Om hjärtan som slutar slå.

När vi gick runt Årstaviken i lördags sa min man att han nu är lika gammal som hans pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt och femton år yngre än när han fick den infarkt som tog hans liv. Jag frågade om det bekymrar honom och han svarade att det gör det, litegrann.

Vi äter nyttigt men kanske skulle vi kunna dricka någon drink mindre och han borde träna mer än bara styrka, även om han kör sina fem pass i veckan, för nog har genetiken ett finger med i spelet. Jag sa att vi kan skärpa oss ännu mer, träna kondition tillsammans istället för att dricka den där drinken men han skakade på huvudet, sa att livet måste vara fint också.

Det som ingen av oss visste var att samtidigt som vi gick där, kanske medan vi pratade om det, fick hans kollega en massiv hjärtinfarkt, bara fyrtiosju år gammal. Han klarade sig inte. 

Om tiotusen steg och en serie.

Att mina arbetsdagar sällan är stillasittande dessa dagar betyder att jag är uppe i mina tiotusen steg när jag lämnar kontoret. Varje dag följer träningsväskan med till kontoret och jag varierar att träna innan, under och efter arbetsdagen. Har inte bestämt mig för vilket jag gillar bäst ännu. Kanske fortsätter jag variera.

Igår kom jag hem före min man. Vi möttes på gymmet, han startade sin träning när jag avslutade min. Gick hem, duschade, knöt på en kimonoklänning och snurrade upp håret i en knut. Hällde upp ett glas rödvin och lät fransk jazz strömma från högtalarna medan jag lagade mat.

Efter middagen låg jag på soffan och snabbspolade mig genom de fem första avsnitten på andra säsongen av "And just like that". Vill se serien samtidigt som jag uppenbarligen inte riktigt vill se den.

Hur det blev.

Det blev inte en dag av ingenting igår. Tog mig upp ur sängen och kände livet i mig. Började bädda rent men fortsatte med att plocka i vardagsrummet innan jag hunnit klart, duschade plötsligt alla gröna växter och städade badrummen.

Avbröt alltsammans för att gå och handla till veckan, tvätta tomt i tvättkorgen och laga middag både för söndagen och måndagen. Tvingade till sist mig själv att avsluta allt som jag påbörjat rum för rum. Gick och lade mig strax efter tjugotvå med en lägenhet i tipptopp, ett välfyllt kylskåp och garderober fyllda med rena kläder. 

Om den långsammaste av söndagar.

Söndagsmorgon. Fast det är fel, klockan har precis slagit elva. Förmiddagen är här. Jag ligger fortfarande i sängen. Har ingen lust att göra något annat. Vaknade, klev i trosor och min mans t-shirt. Den slutar mitt på låren, ärmarna når ner till armbågarna.

Det regnar utanför sovrumsfönstret. Fönstret står på glänt och jag känner doften av regn, hör strilandet. Fast nu startade min man mjuk jazzmusik i vardagsrummet. Jag vill inte lämna sängen, vill inte lämna lägenheten, vill vara här hela dagen. Undrar om det går.

Känslan av frihet, känslan av helg.

Jag slutade tidigt igår. Stängde av datorn innan klockan ens slagit femton, tog min träningsväska och passerade gymmet på hemvägen. Duschade bort träningspasset och arbetsdagen. Klev i trosor och drog en t-shirtklänning över huvudet. Böjde ögonfransarna och borstade ögonbrynen, läppglans och rouge men inget mer. Handdukstorkade håret och lät vinden forma det i mjuka vågor över skuldrorna. 

En islatte i handen, en ljudbok i öronen och så en promenad till Ikea. Köpte fyrtiotvå vinglas till invigningen av kontoret, så kanske kan man inte säga att arbetsdagen tog slut redan vid femton. 

Och nu är det lördag och jag ligger fortfarande i sängen. Fötterna över min mans ben, hans hand mot min höft. Idag längtar jag efter långa promenader, såna som tar flera timmar och innehåller pauser med mat, vin och kaffe. Jag föreslog precis Årstaviken runt och han nickade och hummade, lät tummen forma cirklar runt toppen på mitt höftben.

Det bästa av sällskap.

Den andra veckan av att packa upp och ställa iordning avrundas nu och det kanske allra bästa från de här veckorna har varit sällskapet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket böcker. Många har det blivit och ännu fler hinner det bli innan kontoret är klart. 

