Dagarna går i ett.

Hela veckan har gått åt till möten som rullar in i varandra, jag flänger kors och tvärs över stan, från Farsta till Solna till City. Sent på eftermiddagarna öppnar jag datorn igen, tar hand om mailen som aldrig hanns med under dagen. Och så skrapar jag färg från en dörrpost som aldrig verkar blir klar, tröttnar på det och tvingar ut männen jag lever med på kvällspromenad innan det sista ljuset för dagen försvinner, mutar dem med glass.

Det känns som att dagarna pågår i halva evigheter. Det är samma sak varje kväll, plötsligt har klockan blivit natt utan att jag sett det komma. Ändå är man fortfarande människa dagen efter. Kanske behöver man inte lika mycket sömn på sommaren?

Jaha. Annars då? Det skulle vara svalare idag, och för första gången på flera veckor klev jag i ett par byxor, men solen gassade från en blank himmel redan tidigt på morgonen. Det hade varit fint med en lite svalare dag, men jag ska verkligen inte klaga.

Om en kalufs.

Vi promenerar i skuggan från trädtoppar som breder ut sig långt ovanför oss. Jag sneglar på honom och vill så gärna röra vid honom. Jag sträcker ut en hand och rufsar om i hans blonda lockar. Han blänger på mig, väser mellan smala läppar. Men mamma! Det är ett sammanbitet utropstecken. Han frågar varför jag gjorde så och fixar till sin frisyr med snabba fingrar.

Jag säger att jag så gärna vill visa hur mycket jag tycker om honom, men att det är svårt. Förr brukade jag få kramar, men det får jag så sällan nu och om han säger nej till en kram så blir det inte heller någon kram. Sådana är reglerna. Så jag säger att jag ibland bara vill röra vid honom, men att jag inte vet hur. Och då blev det att jag rufsade i kalufsen, säger jag.

Han tittar på mig snett från sidan. Sen skrattar han och skakar på huvudet. Lilla mamma, säger han. Du får rufsa mig i håret en gång om dagen om det känns bättre. Jag frågar om det verkligen är sant, om vi kan göra så, och han nickar. Men helst när vi är hemma och ingen ser, okej? Jag säger att det är okej, att det är bättre än okej.

Ingen får säga att jag är orimlig.

Imorgon fyller Kim fyrtio år. Jag har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en födelsedag som den här. Det är inte bara min mammas fel, det är även för att Kim är så himla ointresserad av att fylla år. Det enda han har önskat sig är en slipmaskin för hundrafemtio spänn. Han har varit så ohjälpsam den här födelsedagen. Alla frågor som jag har ställt har besvarats med ett jag vet inte. Jag hade tänkt ge honom en resa i sommar men han kunde aldrig säga när han kan ta semester, så jag tröttnade och struntade i det.

Panikhandlade en ganska tråkig present idag, men han får fan skylla sig själv om han inte blir glad. Man får väl bjuda till lite, får man inte? Det känns ju inte jättekul att ge något dyrt och supergenomtänkt till någon som ju inte bryr sig särskilt mycket.

Fy fan vad jag låter som världens minst sympatiska människa. Det kanske är för att jag sitter i sängen och hamrar ner det här på tangenterna och han ligger i soffan och inte fattar att jag är sur på honom. Jag är verkligen sur. För att han inte kan säga vad han vill, för han inte bara kan vara en vettig person och önska sig något även om det bara är för att underlätta för mig. Och så kunde han faktiskt ha tagit hand om disken också.

Oh boy, vilken härlig födelsedag han kommer få.

Och ingen slipmaskin får han heller.

Pausar.

