händerna. Läser när han jobbar, läser när han sover intill. 

Och nu är det natt och Himmel över Alaska är slut, men samtidigt fortfarande kvar. Det känns som att den kommer dröja sig kvar länge, kanske stanna för alltid.

Och idag mår vi bra.

Jag är några minuter sen när jag rundar hörnet till innergården där hon sitter. Jag har korsat city, promenerat över guldbron och snirklat mig in på smågatorna vid Mosebacke. Jag har min nya, gula klänning. Den är tunn och luftig, men luften vibrerar och jag är varm. 

Rachel sitter i skuggan med ett glas rosé. Hon har en tuggummirosa jumpsuit och servitrisen säger att vi matchar varandra så fint när hon placerar ett glas rosé framför mig. Ska vi dricka drinkar? säger jag när glasen är tomma på vin och Rachel räcker mig drinklistan. Du styr skutan idag, säger hon.

Jag beställer varsin lila drink som smakar viol, sedan en gul drink som smakar ananas och till sist en rosa drink som smakar... ja, det var tredje drinken så jag minns inte exakt vad den smakade. Vi behöver mat, säger Rachel, så vi beställer smårätter att dela och varsitt glas côtes du rhône.

Stockholm brusar fortfarande när jag promenerar hem. Jag köper en cheeseburgare från McDonalds och går sicksack genom stan. Solen har trillat över kanten och lägenheten ligger i mörker. Borstar tänderna med bara ett öga öppet, låter klänningen bli en hög på golvet och ramlar raklång ner i sängen.

Om en knäppskalle.

Min man öppnar luckan till diskmaskinen och drar ut bestickshyllan, sedan skrattar han högt. Ibland glömmer jag bort vilken knäppskalle jag lever med, säger han. Ursäkta? säger jag. Du har sorterat om alla bestick i storleksordning, säger han och jag rycker på axlarna. 

En timme senare ser han mig diska bort etiketten från en ginflaska. Vad gör du? frågar han och jag håller upp den droppande flaskan. Skulle den inte bli fin som vas? säger jag och han skrattar, skakar på huvudet och tar flaskan från mig. 

Nej älskling, vi har råd med riktiga vaser, säger han. Han torkar av flaskan och lägger den i återvinningen. Du har allt en liten bohem i dig, säger han. Jag smyger upp flaskan när han inte ser, tänker att han inte kommer märka att den blir vår nya vas om någon vecka. 

Barnet, barnet.

Jag lägger en diskhandduk över kanelbullarna medan de svalnar på köksbordet. Barnet kliver in genom dörren, en vecka och tio timmar efter att han åkte. Jag kastar mig över honom för en kram. Han sniffar i luften och tittar över mitt huvud mot köksbordet. 

Har du bakat bullar? säger han. Yes, säger jag. Vem är du och vad har du gjort med min mamma? frågar han. Jag boxar till honom på armen. Du kan få äta de fula nu, säger jag.

Han är bara hemma idag, imorgon åker han till den lilla staden. Han sov till sent på förmiddagen och jag tömde mailen under tiden. Resten av dagen har vi hängt. Lunch i gamla stan, mangautställning på Livrustkammaren och glass på vägen hem. 

Nu väntar vi på att min man ska bli klar med sitt möte så att vi kan hitta ut, till ännu en uteservering för några sista timmar med barnet, innan han gör sina tre dagar med stora tjocka släkten.

Kantareller och kanelbullar.

Vaknar av tunna spetsgardiner som fladdrar framför sovrumsfönstret. Nakna fötter mot kaklat köksgolv. Dricker flera glas iskallt vatten. Hans skjorta uppknäppt över nattlinnet, uppkavlade ärmar. Sitter mittemot hans mamma och dricker kaffe i en halv evighet.

Jag har en lojhet i kroppen, den sorten som kommer från att ha delat ett par flaskor vin med min svägerska och efter att ha andats in hög skogsluft en hel kväll. När klockan närmar sig lunch har vi vaknat till. Min man vill kolla om kantarellerna har kommit och jag säger okej.

Flera timmar senare häller vi ut en stor hög kantareller på köksbänken. Han rensar och förväller och snickrar varsin kantarellmacka åt oss och jag bakar kanelbullar, för det var det enda jag saknade i svampskogen, kanelbullar och kaffe.

Hans händer letar sig in under min skjorta. Borde vi inte leta efter fästingar på dig? säger han och låter händerna vandra. Mm, säger jag och stuvar in kantareller och kanelbullar i frysen.

Helgplanen.

Jag kliver i tights och herrskjorta. Sträcker mig efter min weekendväska och viker ner en svart långärmad klänning med knappar längs framsidan. Lägger ner makeup, necessär och skor. Ställer väskan i hallen och väntar på min man som bläddrar bland sina skjortor.

