juli 19, 2023

Om hjärtan som slutar slå.

När vi gick runt Årstaviken i lördags sa min man att han nu är lika gammal som hans pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt och femton år yngre än när han fick den infarkt som tog hans liv. Jag frågade om det bekymrar honom och han svarade att det gör det, litegrann.

Vi äter nyttigt men kanske skulle vi kunna dricka någon drink mindre och han borde träna mer än bara styrka, även om han kör sina fem pass i veckan, för nog har genetiken ett finger med i spelet. Jag sa att vi kan skärpa oss ännu mer, träna kondition tillsammans istället för att dricka den där drinken men han skakade på huvudet, sa att livet måste vara fint också.

Det som ingen av oss visste var att samtidigt som vi gick där, kanske medan vi pratade om det, fick hans kollega en massiv hjärtinfarkt, bara fyrtiosju år gammal. Han klarade sig inte. 

6 kommentarer:

  1. Läskigt. Jag fick en hjärtinfarkt när jag var 57, men den var liten och jag klarade mig uppenbarligen. Även där spelade genetiken en stor roll, mamma hade hjärtproblem. Min syster fick också en infakt i den åldern, ingen av oss har några andra faktorer mer än möjligen stress. Vi är smala, ickerökare, vältränade... Usch, jag lever alltid med den där osäkerheten. Ska det komma en till?🙄
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä fy vad jobbigt. Hoppas att du kan släppa de där tankarna till vardags och att livet är fint ändå.

      Radera
  2. Usch så sorgligt 🥺
    Min farmor sa ”Man måste ha lite salt på ägget”, alltså att man ska njuta av livet, men det är väl att göra det på ett hållbart sätt, om man kan.

    Lohe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hitta balansgången liksom.

      Radera
  3. Läskigt vad livet är bräckligt. Tänker också att man måste leva nu och njuta av livet, men med balans.

    SvaraRadera