Och så kom en lördag. Jag ska åka hem till mamma idag. Och pappa också, förstås. Det är bara jag och Adrian hela dagen. Jag har en plan om att vi ska åka via Trosa, det är bara en kort avstickare från motorvägen, och jag har aldrig varit där. Det är lite av en skandal, för de har topp tre av det jag gillar allra mest i livet;

1. En marsipanfabrik
2. Hemsnurrad glass
3. Sveriges äldsta trähus

Jag tänker att det kan göra oss gott, att strosa längs de där gamla gatorna och äta varsin glass och köpa med oss praliner. Bara hänga, jag och barnet, och sen ta oss till hemstaden. Det bästa är att vi inte har någon tid när vi måste vara hemma igen. Blir det mitt i natten så blir det mitt i natten. Vi ska ta dagen som den kommer, krama så mycket på min mamma som det bara går. Bara vara.

Någon slags plan.

Klockan är fortfarande tidig, jag vaknade innan alarmet av en fladdrande känsla i magen. Jag tror att det är nervositet? För jag har bestämt mig för att ta itu med allt det här jobbiga och kvart i tio har jag tid hos psykologen. Vi har bestämt att jag ska vara ledig de dagar jag går dit. Om något dyker upp under den där timmen så ska det finnas tid att ta hand om det, ingenting annat ska pocka på.

Det är så jävla fint att jag ges den här möjligheten. Allra finast är nog att min arbetsgivare tycker att det är självklart att de ska sluta upp runt mig. Jag tror inte att det är så självklart för alla. Så jag ska gå dit och sen får vi se vad jag gör av dagen. Kanske samma klippa i Tanto som häromdagen. Lyssna på vattnet. Äta en glass. Göra en fredag.

Ner och upp.

Så jag bröt ihop igår. Fick inte stopp på tårarna och kände att kontoret inte var platsen för att låta dem rinna, så stängde ner datorn och lät den glida ner i väskan, textade min chef och smög ut genom dörren. Tog tuben till Hornstull och hamnade på en klippa i Tantolunden. I två timmar satt jag där, med tysta tårar som föll bakom solglasögonen.

När baken var för öm reste jag mig och började gå. Vattnet hade någon slags lugnande effekt, så jag följde det och gick och gick och gick. Kom fram till Slussen, klev på en båt till Djurgården och fortsatte gå. Jag kom hem bara precis före Kim, med skavsår från sandalerna och soleksem på smalbenen och brända armar.

Det känns bättre idag. Jag inser att det var något slags sammanbrott. Jag tror att jag har väntat på det och det känns lite skönt att det äntligen kom. Som att jag kan gå vidare nu. Jag fattar att jag inte kan ta hand om det här själv, jag behöver hjälp från psykologen. Imorgon är det dags igen och jag kommer gå dit med en kappsäck av känslor och lägga den i hans knä. Det är konstigt, för det är jobbigt och svårt, men jag ser fram emot det.

Jag vet inte.

Jag är så förbryllad. Jag fick en så jävla elak kommentar på ett blogginlägg som jag kommenterat, om att jag med flit försökte få en annan människa att må dåligt. Läste den och blev bara va? Och sen blev jag så jävla ledsen. Ledsen för att jag blev så missförstådd, ledsen för att någon på fullaste allvar tror att jag vill göra en situation värre för någon annan, ledsen för att jag tydligen är för känslobaserad.

Det är så jävla orättvist för det enda jag är är ju en känslohärd. På riktigt. Jag trodde att det var lite bättre och så får jag en enda elak kommentar från någon som jag inte ens känner och därmed inte kan bry mig om och så bryter jag ihop och måste böla på jobbtoaletten i tjugo minuter. Uppenbarligen är jag inte så jävla stabil. Kanske borde jag ta den där sjukskrivningen som psykologen erbjuder, gömma mig någonstans.

Ingen daimstrut.

Jag har börjat med en ny grej. Alla dagar då solen skiner när jobbet är färdigjobbat åker jag tuben en handfull stationer och kliver av en promenad hemifrån. Köper glass och går på solvarma trottoarer. Jag har en regel om ingen musik i öronen, att det bara ska vara jag och de läten som rör sig i luften omkring. Och att jag ska prova en ny glass varje dag.