Om en stund åker vi till den lilla staden. Min bror har lovat att grilla och hans fru att blanda drinkar. Det enda vi behöver göra är att sitta på deras altan. Jag längtar efter den rena luften, att få prata bort en hel kväll och kanske krypa in i en filt när solen försvunnit, så småningom ta en taxi till min svärmor och vakna oändligt långsamt hemma hos henne imorgon.

Känslorna och skiten.

Jag tittar på den sista scenen i Allt som blir kvar hundra gånger om, från när de sladdar in i vägrenen till att hon promenerar ensam därifrån. Lyssnar på It takes av muscle to fall in love på repeat. Det känns inuti. Allting känns inuti. 

Men så brukar Rachel också säga att hon inte vet någon som känner så mycket som jag, och det är antagligen sant. Jag är full av känslor, och annat skit.

Heat vs. Hjärnan.

Klockan är nästan tjugotvå när han säger något om Heat, filmen från nittiofem. Jag har nog inte sett den, säger jag. Har du inte sett Heat? säger han. Jag skakar på huvudet och han kastar sig in på Netflix. 

Halva idag, halva imorgon, säger jag när jag läser att den är tre timmar lång. Jag häller upp varsin whisky och han startar filmen. När halva har gått stänger han av, trots mina protester. Andra halvan imorgon, säger han.

Min hjärna konstruerade en egen fortsättning på Heat i natt, drömde ihop ett slut på filmen. Min man bläddrar just nu bland titlarna på Netflix och alldeles snart vet vi vad som är bäst, filmen eller min hjärna.

Just nu.

Så kommer torsdagen och med den regnet. Lägenheten är mörk, som om det är sent på kvällen fast det fortfarande bara är förmiddag. Jag har redan hunnit dricka tre koppar kaffe, startat två tvättar och haft ett teamsmöte. 

Människor i min inkorg gör sig redo för att gå på semester och det lugna byts mot något annat, men jag lyssnar på amerikansk folk rock i hörlurar och är inte på humör för att skynda. Skrotar runt barfota och i mjuka jeans som fransar sig runt anklarna. Struntar i att tvätta håret, för i eftermiddag kommer min frisör göra jobbet åt mig innan hon kapar ett par centimeter.

Himlen är blygrå och tung. Det är som att den hänger precis ovanför mitt huvud. Jag har hur många ord som helst i mina fingrar, skulle kunna skriva och skriva och skriva.

Två sekunder från att boka en ensamresa nästa vecka.

Jag blir irriterad på min man. När jag äntligen kan varva ner är han inne i en ny kris på jobbet, är pressad och snäsig. Han har en inbyggd stress i kroppen och jag vill ha, behöver få, några veckor utan den där stressen.

Jag säger att jag inte vill rusa till tunnelbanan när nästa går om två minuter, frågar varför han har bråttom när han halvspringer fast vi bara ska gå och handla, blir till sist förbannad när han svarar utan att lyssna.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill att livet ska vara picknick på en brygga, nattliga dopp och fantastiskt sex. Är det verkligen för mycket begärt?

Kära dagbok.

På tisdagskvällen drar jag på ett par jeans och en stickad tröja för första gången sedan juni kom. Min man vill gå på konsert på grönan och även om musiken inte är min kopp te följer jag med. Det är något med ett gungande folkhav och dånande högtalare, det har sin tjusning även om musiken inte är särskilt bra.

Så kommer onsdagen och jag arbetar hemifrån. Sover till halv åtta, smyger upp och öppnar sovrumsfönstret, hämtar datorn och en kopp kaffe. Fluffar upp kuddarna mot sänggaveln. Prassliga vita lakan, ljusrosa nattlinne och solen som landar tvärs över sängen.

Har en längtan efter caféjobb efter den första timmen i sängen. Svart satinkjol, vit tisha, nästan ingen makeup. Arbetar förmiddagen från Kaffeverket och eftermiddagen från Systrarna Andersson, och här sitter jag ännu. 

Jag har gjort det som behöver göras och klockan är bara femton. Dagarna blir allt långsammare och jag älskar det, lika mycket som jag älskar långa aktivitetslistor och ett stressfladdrande hjärta.

Saker jag (normalt inte) gör.

Jag bygger en anordning med hjälp av en barpall, en plastlåda och fyra förpackningar A4-papper. Ovanpå ställer jag en videokamera. Min VD ställer sig framför. Jag trycker på play, säger att han kan starta när han känner sig redo.

Vår marknadschef är i Spanien, så istället frågade vår VD om jag kunde filma honom. Absolut, vad ska du göra när jag filmar dig? frågade jag och han skrattade, svarade att det inte var något värre än att spela in en sommarhälsning till bolaget.