Här är böckerna som jag har lyssnat på och tyckt om:
Alla somrar med dig, Carley Fortune
Hjälten, Dean Koontz
Svärsonen, TM Logan
Min lyckliga plats, Emily Henry
Skärvor av minnen, Laurie Halse Anderson
Crimson Lake, Candice Fox
En ärlig lögn, Tarryn Fischer
En gnista i mörkret, Stacey Willingham
Phantoms, Dean Koontz
Spelet, Elle Kennedy

Och dessa ligger och väntar i min bokapp:
Dit floden för dig, Shelley Read
Vansinne, Dean Koontz
Lita på mig, Willow Rose
Husbåten vid kajens slut, Sarah Jio
Färskt vatten till blommorna, Valérie Perrin
De bortglömda namnens bok, Kristin Harmel
Kvinnan med stjärnan, Pam Jenoff

Det var veckans boktips, nu ska jag träffa Rachel över en lunch. Också ett förtjusande sällskap! Puss, hej.

Nästan som vanligt.

Jag har en arbetsdag fylld med mitt vanliga arbete. Har skjutit nästan allt som har trillat in under veckan till idag. Fint ändå att det är så pass lite att allt kan göras på en och samma dag. Har längtat hela veckan efter att bara vara min dator och jag.

Just nu längtar jag dock mest efter att klockan ska slå 10:13 så att jag kan beställa en ny latte på Bröd & Salt. Kaffemaskinen har inte installerats ännu så jag lever för och tack vare mitt kaffeabonnemang.  

På golvet bredvid mig står träningsväskan. Mitt gym ligger i botten av huset där jag numera jobbar och jag ska testa ett lunchpass för första gången. Insåg imorse att jag behöver köpa en ny väska som rymmer dator, träningskläder och handduk.

Nu när jag tänker efter måste väskan även rymma en väska i väskan. Den stora väskan kommer jag ställa i mitt skåp (som en finsnickare håller på att bygga in as we speak) men jag behöver ju något att ha hörlurar och läppstift och sånt i. Något litet nätt som kan placeras på skrivbordet och alltid vara på en armlängds avstånd.

Tusan, nu kommer jag behöva googla väskor innan jag kan ta tag i de där arbetsuppgifterna. Ska bara hämta en latte först.

Om att det börjar kännas.

Jag har små sår på fingertopparna efter att ha packat upp hundra och åter hundra kartonger. Vi har ett nästintill komplett kök och så gott som ett färdigt kontorsförråd. Listan med saker som jag glömt/inte tänkt på fortsätter växa och min mage har börjat svida.

Jag är en aning ensam, har ingen att bolla med, ingen som kan kliva in och ta över, och det känns. Jag känner mig ensam och stressad. Inte stressad över att inte hinna inreda klart till den fjortonde augusti, utan stressad över att jag inte kommer hinna vara ledig, att hösten plötsligt kommer vara här utan att jag har fått någon vila alls.

Att spendera en natt och en dag.

Jag drömmer om färger på kuddfodralen till kontoret. Vaknar innan alarmet och tar upp googlandet där jag lämnade det sex timmar tidigare. Lägger till sist en order när jag inte orkar vela längre. Går upp, kliver i en klänning, sminkar mig. Hämtar min latte och promenerar till kontoret. Är där tre kvartar efter att jag lämnat sängen.

En enorm leverans med vattenglas, kaffemuggar, tallrikar och bestick kommer. Det tar hela förmiddagen att packa upp, pilla bort klistermärken, lasta in i diskmaskinen och sedan in i skåpen. Möblerar om under tiden som saker hittar sin plats. Behöver avbryta hela tiden för att öppna dörren och kvittera ut paket med tvålar, diskmedel, kontorsmaterial och gud vet vad jag egentligen har köpt.

Välkommen vecka tjugoåtta.

Måndag igen. Utanför fönstret sträcker himlen ut sig. Den har samma färg som min klänning, den allra klaraste blå. Helgen var långa promenader och hårda träningspass, en glass, en hamburgare, moules frites, en charkbricka och sherry för första gången i livet. 

Det var hud mot hud med min man, sävliga mornar med att följa täckets sovmönster över naken hud med fingertopparna, en lust som aldrig riktigt sinar, kroppar i ständig kontakt.

Nu är jag tillbaka på kontoret. Alla arbetsplatser är på plats och jag flyttar runt, från skrivbord till skrivbord. Kan inte låta bli att fastna med blicken på himlen och de höga nybyggda huset på andra sidan gatan. Allting känns så ljust, så rent, så bländande.

Rödvin nästa.