Igår åt jag en magnum med jordgubb och vit choklad, vad det blir idag vet jag inte. Kanske en magnum mandel? Eller mjukglass? Jag vet inte. Jag tror att det är kopplat till allt det där som händer i mig. Det är nog en fånig sak, men att känna efter vilken smak jag är sugen på idag och liksom gå med det och inte välja samma som alltid, det är ju ändå att välja mig själv och mitt egna välmående? Äsch, jag vet inte vad jag vill få sagt med det här.

Ät en glass, hörni. (Och berätta vilken ni valde.)

Det här med att bearbeta.

Och så går en helg. Det allra värsta inuti mig har nog lagt sig, jag är inte så där akut ledsen längre. Det är tystare inombords, mer som att alla tankarna har nystat in sig i varandra, som om de ligger huller om buller i en liten boll och har fastnat i varandra. Jag försöker följa tankarna från början till slut, så som psykologen sagt åt mig att göra, men det går inte att räta ut dem. Så fort jag börjar dra i en tanke så går den upp i rök, poff!, och så dyker den upp någon annanstans i nystanet. Det är som en Harry Potter-film i min hjärna.

Men jag försöker. Jag försöker verkligen. I lördags kom jag på mig själv med att skratta. Ett genuint skratt. Det var första gången sen det hände och det var så skönt att känna den där korta glädjen i mig. Det var fint. Så jag kommer tillbaka, kanske lite för varje dag. Jag tror att den här grejen med mamma blev det som fick allt att tippa över, för det är så många fler tankar som kommer till ytan nu. Om Kims sjukdom, om vår kris, om barnlösheten. Jag tror att mammas självmordsförsök utlöste något hos mig, något som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är på ytan nu, allt är på ytan nu.

Om att börja med att acceptera.

Så mitt jobb bokar en psykolog åt mig. Det är min chef som gör bokningen, han förklarar ärendet och jag får en akuttid. Så på torsdagens sista tid står mitt namn. Jag börjar gråta trettio sekunder in i besöket. Psykologen ber mig berätta vad jag känner, men jag säger att jag inte vill, för det känns som att jag kanske aldrig kommer kunna sluta gråta då. Ja, men då sjukskriver vi dig och så får du fortsätta gråta, säger han. Du måste sluta stänga inne känslorna, du måste våga tänka klart dina tankar.

När han säger så har jag sagt att det rör sig för många tankar i mig. Att jag inte vågar tänka tankarna färdigt. Han frågar om tankarna och jag berättar att jag ser min pappa framför mig, hur han plockar ner min mammas kropp från en krok i garaget. Att jag har börjat tänka att det kommer en snar verklighet där min mamma inte finns. Han säger att det är tankar som gör ont men att jag måste tänka dem ändå, annars kan jag aldrig läka.

Och han drar saker ur mig. Som att jag är rädd för att Adrian ska se självmord som en utväg att välja. Jag är rädd för att idén ska fastna hos honom. Han säger att det nog snarare är tvärtom, att Adrian ser skadan efter ett självmord. Jag säger att jag kanske inte vågar släppa fram alla känslor för att jag är rädd att jag ska bli som mamma, att jag ska bli så ledsen att jag vill dö. Han säger att jag inte är rationell, att det inte finns någonting som tyder på det. Varför skulle det? frågar han. Han argumenterar mot mig och jag sitter där med alla mina känslor utanpå och blir arg på honom. Men så fattar jag. Jag fattar vad han gör. Han sticker hål på de tankar som har skenat in i det svarta.

Vi ska ses igen nästa vecka. Till dess vore det bra om jag testar att tänka några tankar hela vägen. Han säger att det är okej om jag bryter ihop, okej att ta bort några krav från mig. Att jag måste ta itu med det jag känner, att jag ska börja med att acceptera att jag är i kris. Börja med att acceptera vad som har hänt.

Om att få hjälp.

Jag skickar ett textmeddelande till min chef redan på söndagen. Skriver att något jobbigt har hänt och att jag mår dåligt. Han svarar att jag styr hur mycket jag orkar jobba. På måndagen får vi en minut ensamma, jag säger som det är rakt ut. Vi blir avbrutna nästan direkt, lämnar ämnet där och han viskar att vi pratar mer senare. Det känns bra, att det bara blev så. Jag fick säga det högt, han hann samla sina tankar. För jag vet inte vad man svarar när någon säger att ens mamma försökt ta livet av sig.