Fyra minuter in lyfter han blicken bortom kameran, fäster den på mig. Jag tror inte att det blev helt rätt nu, säger han och vi bollar olika vinklingar innan han tar upp tråden igen. Jag tittar på råmaterialet efteråt och tänker att det låter som att jag vet vad jag pratar om.

Jag textar med marknadschefen i Spanien, bollar olika klippningar, har en färdig film åtta timmar senare. En hel dag bara för marknadsavdelningen, och då jobbar jag på avdelningen för centrala avtal. Å andra sidan hade det antagligen inte tagit åtta timmar om jag hade jobbat för marknadsavdelningen.

Nedvarvningen.

Jag står och sminkar mig på morgonen när blicken fastnar på min nästan nakna kropp i spegeln. Den visar att jag närmar mig semester. Följer samma mönster som alltid, år efter år.

Kvällen innan gnuggade jag bort det röda nagellacket från händer och tår, målade ljust aprikosrosa istället. Underkläder i tunn spets, trosor i ljusblått och behån ett par nyanser mörkare än min hud. 

Drar en vit topp över huvudet och kliver i en bronsfärgad satinkjol. Om en vecka eller två kommer hjärnan ha saktat ner, startat om och växlat upp igen. Då kommer jag rota bland nagellacken och välja bort allt som inte är rött. Men inte nu, inte än. Nu vill jag vara dov i färgerna.

Åska och rosé.

Det blir måndag i vecka tjugosju och jag har fortfarande två veckor kvar innan semester. Det gör ingenting. Kanske är det här mina bästa veckor - när det mattas av med människor på kontoret, när telefonen knappt ringer, när fler och fler mail är autosvar.

Det åskar och mullrar under dagen. Vid femton blir himlen blå men enligt väderprognosen är nya moln på väg, så jag låter datorn glida ner i väskan och promenerar ut. Två minuter efter att jag kommer hem faller ett nytt regn.

Lägenheten doftar regn och rena golv. Byter den långa klänningen mot cykelbyxor och collagetröja. Samlar håret i en snodd i nacken. Skriver det här och väntar på min man som har fastnat i dagens sista möte. Först ett snabbt träningspass, sen en sallad med vitlöksfrästa tigerräkor och ett glas rosé. Det gör inget om det fortsätter mullra där utanför.

Saknar honom redan.

Barnet kramar mig hej då redan efter frukosten, trär på ryggsäcken och går till tåget. Sommarjobbet är färdigt och nu åker han till sin pappa. Framför oss ligger tre veckor där jag inte kommer se särskilt mycket av honom. 

Han är borta en vecka nu, sedan kommer han hem ett par dagar innan han åker till den lilla staden för att hänga med sin mormor och morfar och alla kusinerna i några dagar. Sen följer en kort helg hemma och efter det livets första semester där han själv fått välja om han ska följa med eller stanna hemma. Han valde att vara kvar hemma.

Sjutton år och inte längre ett barn, men för mig kommer han alltid vara barnet.

Sommarnätter.

Sommaren töjer ut dagarna, gör dem evighetslånga. Vid åtta tar vi varsin tallrik och sätter oss på balkongen. Vi blir kvar där. Skickar in barnet för att hämta vinflaskan när glasen är tomma. Han stoppar ut huvudet genom det öppna köksfönstret och frågar något och aldrig har det känts så mycket som sommar.

Vi startar diskmaskinen vid halv tolv. Mörkret har fallit men vi låter bli att tända lamporna. Städar köket i halvmörker. Barnet har gått och lagt sig och min man smyger sina händer runt mig medan jag diskar ugnsformen. Han knäpper upp knapparna i min klänning, är plötsligt innanför. Jag vänder mig om och han lyfter upp mig på köksbänken.

När jag vaknar på lördagsmorgonen har jag ett sugmärke på halsen. Men för i helvete, säger jag. Hoppsan, säger min man och stryker med ett försiktigt finger över det lilla blåmärket.

En enda blick.

Luften är kvav och tryckande. Jag fångar upp tyget i min långa klänning i den vänstra handen, låter luften virvla runt benen. Drar undan håret från nacken med den andra handen, samlar det i handflatan. Det svarta skinnet i min stora handväska klibbar mot revbenen.

Jag går förbi hotellet, precis som jag gör varje dag. Jag brukar öva på att inte titta in, men idag kan jag inte låta bli. Jag fäster blicken där han stod, föreställer mig att han står där igen, att han ler mot mig. En enda blick över axeln är allt jag tillåter mig själv, sedan promenerar jag vidare, förbi hotellet.