Så blir det fredag. Äntligen blir det fredag. Klockan är sexton minuter över sexton och jag har prick en arbetsuppgift kvar och exakt noll nya mail i min inkorg. Den där arbetsuppgiften består av att spara ner alla bilder som jag tagit på kontoret i en mapp, zippa och skicka till vår grafiska formgivare. Tydligen ska det bli en film för intranätet.

När bildsparandet är färdigt ska jag stänga ner datorn och släcka, låsa och larma kontoret och gå hem. Min man har bestämt att han vill ha Flygande Jacob till middag. Tydligen är det jag som ska laga maten och han som ska dricka rödvin och titta på.

Tusan, nu kom det ett mail. Flygande Jacob får visst vänta en stund till. 

Hjärnan och kroppen.

Det är inte meningen att jobba hela nätterna. Det är inte heller så att det inte hinns med om jag inte gör det, det är bara det att jag ligger där i sängen och kan inte somna när saker ploppar upp i hjärnan. Det blir så enkelt att ta tag i dem direkt.

Jag har börjat göra de där avslappningsövningarna som man gjorde på skolidrotten. Ni vet när hela klassen låg på golvet i gymnastiksalen och läraren släckte ner och sen långsamt guidade kropparna till att slappna av. Känn hur fötterna blir tyngre, hur de pressas mot marken, känn hur tunga de är, nu sprider sig tyngden upp genom vaderna, låt de bli tunga, känn hur vaderna slappnar av.

Jag brukar ta till det där lilla knepet när jag inte kan somna och oftast sover jag innan jag arbetat mig upp över knäskålarna men nu är det som att hjärna ba: nä, de känns inte tunga alls faktiskt? Ska vi inte, jag vet inte, göra något?

Håller fortfarande budget.

Ledsen för att det enda jag skriver om just nu är jobbet. Det är för att den här flytten äter upp all min hjärnaktivitet. Går och lägger mig på kvällen och kan inte somna, tänker att vi kan skippa natten och gå direkt till morgonen. Skrev igår att jag skulle göra mig en kväll med noll och nada jobb, men så blev det då rakt inte.

Lade istället timmar och åter timmar på att googla och beställa coffee table books till loungen, tvål, handsprit och handkräm i fina förpackningar till samtliga toaletter samt brädspel och pussel att stapla i en hög på ett av de mindre borden i matsalen. 

Beställde även boxar med mensskydd från Menssäkra i färgen lakrits och därmed tror jag att jag har shoppat klart till kontoret. Om jag inte har glömt något, vilket jag antagligen har. 

Statusuppdatering.

Jag sitter i matsalen på jobbet och skriver. Klockan har precis slagit fyra och det är bara jag och IT-avdelningen kvar. Jag har precis lagt två enorma ordrar: en för det sista piffet som kommer göra kontoret mjukare och för allt som behövs i ett kök, samt en order för sånt som man bara behöver på ett kontor, som linjaler, pennor och plastmappar.

IT-människorna har placerat alla skrivbord på millimeterprecist avstånd från varandra och kryper nu under skrivborden för att koppla in och sedan gömma alla kablar. Regnet dundrar ner utanför fönstret men det gör inget, gör det bara mysigt. 

När det har slutat regna ska jag hämta en latte på Bröd & Salt sju våningar ner och promenera hem, göra mig en kväll som innehåller noll och inget jobb. 

Och utanför har det regnat hela dagen.

Så gick måndagen i vecka tjugosju. Öppnade upp kontoret för leveranser klockan sju och spenderade sedan de kommande tolv timmarna på fötter. Har tagit emot leveranser, pekat i rätt riktningar, skrubbat skrivbord, skiftat möbler i två rum, bestämt att den stora soffan som ska löpa längs med ena väggen i matsalen är alldeles för stor och således kapat en modul samt två små bord i den.

Nu sitter jag skräddare i min egen soffa. Min man har precis serverat mig en skål nudlar och kycklingbollar, dränkta i asiatisk sås och koriander. Svarar samtidigt på dagens mail och står i Mathems chattkö. Har varit nummer ett i tjugosju minuter nu. Planerar att chatta/lösa mina problem, äta upp middagen, skriva klart det här och sen är det tusan bums i säng.

Imorgon klockan sju börjar allt om igen.

Veckan som var och veckan som kommer.

Helgen vecka tjugosex kommer och går. Insåg igår att även juni har kommit och gått. Jag sitter skräddare i soffan med ett glas rosébubbel och en rostmacka med jordnötssmör. Barnet har precis åkt tillbaka till sin pappas stad och sommarjobbet. Jag har duschat bort benpasset och klivit i ett par trosor och en kimonoklänning.