På tisdagen knycker han fem minuter bara han och jag, säger att han har ordnat en psykolog åt mig och ber mig se till att jag får det stöd som jag behöver. Säger att även Adrian ryms i erbjudandet. Och så har jag er. Jag tror verkligen inte att jag kan säga hur mycket jag uppskattar er. Att ni lämnar ett hjärta, ett ord, en mening. Det gör så mycket.

En minut i taget.

Jag tror att det har börjat landa lite. Vi bröt upp från konferensen lite efter två igår, men min telefon och mail var inställda på att jag skulle vara åter på onsdag, så det var ingen som skulle sakna mig. Hängde väskan över axeln och gick ut i solen. Promenerade hem, pratade med mamma och pappa hela vägen. Sen stod jag plötsligt utanför min port men ville inte gå in, så fortsatte till Vasaparken och satte mig i soltrappan. Lät tankarna komma, och för första gången kunde jag tänka utan att få panik. Textade Adrian efter en stund och sa åt honom att köpa glass och komma dit när skoldagen var slut.

Det gjorde något med mig, den där stunden. Jag ska upprepa den idag, för vi har gårdsstädning och grill i föreningen ikväll, och jag vill vara glad och lätt och rolig. Men jag vet att det inte kommer gå, att jag inte kommer klara det, men jag tänker att om jag får någon timme för mig själv innan, om jag bara får sitta på en soltrappa och tänka mina tankar och känna mina känslor så kommer det gå bra. Då kommer jag ha något slags lugn i mig. Då kommer jag kunna lägga bort tankarna och känslorna i kväll.

Tungt.

Jag träffar mamma på söndagseftermiddagen. Även om hon gråter mycket så känns det som att vi har en fin stund mitt i allt elände. Dagen efter får jag veta att hon fick kraftig ångest efteråt, att hon blev så påmind om alla hon orsakade smärta när hon gjorde som hon gjorde. Vi har ett kort men bra samtal på måndagsförmiddagen, och hon säger att personalen är där hela tiden, att de har satt in mer medicin och att de inte släpper hennes mående ur sikte.

Sen ringer pappa. Han har pratat med mammas handläggare på försäkringskassan, frågat hur det kan ta tre år att få sin sjukpension beviljad. Säger att mamma har klättrat på den jävla karriärstegen och fram tills hon fyllde femtio betalat mer skatt än gemene man. Att hon sen dess kastats runt i sjukvården och att försäkringskassan har skickat henne på utredning efter utredning utan att ge någon klarhet i någonting. Varför väljer man att jaga en femtiosexårig kvinna som lider av sviterna från en hjärntumör när hennes diagnos säger att det som hon behöver är lugn och ro? Handläggaren kan inte ge några svar, säger bara att de följer sina processer. Och det är väl helt sant. Det är inte hennes fel. Det är de jävla processernas fel.

Samtidigt som alla dessa samtal sker står jag på en två dagars konferens. Kan inte göra något. Leker med tanken på att bara gå hem, stänga av telefonen och lägga mig under ett täcke. Men jag vet ju att det inte är ett alternativ. Vet att jag måste finnas där, en liten stund till måste jag orka. Nu ska jag ringa Adrians skolkurator och sen börjar konferensen för dagen.

Bara lite till nu.

Tankarna och känslorna.

Jag vet inte vad jag känner. Det är aldrig tyst i mitt huvud, det rör sig tankar hela tiden och jag kan inte stoppa dem. Jag har varit så fokuserad på att hitta lösningar, på hur vi ska göra när hon får komma hem, hur vi förhindrar ett tredje försök. På hur min pappa mår, på hur mamma mår, på hur Adrian mår. Och tankarna bara fortsätter att snurra och jag vill bara att det ska vara tyst i min hjärna. Bara en liten stund, bara en minut.

Det är vad det är.

Den blir fin trots allt, hans födelsedag. När han på torsdagskvällen säger att han vill ställa in sin fest klickar sig Kim in på internet och bokar bord på hans favoritställe, säger att vi firar i det stilla isåfall. Jag ber Kim texta sina systrar om den inställda grillfesten och lite senare ringer hans äldsta syster och frågar vad som har hänt. Jag börjar gråta och berättar.

Efter en stund kommer det ett sms från henne. Kom och grilla hos mig imorgon, du behöver inte ordna med något, bara kom. Så vi spenderar Adrians födelsedag på klippor i Bromma. Kim sköter grillen, grillar sparris och paprika och halloumi och kött. Hans systrar kramar mig hårt och jag dricker cava och för några timmar tänker jag nästan inte på det alls. För några timmar gör det inte lika ont.

Så åker vi hem. Duschar bort röklukten och byter om, promenerar till restaurangen och beställer varsin hamburgare och milkshake till Adrian och rödvin till oss. Det blev inte som vi tänkt oss, men fint ändå. Och nu är det söndag och om en liten stund ska jag hoppa in i bilen, styra mot en psykklinik i Nyköping och träffa min mamma.

Min trettonåriga unge.

Vi har full transparens mot Adrian. Han var i rummet intill när jag fick samtalet, överhörde nästan allt. Så vi sa som det var, besvarade alla hans frågor med sanningen. Sen dess har vi pratat om det hundra gånger. Ibland har han tagit upp det, andra gånger är det jag. Jag har föreslagit att vi ska involvera skolkuratorn på måndag, så att han får vända och vrida på alla sina tankar. Han sa ja.

Han har bestämt att vi inte kan ha fest när mormor mår så dåligt. Att det skulle kännas fel att ha roligt. Jag förstår honom, känner det han känner. Så vi skjuter lite på festen. Tar idag, hans födelsedag, precis som den kommer. Försöker göra den fin. Vi har sagt att det är okej att han njuter av sin födelsedag, att han får tycka om dagen. Den kanske inte är så munter i år, men vi är tillsammans, och det är tillräckligt.

Det slutar inte snurra.

Jag har inte sovit inatt. Jag har varit vaken, tänkt och grubblat. Och blivit arg. Jag är så väldigt arg. Hon hade ingen rätt. Inte två dagar före min sons födelsedag. Inte någonsin, men särskilt inte nu. Det skulle förstöra hans födelsedag för alltid, både för mig och för honom. Hur i helvete tänkte hon när hon gjorde så här mot oss?

Jag förstår att det inte är rationellt tänkande. Jag förstår att hon har en allvarlig depression, att det för henne var den enda tänkbara utvägen. Men vi då? Jag då? Hade hon bara tänkt lämna mig så här? Hade hon tänkt att det skulle vara min sons födelsedag och att jag skulle gå fullkomligt sönder? Varför ville hon inte säga hej då?

Jag är så arg. Och jag vet att det låter som att jag vill att hon skulle ha vänta nån vecka, men herregud vad det inte är det jag menar. Jag vet inte vad jag menar. Att det är så jävla orättvist, bara. Att jag hatar henne för det här, samtidigt som luften tar slut när jag tänker på att hon kunde ha lyckats.

Jag klarar inte det här.

Jag skriver att det inte längre gör ont inuti, sen ringer min telefon och allting går i tusen bitar. Jag krackelerar inifrån och ut och det gör så ont att jag tror att jag ska dö. Min mamma har försökt ta livet av sig. Min älskade mamma.

Min älskade mamma som drabbades av en hjärntumör för sex år sen och som lidit av sviterna sen dess. Som ett par år senare drabbades av cancer i magen och efter det stod bredvid sin son när även han drabbades. Min älskade mamma som bara slungats mellan de olika läkeinstituten och instanserna inom försäkringskassan, som har misshandlats av alla de som borde ha varit till någon slags hjälp.