Jag ska svara på de sista mailen från veckan som gick och stuva om i kalendern inför veckan som kommer, sedan ska jag ta kväll. Njuta av att ha en helg med barnet i ryggen och en vecka framför mig som slutar i ett nästan färdiginrett kontor.

Sista fredagen i juni.

Jag startar min dag på andra sidan stan. Väljer ut fyrtiofyra skrivbordsstolar som ska skickas till kontoret på måndag. Tittar på kaffekoppar, tallrikar och vattenglas. Skriver en inköpslista i huvudet men måste stanna till i ett hörn och skriva ner den i min anteckningsapp.

Promenerar till kontoret. Träffar de som ska montera mötesrumstekniken. Får en nyckel till det mekaniska låset i handen när vår cylinder äntligen kommer på plats. Går och köper saker som jag kommer behöva nästa vecka när (nästan) hela kontorets möbler kommer, som diskmedel och trasor och en hink.

Textar med barnet när han kliver på tåget hem. Går från kontoret till Hemköp. Handlar allt som han tycker om. Slår upp köksfönstret när jag kommer hem. Lyssnar på regnet som strilar ner genom trädens löv, hör det blandas med mjuka franska jazztoner. Ett glas rosévin intill och så hacka, skära, röra.

Om en halvtimme är han hemma, barnet. För en helg bara visserligen, men det ska jag inte tänka på. Nu ska jag bara tänka på att han är hemma, snart är han hemma.

Små, små bekymmer.

Varje dag står jag framför garderoben och bläddrar bland mina klänningar. Leker med ett nytt tyg mellan fingrarna nästan varje dag. Väljer ut en och låter den falla över kroppen, tänker att den ska få följa med till Paris.

Vi ska bara vara där tre dagar men om alla klänningar ska få följa med kommer det krävas en mycket stor resväska och väldigt många ombyten. Mer än vad som är rimligt. Så jag ger mig själv sju klänningar: tre för dagarna, tre för kvällarna och en för resan hem. 

Och varje dag fram till sista juli kommer det utspela sig en klänningarnas kamp i mina tankar.

En ärlig lögn.

Jag tar upp min telefon på lunchen och ser att jag har en notis i bokappen om att Tarryn Fisher släppt en ny bok. Minns att jag älskade hennes ”Fruarna”. Jag är ensam hemma, ska bara kasta i mig en kycklingsallad till lunch, så jag pluggar i hörlurarna och startar boken.

Fortsätter lyssna när jag går till slutbesiktningen av vårt nya kontor. Skiftar till att läsa på pendeln till Uppsala och barnet. Läser på vägen hem. Klockan är halv tio när jag kliver in genom dörren, ger min man en puss, sköljer bort dagen från huden, borstar tänderna och säger att jag lägger mig i sängen och läser en stund. 

Min man kommer och lägger sig bredvid mig, skrollar på surfplattan, släcker lampan och frågar om vi inte ska sova. Mmm, alldeles strax, säger jag. Ska bara läsa ut kapitlet. Men när kapitlet är över sover han redan och jag tänker att jag kan läsa nästa kapitel också, och sen läser jag nästa och nästa. Halv två är boken slut och jag är för uppjagad för att kunna sova.

Det var dock värt fem timmars sömn.

Rapport från igår, del 2.

Barnet ringde mig i söndags. Jag har inte rakat mig på en vecka, sa han. Han var ivrig över det, ville visa mig sitt skägg. Det var det första jag såg när vi möttes på Uppsalas torg igår. Det röda skägget som försiktigt bredde ut sig över hakan och kinderna. Du ser så vuxen ut, sa jag och kramade honom hårt.

Barnet var sugen på pizza och glass och vem var jag att neka honom det. Hittade en mysig uteservering och beställde varsin drink medan vi skummade menyn. Vad tänker du dig? frågade jag och han svarade med namnet på samma pizza som jag hade ögonen på.

Senare visade det sig att vi åt samma sak till lunch, femton mil isär. Vi pratar bort nästan tre timmar över maten. Promenerar långsamt ner till ån som rinner genom Uppsala. Sätter oss med fötterna dinglandes från en brygga och med varsin glass i näven. Pratar bort ännu en timme. Jag tror inte att jag riktigt har tänkt på hur mycket jag saknat honom. Känner det så starkt när vi sitter där bredvid varandra.

Vi går tillbaka till tågstationen. Han ska till Furuvik och jag till Stockholm. På fredag jobbar han bara ett kort pass och sedan väntar hans första lediga helg på flera veckor. Vi ses på fredag, säger han och kramar mig hårt innan vi kliver på varsitt tåg.