Min älskade mamma som igår bestämde sig för att låta livet ta slut. Nu blev det inte som hon hade tänkt, istället är hon inlagd på psykkliniken i Nyköping. Vi vet inte hur länge. Och imorgon är det meningen att jag ska spendera dagen med min son, som en första födelsedagspresent. Och så hans grillfest på lördag. Nu vet jag varken ut eller in.

Jag vet bara att det gör så jävla, jävla, jävla ont.

Om att ta hand om kanterna.

Onsdagen är tunga samtal runt matbordet. Det är sushi och rosevin, politik och läxor och allvar. Men så lättas det upp, med försiktiga skratt och bekännelser om förälskelser och pirrande känslor. Vi trillar ner i soffan, startar tv:n och youtube och spelar gamla musikvideos för Adrian, men han slår till sist med händerna i luften och säger åh herregud när vi spelar Beastie boys. Säger att det är för mycket, går och lägger sig istället.

Kvar är jag och Kim, han häller upp varsin whisky och sen varsin till. Vi bråkar om vem som har världens bästa röst, hittar en kompromiss i Eddie Vedder med undantag för när Disturbed tolkar the sound of silence. Och så släcker vi lamporna, stänger av musiken. Det där som skavde igår, det slipade vi nog ner under kvällen, för det gör inte ont längre.

Om allt det som är svårt.

Vi ligger i sängen. Han drar med fingret över mitt högra bröst. Du har färg här, säger han. Någon timme tidigare har vi målat listerna i hallen och jag har duschat efteråt, men inte orkat gnugga bort fläckarna av torkad färg. Mmm, säger jag.

Jag är trött, och ledsen. Trött och ledsen för att det är svårt att vara förälder. För att jag tjatar och gnatar och hjälper och stöttar och skäller, men ingenting hjälper. Barnet är disträ, lyssnar inte på vilka läxor som ska göras. Igår, efter de där listerna målats, läser jag veckobrevet och inser att en text om partierna och valet ska vara klar dagen efter. Han har förstås ingen aning och vi bråkar om det, jag skriker till sist att jag är så jävla besviken på honom.

Han skriver sin text, sen duschar han och går och lägger sig. Då är klockan halv elva och det är en timme efter att hans lampa ska vara släckt. Vi har blivit sams och jag har läst hans text och den är bra. Men jag skrek att jag är besviken på honom. Jag svor åt honom. Man får inte svära åt sina barn. Man får bråka och skrika, men man ska göra det respektfullt. Jag tappade det. Jag tappade respektfullheten mot honom.

Vi ligger i sängen och jag har torkade färgfläckar på min kropp, för jag orkar inte ens tvätta mig ordentligt. Och jag har blivit en sån som skriker att jag är besviken på mitt barn. Jag har blivit en sån som är färglös, som inte orkar lägga hela sin själ i sitt arbete, som svär åt sina barn. Det skaver. Det skaver som fan, den jag är just nu.

Det kommer väl.

Mitt yttre är så trasigt just nu. Naglarna är förstörda, har skivat sig och gått sönder. Klippte ner dem så långt att det gör lite ont när fingertopparna pressas mot tangenterna. Och näsan är söndersnuten och ögonen liksom grusiga. Insidan av mig är inte särskilt mycket bättre, jag har levt på snabb mat och vin alldeles för länge. Jag längtar efter krämig yoghurt och färsk frukt, mörk choklad och nötter och mängder av vatten.

Men allra mest längtar jag efter att kunna gå över vårt golv utan att fötterna blir gråa av slipdamm. Efter ett rent hem, att ha tid och ork att laga mat, att sitta på balkongen och bara vara. Att gå och bada. Boka en massage. Läsa en bok. Sitta på en uteservering och dricka... vatten. Äsch, rosévin. Tiden. Jag längtar efter tid. Och en snyggare utsida.

Älskar maj (trots pollen).

Jag glömmer det varje år, men så påminner också min mamma mig varje år. Jag är inte alls sjuk, jag är pollenallergiker. Jag vet inte varför det inte fastnar. Kanske för att det gick tjugosju år och sen blev plötsligt vårarna förkylda. Började knapra medicin för ett par dagar sen och är nu levande igen. Kanske inte bra, men okej.

Annars då? Vecka nitton och det är officiellt veckan som jag blir förälder till en tonåring. På lördag fyller Adrian tretton. Vi har bjudit våra familjer på grillfest på vår innergård. Kim ska flippa burgare och jag ska sippa rosévin och ungarna skickar vi till Vasaparken. Skoja bara. Kanske. Äsch, det kommer bli fint. Det ska vara tjugo grader varmt och solsken. Jag tänker ett gäng heliumfyllda ballonger och glasstårta och en grill i gång, en hink med is och läsk till barnen och en annan hink till de vuxna.

Men först ska det jobbas i tre, korta dagar. Det ska målas lister i hallen och göras en storstädning, vi ska vara lediga i ett par dagar och så ska det köpas en sommargarderob till barnet som aldrig tycks sluta växa. Och sen är vi framme vid den där födelsedagen och grillfesten. Det blir en fin mix, allt det där.

Om att alla andra har fel.

Jag är på fötter. Stämman gick bra igår, det verkar vara en sån liten och gullig förening som vi köpt in oss i. Det var betydligt fler fniss än vad jag hade förväntat mig vid en sån grej. Nu är jag också officiellt invald i styrelsen. Jag tänker att det kan bli problem.

De berättade att det har gått åt väldigt många möten åt att bestämma färgsättning till våra trapphus. Jag förstår inte sånt, varför kan man inte bara fatta ett beslut? Samla förslag på möte ett, fundera till möte två, rösta och klubba genom. På riktigt. Jag är orolig.

Men tillbaka till mitt mående. Jag ryckte upp mig till stämman. Stoppade i mig två alvedon och en ipren och drack en kopp kaffe. När jag vaknade imorse var det med mindre huvudvärk och en nästan symtomfri hals. Ingen feber heller, men det har jag å andra sidan aldrig. Jag har försökt förklara det för Kim, att när jag har trettiosex och nio så är jag nästan död, det är jättehögt för mig, men han köper det inte. Säger att feber är feber. Han är en idiot.

Nuläget och härifrån.

Jag är sjuk igen. Det känns som att jag är sjuk hela tiden? Läste bakåt och det är sant, jag är sjuk hela tiden. Det är en månad sen jag hade feber och ont i halsen sist. Jag ligger nerbäddad i sängen, har ätit mig genom ett sexpack glassbåtar och druckit fyra koppar te. Jag kommer vara så orimligt kissnödig hela eftermiddagen. Som sällskap har jag den tråkigaste rapporten nånsin att fylla i. Fast det passar mitt mående, så det är okej.

Ikväll har vi vår första stämma i bostadsföreningen och jag måste gå. Det måste man. Extra mycket för att jag fick ett samtal från valberedningen häromdagen, de frågade om de fick föreslå mig till styrelsen. Det är tydligen vad man får när man är nyfiken och ställer en massa frågor om fastigheten. Visa intresse och du ges en stol. Hursomhelst, det är bara som suppleant så det kommer nog inte bli så farligt. Bara jag överlever stämman ikväll.

Valborgshelg.

Hemgjord pizza och rödvin. Vi sliter ner alla lister och dörrfoder i vår lilla hall. Köper nya och sågar, limmar, spikar. Indiskt på restaurang, vi sluter en pakt om att alla måste beställa något som en aldrig ätit förut. Spacklar, slipar, spacklar, slipar. Det kommer aldrig ta slut va? En flaska rosévin, han och jag i soffan och hans hand bränner mitt lår, sen somnar barnet och kvällen är vår, händer är fria att vandra. Rabarberpaj och vaniljglass, serier på netflix och mina fötter i hans knä. Fyra dagar av allt det där, och nu onsdag och kaffe, Veronica Maggio i högtalarna och jobb som trillar från hjärnan ut i fingertoppar och in i datorns tangenter.